I do my crying in the rain

Norska bandet A-ha gjorde en hyfsad cover på just den låten.
Really.
Lyssna.

Jag lovar mig själv än en gång att inte umgås med människor som dränerar mig på energi.
Människor som tar för mycket plats.
Som gör mig utmattad.
Som bara tar.
Tar, tar, tar.
Man SKA ta plats.
Men måste ju fa-an fatta att inte ta någon annans plats för i helvete jävlaranamma!
Hur många gånger har jag lovat mig själv det?
Att inte låta någon ta
MIN
plats!?!
Många
för många

Someday when my crying's done.
I'm gonna wear a smile and walk in the sun.
I may be a fool but till then darling you'll
never see me complain.

I do my crying in thr rain.

the birds and the bees vol. II

Frågan jag befarat kom häromdagen;
hur kommer babyfröna in i mammas mage?

Sonen har blivit väldigt medveten och intresserad av sina kronjuveler. Inte så att han pillar på dem hela tiden men så gott som varje kväll efter duschen/badet ska det vara en aning attention kring härligheten.
Ungefär en liknande dialog hade vi en kväll efter duschen när han satt näck på soffan;

Sonen: mamma, vad är det här? (pekar på sina pungkulor)
Jag: det är dina pippelikulor.
S: aa, såna som pappa har. finns det kisi i dem?
J: nej, kisi finns liksom där inne i magen. i en egen kisipåse.
S: men vad finns i kulorna då?
J: (är inte ALLS beredd att föra denna diskussion nu just) där inne finns babyfröna.
S: (aning konfunderad och bestört) men beebisar kan ju inte växa inne i PAPPOR!!
J: neeej, det gör de inte heller. det är bara i mammor som beebisar kan växa.
S: varför?
J: för att bara mammor har en speciell påse i magen där beebisar kan växa.
S: men varför finns fröna i PAPPAN då?
J: för att fröna kan bara födas i pappan men de kan bara bli till beebisar i mamman.
S: men hur kommer fröna in i mammas mage då?
J: ... det är en lite speciell historia det där...
S: jaaaa, man sätter fröna i en burk och häller det i mammas speciella babypåse i magen! (lite stolt för att ha kommit på det).
J: mmm, ungefär. jag tror vi har lite choklad kvar, ska vi kolla?
S: jaaa, jag vill ha i alla fall 4 bitar!!

*suck*

vingar för pengarna

... faktiskt en låt jag haft på hjärnan länge.
Ska kanske inte köpa vingar för pengarna.
(vilka pengar?)
Ja ja ja, artisten är Mikael Rickfors.
Det är bara att juutuuba.

Sitter fortfarande här och är helt låst.
Instängd på nåt sätt.
Arg, förbannad och besviken på mig själv.
Att jag låter mig påverkas så lätt.
Någon annans dåliga dag blir mitt problem och mitt fel?
Like always.
Jesus christ on a freakin' bike jag är trött på att få skulden för att man anser sig ha all rätt i världen att freaka out på mig. Och sedan uppriktigt bli förvånad och så-å-å-å-rad för att jag blir ledsen/sårad/arg/konfundrad.

Ekss-kjuus me. Jag har också freakat åt höger och vänster.
Ibland med all rätt.
Ibland inte.

Hur fan ska jag säga det här?
Hur?
HUR?

JAG KAN INTE LÄNGRE BE OM FÖRLÅTELSE.
DET GÅR BARA INTE.
JAG KAN INTE BE OM URSÄKT FÖR ATT JAG EXISTERAR.
JAG KAN INTE LÄNGRE NÅGONTING.
VARFÖR SKA JAG BE OM URSÄKT FÖR ATT DU HATAR MIG?
VARFÖR?
Jag vill bara slippa allt jävla HAT!!

Jag kommer aldrig att köpa vingar för pengarna.
Kan man köpa liv?
Självförtroende?

