since u been gone

You make me breathless

F * * C YOU

Yes, Fuck You.
and fuck you.
and again, FucK yOu.
and just a reminder;
FUCK YOU!
please go and just Fuck yourself.
after that you can fuck off.
and then you can travel back to whore island
and continue to fuck yourself.

Jag har alltid trott att jag vet vad
H  A  T  är.

Nu vet jag.

baby I'm ready to go

Jeeflar vad tiden flyger iväg.
Jag hinner ju knappt blinka så har en ny vecka börjat.
Nej, en ny månad.
Igår på banken skulle jag plita ned vilket år det är.
Jag var på riktigt på väg att skriva 2011 men så höjer min själavän Y på ögonbrynen och säger i skarp ton att det FAKKtist är 2012.
För inte så länge sedan blev jag uppriktigt förvånad (samt förnärmad) över att jag misstog mig för hur gammal jag blir nästa gång jag fyller år. Jag var bergis på att jag fyller 38 och var tvungen att räkna ordentligt och slutligen konstatera att faaa-an, jag fyller ju FAKKtist 39.

Jag har bestämt mig för att slutföra mina studier.
Ä n t l i g e n.
Det borde jag naturligtvis ha gjort för 10 år sedan.
Men jag ska göra det
NU.
Jag har äntligen fattat att jag levt i en konstig bubbla de senaste 5-6 åren.
Jag har TROTT
att jag inte klarar av någonting
att jag inte har rätt att kräva mer av livet
att kräva mer av mig själv
att kräva mer av andra
att jag är dömd att må skit resten av livet
att mitt skit-mående har berott endast på mig själv
att allting alltid är mitt fel
att det är liksom meningen att jag ska ge upp
att ingen någosin vill röra vid mig
att jag aldrig mer behöver närhet eller ömhet
att ingen någonsin orkar med mitt bagage
att jag aldrig någonsin kommer att bli kär i någon
att ingen för helvete skulle ens komma på tanken att t y c k a  om... mig

Ibland är det så jävla skönt att ha fel!
Kanske livet bara har börjat?

just can't get enough

Var det så här det kändes?
Att på riktigt tycka om när någon är nära.
Att själv vilja vara nära.
Jag kan definitivt gå med på att vänja mig vid det här.
Samtidigt så jädrans skrämmande.
Det var ju liksom inte meningen att man så här fem före 40 skulle börja om från början med någon.
Jag var ju säker på att jag inte ens ville göra det.
För mycket eget tungt bagage.
Hitta någon som man kan vara sig själv med från första stunden.
Jag såg otaliga gånger mig själv i spegeln och konstaterade att
Nej, omöjligt. Not gonna happen.
Men så händer det ändå.
Jag måste konstant påminna mig själv om att jag har all rätt att känna så här.
Inte ha dåligt samvete.
Jag kommer inte för en sekund glömma att jag är Mamma.
Hur skulle jag kunna det?
Men jag är ju också en... människa?
Som lever och andas
men som existerat på sparlåga i alltför många år.
Jag har fan rätt till att MIN låga ska brinna ordentligt.
Jag vill aldrig mer vada framåt i en sumpmark där människor gör allt för att få mig att drunkna.
Jag går hellre på strand vid vattenbrynet.
Där det visserligen finns vassa stenar och kanske ibland också glasskärvor eller en och annan död fisk.
Men trampar jag i något vasst vill jag göra det frivillgt och inte för att någon knuffar mig.
Knuffa mig framåt, kanske ibland lite åt sidan
men ge fan i att knuffa mig bakåt.

Sapere aude.

http://www.youtube.com/watch?v=e6zZYCdyF_o