enjoy the silence

don't mind the sleezy pic. it's there for the words.

(and I was gonna make a gay joke, butt fuck it)

when I come around

Trött.
Fysiskt t r ö t t.
Varför kan inte min kropp må bra fysiskt när jag nu äntligenäntligenäntligen mår bra psykiskt. Jag antar min kropp, även fysiskt, gått på sparlåga i herrans många år.
Nåja, jag har ju knappast behandlat kroppen som om det vore mitt tempel. Läste jag någonstans att man ska göra.Min kropp är väl snarare ett... tält. Eller en rätt så sunkig hyreslägenhet. Jepp, där har vi det.
Har iaf fått medicin för magen.
Den smakar trä.
Bokstavligen.
Som att blanda sågspån i vatten.
Fy fan.
Men jag måste försöka.

Ser fram emot att börja plugga.
Det är en mening jag inte trodde att jag någonsin skulle säga högt igen.
Eller ens tänka.
För min del skulle julen få vara över
(jul? ångest ångest ångest. vill INTE fira jul. alls).
så jag kommer igång.
Klarar jag det nu?
Att slutföra något?
Ja,
det gör jag.

Snubblade över boken "Lola uppochner".
Jag hade nästan förträngt hur mycket jag njuter av att läsa Monika Fagerholm.
Hon är fan i mig helt fantastisk.
Efter halva första sidan tänkte jag
"ai. det här ju HON. hon som skriver just som jag tänker".
Inte för att jag glömt hur mycket jag älskar "Den amerikanska flickan" och "Glitterscenen".
De måste jag snart läsa igen.

Min SYSTER kommer hit nästa vecka!
Tror knappt det är sant.
Jag tror det när jag verkligen SER henne.
(ser du mig syrran?)
Jag hoppas min mage blir bättre tills dess för Holy Bananas vi ska
ÄTA.

Jag finns
jag vågar
jag vill
Och jag är förälskad.
Love...
What a strange and wonderful thing.
But yet so scary.

 I'm the girl who finally got her shit together.

swing of things

Hå-håå-ja-jaa,
livet går vidare sakta men säkert.
Alla störande moment känns inte SÅ farligt störande längre.
Eller så har mitt bullshit-filter äntligen börjat fungera som det ska.
Tack vare S har jag också insett en hel del saker.
Om mig själv och om livet i allmänhet.
Men särskilt om mig själv.
I alla dessa år har jag låtit allehanda pappenheimare komma åt mig mentalt.
Bara för att jag trott att jag är svag och så jävla van med att låta idioter psyka mig.
Egentligen så har jag ju haft både verktyg och en bra fungerande sköld hela tiden men
TROTT att jag inte kan använda dem.
What a waste of... everything!
Jag vet att det låter vidrigt, men jag har alltid haft en "hemlig dröm" om att få spotta någon i ansiktet.
Alltså någon som verkligen förtjänar det (naturligtvis).
En riktigt slemmig och äck-lig loska.
Jag tror jag får nöja mig med att i mitt huvud ställa alla Jävlar på rad och låta spottet flyga och slutligen ge en hård spark i arslet på varenda en.
Det är inte det lättaste att bara tömma sitt huvud på allt SKIT och koncentrera sig på icke-skit.
Det känns dock att mitt mentala jag inte längre är totalt kolsvart utan börjar så småningom bli regnbågsfärgat.

På tal om regnbågar...
alltså på ri- på RIKTIGT;
en tjejbekant undrade på chatten igår om hon får fråga mig "en grej".
Vi har egentligen inte så mycket kontakt men jag tänkte wth, shoot.
Hon undrade om jag "också gillar tjejer".
Först visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta.
Beslöt mig ganska snabbt för att skratta.
Jag svarade nåt i stil med
"tackar, men jag är helt hetero. de flesta av min kompisar är dock gay eller bi."
Nu ångrar jag att jag svarade överhuvudtaget.
Min sexuella läggning är väl för FAN min ensak.
Visst, jag är väl hetero. Jag är ju ändå tillsammans med en kille och skulle inte vilja vara tillsammans med någon annan människa. (kär kär kär kär kär kär)
Jag antar att jag ändå är sexuellt misstänkt eftersom jag är öppen med mina åsikter om homo-fientlighet och sånt skit. Men liksom hallåååååå,
lite samma som att jag skulle börja fråga alla som mer eller mindre öppet inte gillar invandrare
"vafan är du nazist eller".
Ju mer jag tänker på det där nu, desto mer förbannad blir jag.
Visst, klart man får fråga om man nu undrar.
Men ändå.
Tänk om jag VORE gay. Eller bi.
Stor knullande skillnad liksom. Jag skule ändå vara...
JAG.
Samma jävla skit när någon frågar
"varför äter du inte kött?".
"Tack för det intresserar dig, men varför ÄTER du kött?".
Fast egentligen så tror jag att tar det som en komplimang (det var det säkert inte men det skiter jag i).

Nu ska jag fan kolla på The Walking Dead.
NEJ, jag är inte kannibal fast jag gillar just den serien.
Ifall nu någon undrar.

