screw me & screw you

I have come to a conclusion;
There really isn't anyone out there for me.
I'm too screwed up and too damaged.
Just damaged goods.
And besides,
I always fall for the screwed and damaged.
What a perfect combination.

illusions of a basket case

Jaa-a, så går en dag och kommer aldrig åter.
Vet inte hur det ska bli nån ände på den här skiten.

Jag antar att jag tagit några pyttesteg framåt.
För nu är jag mest arg.
Riktigt pissed off.
MEN
jag är så TRÖTT på att vara arg och besviken!
Trött på att livet gång efter gång sparkar mig i ansiktet.
Trött på att vara besviken på människor.
Trött på människor.
Trust?
What IS that?

Jag vill SÅ ge upp.
Men nej.
Det skulle vara så lätt att strunta i allt.
Men när jag nu äntligen, efter alla dessa år, tagit tag i pluggandet
så kan jag inte ge upp.
Skulle vara samma sak som att hoppa från balkongen.
(det skulle jag inte ens tänka på för antagligen skulle jag överleva och bli rullstolsbunden)
Jag måste finnas här för sonen
för jag är den viktigaste Människan för honom.

Jag undrar om jag nånsin kommer att våga tycka om någon.
Kommer jag att bli likadan?
Försäkra mig om att någon gillar mig och sen bara vända ryggen
och säga att
äh, det var inte som du trodde.
Kommer jag att blli känslomässigt störd?
ÄR jag det redan?
I viss mån har jag blivit det.

asylum

I will be the girl who get's her shit together
I will be the girl who get's her shit together
I will be the girl who get's her shit together
I will be the girl who get's her shit together
I will be the girl who get's her shit together
I will be the girl who get's her shit together
I will be the girl who get's her shit together
I will be the girl who get's her shit together
I will be the girl who get's her shit together
I will be the girl who get's her shit together
I will be the girl who get's her shit together
I will be the girl who get's her shit together
I will be the girl who get's her shit together
I will be the girl who get's her shit together
I will be the girl who get's her shit together
I will be the girl who get's her shit together

I'm still waiting for the day I belive that myself.

more than words

my way

Livet går vidare.
Det vet jag.
Sakta och rätt så osäkert.

MEN;
Det är liksom inte att jag går omkring och ser ut som sju svåra år.
Som någon som sålt smöret och tappat pengarna.
(maj gad jag avskyr den metaforen)
Jag uppför mig inte som jag skriver.
Sonen vet att mamma har varit/är "lite ledsen".
Han vet också varför.
Jag går inte omkring hemma och skriker ocg gråter.
Jag ligger inte under täcket och tycker synd om mig själv.
Om någon tittar på mig på gatan eller i affären så ser de inte hur jag mår.
 
Jag skriver
för att det är MITT sätt att hantera livet just nu.
Jag skriver att jag VILL skrika och härja,
men jag gör ju det inte.
Det här är MIN terapi.
MITT sätt att få ut smärtan.
De enda tillfällen jag tillåter mig att känna smärta och "tycka synd om mig själv"
är när jag skriver.
Det. Här. Är. Min. Terapi.
Enda sättet för mig JUST NU att få ut ångesten, besvikelsen, sorgen.
MITT sätt att gå vidare, tänka på mig själv och Sonen.
Jag har aldrig varit någon yyber-positiv eller social varelse.
Varför ska jag plötsligt förvandla mig till något jag inte är och aldrig har varit.
Jag måste ju få vara mig själv.

Jag VET att jag har blivit behandlad som crap.
Men jag kan ju för fan inte  ändra på mina känslor i ett andetag
bara för saker och ting inte blev som jag trodde de skulle bli. Skulle vara.
Jag är ingen tjolahopptjolahej-människa som bara
picks up the pieces, tuggar klart det utmärkta köttet och ber om receptet.

Jag vet att jag har en inre styrka som förvånar mig själv ibland.
Jag hittar den igen.
Jag är fortfarande samma coola, irriterande, roliga, sarkastiska, kvicktänkta tjejen.
Bakom alla dessa ord och tankar så finns hon faktiskt där.
Döm mig inte på basen av det jag skriver just NU.
Och säg för fan inte att jag ska rycka upp mig
för det gör jag varje sekund.
Det tar ett tag att stiga upp men jag gör det hela tiden.

Tack för att Ni finns.