Jag är tacksam för:
(måste måste måste vara tacksam för något)
min son som är finast världen
syrran
yenna
hatis-raris
vonne
för att jag inte väger över 100 kg
för att inte är analfabet

Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter

Mycket känslor inom mig nu.
Mycket gammalt skit som kom upp till ytan lika plötslig som... jag vet inte ens längre vad.
Och ändå är det jag, som åter igen, ber om ursäkt.
Jag har bett om ursäkt i hela i mitt liv.
Jag är så trött på att be om ursäkt för att jag har gjort så att någon anser sig vara berättigad att behndla mig som en pestsmittad.
Och ändå gör jag det. Om och om igen.
Förlåt förlåt förlåt FÖRLÅT att jag är en sån liten ynklig vedervärdig onödig ful äcklig elak ond idiotisk vidrig människa.
Förlåt att jag provocerar er att avsky mig.
Förlåt att jag gör så att ni inser vilken ovärdig människa jag är.
Det är mitt eget fel, jag vet.
Allt är mitt eget fel. Det vet jag.
Det var mitt eget fel att jag blev slagen med fula ord i flera år.
Det var mitt eget fel att jag blev slagen med knytnävar.
Det var ju jag själv som var orsaken till allt.
Det är mitt och bara mitt eget fel att jag inte kunde försvara mig då.
Det är mitt och bara mitt eget fel att jag inte kan försvara mig nu.

Det enda jag någonsin ångrar är att jag aldrig försvarade mig.
Jag visste inte hur man skulle göra.
Jag var aldrig beredd.

Jag ger upp nu.
På riktigt.
Jag orkar inte längre.

Jag heter Anu och jag är 14 år och alla hatar mig.
Jag heter Anu och jag är 15 år och jag hatar mig själv.
Jag heter Anu och jag är 25 år och jag verkligen hatar mig själv och jag är ganska säker på att alla andra hatar mig.
Jag heter Anu och jag är 30 år och mitt självförakt har inga gränser.
Jag heter Anu och jag är 35 år. Jag har ett barn som jag älskar över allt annat på jorden men jag vet inte om man kan älska någon om man hatar sig själv.
Jag heter Anu och jag fyller snart 38. Jag älskar mitt barn och min man. Jag föraktar mig själv djupt. Jag inser att jag inte kan fortsätta hata mig själv. Men jag kan inte sluta. Det finns så många som har avskytt mig. Så många som hatar mig nu. Jag har så mycket hat och bitterhet i mig så jag tror jag går sönder. Varför är jag inte värd att vara... människa?
Var dag mumlar jag mitt mantra; "Du kan älska fast du aldrig varit älskad.."

Women of no importance

Tänk så otroligt fel man kan ha ibland.
Man trodde att man på riktigt betydde något.
Att man var viktig.
Så plötsligt en dag blir man bortslängd,
som en sur, illaluktande allt för länge använd disktrasa.

Människor tror att jag är hård,
att mitt hjärta är gjort av stål.
Eller sten.
Att jag tål vad som helst.
Att jag inte bryr mig.
Att man kan vara elak
och säga vad som helst åt mig.
Att jag bara vänder andra kinden till
och fortsätter framåt utan att bry mig.

Jag undrar ganska ofta vad jag har gjort för fel eftersom människor på allvar anser att de kan säga åt mig precis vad som helst.
"Äh, Polly är så stark. Hon tar inte åt sig. Man kan kan gått sparka ner henne, kanske lite spotta på henne. Hon stiger upp, borstar dammet från kläderna, torkar blodet från ansiktet med baksidan av handen och säger Ät skit och dö". Sen kan vi tillsammans skratta åt det hela. Skratta åt lilla stackars Polly som är så naiv och låter sig hunsas.
Men det gör jag inte.
Vad är det för fel på mig?
Vad är det som gör att människor jag bryr mig om plötsligt knuffar mig över stupet.
Och sedan bara går sin väg.
Hallå, du hade glömt att lägga ut nåt mjukt som tar emot mig när jag faller.
Jag var inte beredd på att bli knuffad.
Inte beredd på att bli lämnad kvar att ligga med söndrig kropp.
Kan ingen hjälpa mig upp?
Jag orkar inte, kan inte ta mig upp utan hjälp.

Jag har inte svårt för att säga förlåt.
Varför ska jag säga förlåt nu?
För att jag var naiv, en idiot, godtrogen.
För att jag trodde att jag betydde något.
För att jag trodde jag var viktig.
För att jag trodde att ingen kunde ersätta mig.

Mig kan man alltid ersätta.
Det finns alltid någon som är bättre.
Det har jag förstått.

Jag tänker inte säga förlåt.

Förlåt.