Jag vill publicera denna bild bara för att den får mig att må BRA på alla sätt och vis.

manic monday-wednesday

veckans...

hoppsan: sonen som spydde över hallgolvet när vi redan var påklädda och på väg till dagis.
note-to-self: lämna inte fiskpinnar (inte ens under mikrokupan) framme när du går ut för kattjävlarna käkar upp dem och smular allt på köksmattan.
irritationsmoment: att det ska fan ta en halv timme att hitta nummer/blir rätt kopplad/ till arbetsförnedringen bara för att avboka en jävla tid.
snigel: tiden!!
förväntningar: fest hos P.
                        MACKTÅRTA!
                        stunderna med S.
mys: stunderna med S.
tar-det-aldrig-slut: min krånglande mage, allt tjafs.
!!: fick SE & HÖRA Sofi Oksanen IRL (okej det var visserligen förra veckan. men ändå).
äntligen: har börjat sticka igen (alltså med garn. inte sticka människor med typ kniv).
ska-du-aldrig-lära-dig: att lägga mig i tid... att äta ordentligt.
projekt: städa.
saknar: Syrran, Hatis
det-behövdes: veganmat hos Yenna (yummy!!).
hat: det gamla vanliga.
bästa: att jag trots allt mår hyfsat.
             S.

video killed the radio star

Om jag minns rätt så har jag inte varit på bio på över 10 år.
Alltså innan i förrgår.
Min vän Y hade fixat biljetter till "Puhdistus" och innan filmen hade vi möjligheten att se och lyssna på självast Sofi Oksanen.
Filmen var... helt okej.
Vilket är en rätt så positiv bedömning för att komma från mig eftersom jag egentligen inte gillar finska filmer och VERkligen inte finska skådisar. Men för en gångs skull så funkade det.
När vi kom in i biosalongen och satt oss var jag tvungen att säga "Guuuuu så skönt att här inte finns nåra skrikande ungar. Eller barn överhuvudtaget".
Nåja, det var lite som att ropa Tjenare innnan man skuttat över bäcken.
Bredvis oss satt 2 tjejer (vuxna) som HELA jävla filmen igenom komm-en-te-rade.
Typ:
"Jag visste att hon skulle göra så"
"Ai det var så hääär det var"
"Nu kommer han säkert tillbaka och gör si och så".
SUCK!!
Okej om de skulle ha viskat men neee, det skulle redogöras och analyseras högt och tydligt.
HUR tänker man?? Har man så jävla svårt att hålla käft så hyr man en rulle ist och sitter hemma.
Jag försökte säga att NU käften fast but they didn't get the message.
Det gjorde ju knappast saken bättre att det bakom mig satt någon med en jädrans tbc-hosta och tanten bredvid mig smekte sin jacka HELA tiden. Tygprassel.
Bion är inget för mig.
Är dock tacksam till Y att hon ville se filmen med mig.

Oksanen är verkligen fantastisk.
Diggar henne stenhårt.
But but but... she is so TINY.
Man vill bara hålla om henne mycket försiktigt och fixa typ varma mackor åt henne.
Hon såg trött och lite sliten ut. Vacker som fan dock.

Jag är så kär så jag vet knappt vilken väg jag ska vara.
Jag försöker fortfarande vänja mig vid att jag har haft sån jädrans TUR.
Det var ju inte alls omöjligt att hitta den rätte.
En Människa som får mig att må bra.
För första gången i mitt vuxna liv suckar jag inte förtvivlat när jag ser mig själv i spegeln.
En Människa som får mig att andas och som tar andan ur mig.
Sweet.

Mellon Collie and the Infinite Sadness

well well, no more Mellon Collie thank you.
Jag är fortfarande i chocktillstånd;
jag mår liksom...
Bra.
Jag är okej.
Jag vill göra något.
Jag vill bli något.
Jag vill vara med någon.

Nu ska jag göra det. Äntligen.
Jag ska slutföra mina uni-studier.
I alla dessa år har jag målat fan och hans anhang på väggen och trott att jag aldrig kommer att klara av det.
Att en del, eller i värsta fall alla, mina studier går upp i rök eller att de inte gäller eller att jag måste kompensera skitmycket.
Nåjjjja, ALLT finns kvar! Allt. ALLT.
Det är bara att skriva in sig igen, betala avgiften och köra på.
Fy fan det känns bra.
Kand.examen är redan fem före.
Mag.pappren är inte alls långt ifrån.
Visst, jag har själv tagit detta beslut men det är tack vare en väldigt speciell Människa jag orkar igen.
S.
Han sparkar mig framåt utan att tjata
utan att sparka eller knuffas.
Mitt leende och skratt är äkta igen. Det kommer från hjärtat.
Jag har inte bara vänt blad.
Jag har börjat på en ny jävla bok i en ny jävla genre.
En bok som inte är fylld av hat och önskan om att iicke existera.
Jag har garanterat varit kär, förtjust, förälskad tidigare.
Men det känns ändå som att jag är det på riktigt på riktigt på riktigt allt det där nu för första gången.
Jag ville ju inte ens känna något för någon.
Liksom aldrig mer.
Hur FAN hände det här!?!

You make me wanna breathe

and

you make me breathless.