I refuse

everything's heaven sent
that's what you said and went
inside your fairy glass
is something you think will last
and when they crop you like a clown
you got your smile on upside down

baby i refuse
you can pick or choose
find somebody else to use
cause i refuse to come along

everything's on a whim
that's what you said to him
lying in wunderlust
are feeling you never trust
and when they pamper you with ice
i can't believe you don't think twice

everyone makes the play
with nothing much left to say
all in and endless line
waiting for equal time
they keep screaming it's the truth
and you keep kneeling in the booth

(Ric Ocasek)

it's been lovely but I have to scream now

Dagarna känns så_jävligt_långa.
Jag är tacksam över Er några få som hör av sig på ett eller annat sätt.
Jag hör av mig.
Någongång.
När vet jag inte.

Det nästan jävligaste nu just är
solen.
Det här skulle ju bli den bästa våren på mycket länge.
Men orka med sol utomhus
när man själv är som en geggig lerpöl.
Jag försöker vara lite ute varje dag
men vill bara gömma mig bakom solbrillorna och under mössan.

Glor på tv-serier.
(borde plugga)
Fyller i korsord.
(borde plugga)
Läser.
(borde plugga)
Gör något med Sonen.
(borde plugga)
Hatar, försöker förstå.
Håller mig över ytan.
Saknar.

history of dream

Jag brukar inte fundera nämnvärt över mina drömmar.
(för att jag drömmer så mycket och alltid minns vad jag drömt. skulle bli tokig om jag började analysera mina drömmar)
Men nu måste jag skriva ner ens lite av min dröm.
Jag lyssnade på ett band.
Jag tror bandet hette History of Dream. Inte helt hundra,
det låter inte helt rätt men det är det enda jag minns.
Jag önskar jag kunde skriva musik för låten jag lyssnade på i drömmen
var banne mig bra.
Jag vet inte hur jag ska komma ihåg den för jag minns bara lite av texten. Lite mer av melodin.
Borde skriva ner texten och göra den till min egen.
Jag vet inte ens om jag kan sjunga melodin.

Smärtan finns kvar. Den försvinner bara inte.
Den enda som förstår mig är M.
Men jag har så svårt att prata med vänner.
Känner mig bara som en patetisk börda.
Jag vill inte förlora mig själv igen.
Jag VET att jag är en jävligt bra och cool typ.
Nu just är jag bara helt tom
för jag gav så mycket av mig själv till Dig.

Just därför är jag livrädd att jag inte har nåt kvar att ge åt någon annan.
Nånsin.
Inte för att jag ens vill göra det nu just.
Det är svårt att släppa taget
när jag vet att jag hade Dig.
Dig som jag alltid väntat på och sökt efter.
Som jag inte ens trodde existerade.
Men det gör Du.

frestelsernas berg

"Ibland upplever hon att man varje dag väljer mellan ojämnförbara ting.

Nu skulle jag kunna släppa allt och skrika i förtvivlan eller också säger jag att det var ett utmärkt gott kött och ber om receptet.

Nu tar jag av det kokande vattnet från plattan eller också hoppar jag från balkongen.

Nu kan jag antingen borsta tänderna eller skära upp handlederna.

Antingen eller.

Som om alternativet till de vardagliga tingen inte alls med nödvändighet är andra vardagligheter, utan tvärtom en avgrund som lurar tätt inpå trivialiteterna.

Och vi är munkar på frestelsernas berg, mittemellan himmel och jord."

Där citerade jag Jonas Gardell. 

Jag reagerade starkt redan första gången jag läste detta kapitel (det där var bara en del) och har läst det om och om igen hundratals gånger.

Nu är jag där igen.

Letar fram min tummade och slitna pocket i bokhyllan.

Som en magnet dras jag till denna text, igen.

För det är ju så

egentligen.

Vissa dagar väljer man mellan apelsin- eller äppeljuice i närbutiken.

Andra dagar funderar man om man ska läsa tills man somnar av utmattning eller ta tillräckligt många piller och vakna bedövad och omtöcknad till en ny lång dag.

Nej, jag vill inte dö.

Jag vill bara vara osynlig.

Kanske bortglömd.

Jag blev bortvald.

Varför vet jag inte.

Jag är totalt utmattad och tom för jag gav så mycket av mig själv.

Kanske för mycket.

 

 

long view

Long day.
Gamla kontakter tas upp.
Andra bryts.
Helt okej. Människor kommer och går.
Vissa finns alltid där fast inte alltid fysiskt.

Funderar och analyserar.
Saknar och försöker förstå.
Ger tid men är rädd att tiden rinner ut.
Får sakta men säkert ordning på hemmet.
Ny bokhög att ta itu med.
Ny serie att glo på.
Vill ge mig själv en chans att gå vidare.
En minut
En timme.
En natt.
Stunderna och dagarna ensam.

Vem fan tryckte på knappen jag inte ens visste existerade?
Vad fick allt att förändras?
För jag förändrades definitivt INTE.

Jag har åldrats hundra år på några veckor.
Men inte mognat.
OrkaOrkaOrka.

primal scream

Jag önskar jag vore en människa som kunde
PRATA
mig igenom smärtan och saknaden.
Men nej.
Jag funkar bara inte så.
Det är inte det att jag ältar.
Jag försöker att inte bläddra tillbaka
men det är så. jävla. svårt. att bläddra vidare.
Det gick liksom för bra hela hösten.
Jag blickar tillbaka på vad jag har skrivit.
Hur bra jag mådde
hur bra Du fick mig att må.
Hur jag fick energi och motivation till att ta tag i mitt liv och mig själv.
Nu blir jag tvungen att göra det igen.
Ensam.

Skriver listor.
Fyller i korsord på löpande band.
Försöker sova. (HUR kan man vara så trött??)
Tvingar i mig en macka.
Läser.
Skriver.
Släpar mig till skolan.
Röker alldeles för mycket.
Försöker ta itu med hemmet som ser ut som ett bombnedslag.
En sak i taget.
Dammet yr och smutstvätthögen har aldrig varit så hög.
Fixar mat åt Sonen.
Försöker umgås med Sonen.
Jag vill inte förstöra hans liv bara för att mitt liv inte smakar fruktsallad nu just.
Jag ÄR en bra morsa. Bara inte just nu i denna stund.

Jag hatar mina köksgardiner.
Och saknar så jädrans mycket.
Jag undrar hur Du mår?

someday

Det pågår ett ständigt världskrig i min hjärna.
Jag kan inte sova för jag kan inte sluta tänka.
Jag undrar hur länge kroppen orkar.
Är nog ganska rädd.

Den enda jag vill prata med når jag inte.
Den enda jag vill träffa är försvunnen.
Den enda jag vill ha är borta ur mitt liv.
Jag vet att jag skrämmer bort människor.
Med hur jag nu mår och med vad jag skriver.
Må så vara då.

Jag försöker läsa Ann Heberleins bok
men det är för smärtsamt.
Som om jag skrivit nästan allt själv.

Igår under föreläsningen skrev jag en lista.
"What do I want".
Jag försökte komma på saker jag vill vara (som jag kan vara eller kan bli)
och saker jag vill göra (saker jag kan göra).
Listan blev faktiskt ganska lång.
Hur jag ska förverkliga allt och börja ta itu med den är en helt annan sak.
Det blir svårt eftersom jag är så självkritisk
och har svårt för att misslyckas.
Jag ger hellre upp om jag märker att nåt inte kommer att funka.
Hur fan kommer man ifrån det?

Jag har nog aldrig saknat så mycket som jag saknar nu.
Jag hoppas jag klarar av att må bra igen.
Det är jag fan i mig värd.

disarm

gud i London jag är
TRÖTT.
På alla sätt och vis.
Jag borde på riktigt få ligga under täcket i 1 vecka så
kanske
KANSKE
jag skulle orka gå vidare.
Så småningom.
Det går inte att sova utan piller.
Jag ligger påklädd under två täcken och fryser.
Jag vaknar och badar i svett.
Drömmer konstiga, äckliga drömmar.

Hemmet ser ut som...
jag vet inte vad.
Jag orkar bara ta itu med det allra nödvändigaste.
Knappt ens det.
För första gången i mitt liv önskar jag att någon kom och hjälpte mig.

Jag står på det där jädrans Frestelsernas Berg som Gardell skriver om.
Det har alltid varit mitt favoritkapitel av honom.
Nu står jag där själv.
Och det stormar och jag ser ingen horisont.
Ser ut genom fönstret på en värld jag inte vill vara i.
En pissvärld där de starka och de som orkar överlever och trampar de mindervärdiga i ansiktet.
Kom fan inte och påstå att alla är värda lika mycket.
Så har det aldrig varit och kommer aldrig att vara.

Saknar så det gör ont.

just things

Jag måste skriva.
Annars finns jag inte.
Jag kan knappt äta något
vilket resulterar i en fruktansvärd huvudvärk.
Kroppen skakar och darrar.
Jag försöker men det går inte.
Magen är i uppror igen.
Vikten rasar.
Jag har inte vägt såhär lite på över 10 år.

Så. Jävla. Trött.
Fysiskt som psykiskt.
Vill bara sova
så jag slipper känna.

Den enda som kunde hjälpa mig praktiskt hjälper mig inte.
Jag är inte förvånad.
Jag kommer aldrig aldrig att ställa upp
eller finnas som stöd.
Aldrig.
Vad det än gäller.

Jag vill vara ensam men ändå inte.
Jag vill inte att någon rör vid mig
men håll lite min hand ändå.
Prata inte med mig
fråga inget.
Ge inga goda råd.

Jag måste klara av det här men jag har ingen aning om hur.

falling into pieces

Är helt totalt död.
Vill inte finnas längre.
Allt rasar ihop.
Har aldrig kännt mig så ensam som nu.
Telefonen är stum
vilket kanske är lika bra.
Jag vill ändå inte prata med någon
för jag har absolut ingentling att säga.

Jag trodde jag betydde något för Dig.
Jag orkar inte längre.

numb

Still alive.
Strangley enough.
Sonen ska till sin pappa idag.
På ett vis skönt, så behöver han inte se på en ledsen mamma och jag får gräva ner mig under täcket och bedöva mig själv.
På ett vis skrämmande.
Det känns inte bra att vara ensam när man tillbringat nästan all sin lediga tid med en speciell människa.
Jag vet inte om dagarna eller nätterna är värst.

Jag vill vara helt ensam.
Ändå inte.
Jag orkar inte prata med någon för det känns som att jag måste låtsas att allt är bättre än vad det är.
Att jag bara borde tänka på mig själv.
Hur?

Ibland önskar jag att vore som "alla andra".
Att jag kanske skulle ha gift mig (usch)
haft ett stadigt jobb (usch).
Bara levt i en bubbla med familj och jobb (kräks).
Umgåtts med folk i min egen ålder
pratat om vardagliga saker
och bara gjort vardagliga saker.
Tänkt på vardagliga saker.
Men jag är ju inte som alla andra.
Jag har inget gemensamt med "normala" människor.
Jag skulle bli galen på riktigt av att ha ett normalt liv.

Jag vill fan inte ha någon annan än Dig.
För Du blev en så jävla stor del av mig.

(jag har fortfarande inte kommit över att jag för någon vecka sedan såg på tv Magnus Härenstam utklädd till en flamingo. Han hade rosa strumpbyxor, en stor fake-näbb och dansade käckt)

she, she screams in silence

Så. Jävla.Söndertrasad.
Det här går bara inte.
Nu har jag ett brustet hjärta.
På riktigt.
Det är liksom allvar nu.
Jag föraktar mig själv för att jag är så känslig.

Det hjälper inte att prata med någon.
Jag vet att det är jobbigt att prata med någon som har ett brustet hjärta.
Vem fan orkar med sånt?
Jag vet på riktigt på riktigt på riktigt inte hur jag ska börja må bättre
och gå vidare.
Hur ska jag orka plugga.
Jag kan bara inte stänga av och glömma.
Jag har inga sådana verktyg.
Jag är väl inte direkt deprimerad.
Bara så otroligt ledsen.
Det trycker och bränner i bröstkorgen och jag vill bara skrika tills jag somnar.

Jag är ingen bra vän eller människa just nu.
Jag gör så gott jag kan men jag är bara så otroligt trött.
Vill bara sova till augusti.
Kanske allt skulle fixa sig under tiden.
Man ska fan inte behöva må såhär när man är fem-före-förtti
och ens bagage redan är överbelastat med skit och gift.

it's no good

Skulle inte orka skriva
men måste avreagera mig.
Jag vet att jag gör fel saker
koncentrerar mig på fel saker.
Borde försöka sova
andas
tänka på mig själv.
O-möj-ligt.

Men jag kan bara tänka på Dig.
På vad som gick fel.
Det är ju FAN inget fel på mig.
Jag vet så väl att vi har samma hjärnspöken.
Att vi är rädda för samma saker.
Tydligen var Du mer rädd än jag.
Jag har lovat att hjälpa och stötta och finnas där.
Att aldrig svika.
Det skulla jag inte ha gjort.
Det funkar inte att bara ändra sig mitt i ett andetag.
Och kräva att den andra ska förstå.
Att den andra borde ha fattat.
HUR i helvete skulle jag ha fattat??
När ändå ord och handlingar tydde på annat.

Vill bara bedöva bort alla känslor
men det finns knappast någon sådan drog.
Tänk om jag inte orkar?
Jag får konstant psyka mig själv att det inte är fel på mig
och att jag inte ska förlora mitt självförtroende.
Jag har ju äntligen fått ett självförtroende.
Förlorar jag det nu hittar jag det aldrig igen.

Jag är så jävla patetisk.
Och jag hatar mig själv för det.

run Lola run

... var det enda jag kom på.
Det är kanske just det jag vill göra.
Bara springa springa springa tills bröstkorgen sprängs
och jag spyr ut all smärta.
Jag vet inte om jag någonsin känt en liknande smärta.
Tror inte det.

En smärta som äter upp inifrån.
Som bara väller ut men försvinner inte.
Jag kvävs eller sprängs,
känns det som.

Jag vet att jag inte är ensam.
Men jag har nog aldrig känt mig mer ensam än nu just.
Inga ord tröstar.
Fel människor tröstar.
Tröstar på fel sätt.
För det finns ju egentligen bara en som kan trösta
och göra allt bra.
Innerst inne vet jag att det inte är sant
och inte kommer att hända.
Jag vill bara bedöva mig själv.
Bedöva bort smärtan och det onda.

Andas andas andas andas andas andas.

Många tycker säkert jag är jobbig.
- Kom igen, vuxna människan! Bara att stiga upp och gå vidare.
Jag skiter väl i er.
Skit i mig ni med.
Jag vill inte låtsas vara något jag inte är.
Jag har gjort det över halva mitt liv.
"Please continue like nothing happened and just put a fake smile on."
Jo tack, kyss röven!
Jag kommer inte att sluta skriva.
Det här är MITT sätt att bearbeta smärtan.
Någon annan kanske shoppar, lyssnar på musik eller svettas på ett jävla gym.
Jag skriver.
Punkt.

Jag är tacksam för de få jag har.
Men jag kommer inte att vara mottaglig.
Jag har stängt in mig och virat tusen meter taggtråd runtomkring mig.
Jag kanske lyckas le i mjugg för en sekund.
Men på riktigt vill jag skrika, sparka, slå, söndra, förstöra.
Spy galla över världen.
Gå runt runt runt i min onda cirkel.
Få se vem som lyckas slå sönder den.

Jag vill bara ha Dig
för du fick mig att le på riktigt.

living on the edge

Så kom ju kanten emot iaf.
Saker och ting var tydligen inte som jag trodde.
Jag räckte inte till.
Hur FAN kan man bara först göra en annan människa hel och lycklig
för att sedan bara plötsligt dra undan mattan.
Och påstå att det inte var som jag trodde.
Och påstå att jag borde ha fattat.
(i vilket jävla universum borde jag ha fattat?)
Visst, man kan inte tvinga någon.
Å andra sidan har jag ingen knapp som jag kan vrida på för att få mina känslor att försvinna.

Jävla realtionsSKIT
och jävla människor.

Försöker tänka logiskt och rationellt
men det är inte så lätt när känslorna sväller och svämmar.

JAG ÄR INTE SÅ HÅRD SOM MÅNGA TROR.

För första gången i mitt liv tänkte jag:

"den här människan får vara glad över att jag finns här. för att jag ligger här bredvid just honom. för att jag inte kräver mycket. att bara få vara tillsammans och ta det lugnt. leva."

Så tänker jag fortfarande.

Det finns ingen likadan som jag.

Lika bra

för just honom.

Jag vet att jag inte ska tänka att det inte finns någon annan för mig.

Men så känns det nu just.

Att det inte finns någon annan.

Någon annan lika bra.

Hur fan ska jag klara mig utan dig?

clashing down

Fan.
Fan fan fan.
Upp och ner
hit och dit
härifrån och därifrån
fram och tillbaka.

Det enda regelbundna i mitt liv nu just är att dygnet fortfarande har 24 timmar.
Tror jag iaf.
Ibland känns det banne mig som 124 timmar.

Vet inte riktigt vad jag vill längre.
Rädd så in i helvete.
Försöker tänka positivt och logiskt men det funkar inte längre.
Litar knappt på mig själv.
Hur fan ska man kunna lite på någon annan då?

Eller.
Jag vet visst vad jag vill.
Men orkar jag?
Den där jävla kanten är lite för nära nu igen.