ironic

pulling teeth

Nu först har jag insett hur mycket jag faktiskt behöver få ha egen tid.
Och det handlar ju fan inte om att Sonen skulle vara jobbig,
för det är han ju absolut inte.
(iaf ytterst sällan).
Men att bara få vara,
komma och gå som jag vill,
umgås med någon utan Sonen
få vara ENSAM hemma och inte behöva gå ut eller öppna käften
på ett dygn (om jag så vill).
Eller bara sticka iväg och inte behöva komma hem på ett dygn (om jag så vill).
Inte behöva tänka på någon annas behov och välbefinnande.

Varför skulle jag inte vara värd allt det där?
Det undrar jag fortfarande.
Det är fan konstigt att det är fullkomligt normalt att en pappa ska få ha "ledigt", umgås med nya människor, få planera sin fritid utan att ta ngn annan i beaktande.
Etc etc etc.
MEN
när en mamma vill göra ovannämnda så är hon en usel usel usel människa.
Hon är en självisk jävla hora.
En mamma ska ALLTID tänka på sitt barn.
Liksom hela tiden.
Jag kan knappt gå på dass utan att behöva lov av ½ världen.

Varför skulle inte jag få ha ett liv?
Jag är för fan en människa
en flicka
en kvinna
en vän.
Jag har för fan behov och drömmar och stuff jag vill göra som inte involverar mitt barn.
Jag är inte bara en mamma även om det är en viktigt del av mig.

Är så in-i-norden trött på att det ska fifflas med mitt SAM-VETE stup i kvarten.
Jag är så trött på det så min hjärna börjar koka på stubinen.
Men oj oj vad du var känslig då. Tänk på ditt barn.
Högst antagligen ska jag ha dåligt samvete för detta inlägg också.
För VAD JAG ÄN GÖR
så måste måste måste jag tänka på andras känslor.
Ja herregud.
Tror jag lägger samvetet nånstans längst in i skrubben.
Jag är en bra mamma
en bra vän
en bra mer-än-vän.
Kanske inte en tillräckligt bra människa
men god nog för mig själv och de som på riktigt bryr sig om mig.

Förresten, off topic, så var jag och P och simmade igår.
Eller; det var så jädrans kallt så jag kunde inte förmå mig att ta ett enda simtag.
Så det blev bara ett kärringdopp. Eller det blev väl 4 kärringdopp.
Minns inte när jag senast skulle ha varit i vattnet redan i maj.
But it was totally worth it!

Life goes on.
Strange. 

lay with me, don't lie to me

Nytt personligt rekord;
lite över ½ maj är bakom och jag har redan bränt mig (på nosen och ovanför pattarna).
+ fått mildare solsting.
Hur vet jag att den var mild?
För att jag har haft riktigt jävla ordentlig solsting. Flera gånger.
Så jag vet nog.
Jag kommer att skydda mig med kläder hela sommaren.
Och ge blanka fan i alla som undrar varför jag inte går omkring i micro-shorts (neonfärgade, naturligtvis) samt en top som visar.. allt.
Nåja, för det första så vill jag ju inte ens klä mig så.
För det andra..
därför.

Är SÅ trött på tjafs.
Riktigt allergisk faktiskt.
Det har varit så mycket tjafs & drama i mitt liv under det senaste året så jag har definitivt fått kvoten fylld för tid och evighet.
Om ngn mot all förmodan (och tro mig, det händer. ofta) börjar tjafsa om ngt TOTALT onödigt så går jag hellre därifrån och/eller avslutar samtalet.
Inte för att jag inte skulle klara av det.
Eller ha svar på talan.
(DET har jag.)
Jag orkar helt enkelt inte ödsla ett jävla milligram energi/tankeverksamhet på bråk, gråt och tandagnisslan.
Vuxna jävla människor som orkar hålla på!! Nähä, ät skit och dö säger jag bara.
Eller folk som ljuger en rätt upp i nyllet.
Jag har sagt det förr men säger det igen;
om man nu har en anledning att ljuga så gör det fan då ordentligt så jag inte genomskådar/får fast dig.
Herregud.
Man är väl mer värd än en usel lögn!

Har aningen dåligt samvete för att jag inte ordnar kompiskalas åt Sonen.
Men jag ORKAR helt enkelt inte.
Dessutom har jag inte råd, helt enkelt.
Kompiskalasen får komma sedan när han går i skolan.
Vilket han börjar med i höst.
Otroligt!
MIN unge ska börja skolan.
Så det får bli ett kalas med "de vanliga" människorna som på ngt sätt snurrar i våra liv.
Jag är rätt säker på att Sonen nöjer sig med det.

I mitt liv snurrar mina vanliga sweetiedarlings.
Och möjligtvis någon ny på kommande.
Vågar (eller vill) inte tänka i såna banor än.
Låter livet gå sin gilla gång (klyscha!!)
och hoppas på inte alltför massiva motgångar eller crap.

Det enda jag vill
JUST NU
är att få ha
lugn/ro/lite action/kul/ensamhet/umgänge
om vartannat i passliga doser.
Med människor jag tycker om.
Med människor som tycker om mig.
Det kan väl fan inte vara för mycket begärt?

cruel summer

Första gången på flera år som jag följt nada med i ESC-jippot.
Har bara inte orkar engagera mig (och jag vet nog varför).
Tack vare fb har jag dock förstått att det (som vanligt) inte gick så bra för Suomi.
Men helöööööu;
folk orkar gnälla (även jag) år efter år över att alla
Azercrobosniserbimacedonukrainryssar bara ger poäng till sina likasinnade.
Bli för fan inte sura då över att Sweden & Norway inte ger points åt Finland!!
För det är ju liksom samma sak då skandinaverna (+ Estonia) ger points till varandra.
Jävla dubbelmoralister.

Tredje dagen sol & värme och jag har redan fått nog.
Svett, klibb, skavsår (kvinnor vet vad jag menar), evig törst (=evigt toa-rännande),
brännskador (ingen skillnad fast jag smetar mig med solskydd modell nittitusen), huvudvärk,
ångest, blod svett & tårar.
Nåja, kanske inte det där sista. Men nästan.
Plus att man anses vara totally onormal om man inte spenderar hela sin vakna tid utomhus.
I solen naturligtvis.
Skulle ha god lust att leka eremit fram till halva augusti.

I övrigt så mår jag helt okej.
Något att se fram emot.
Annat att inte se fram emot.
Inser vem jag kan lita på.
Var inte beredd på att få en rostig morakniv i ryggen.
Men denna gång rör det inte mig i ryggen.
Rycker på axlarna sådär coolt nonchalant
och inser (VET) att jag faktiskt är en bättre människa.
Förutom mina medfödda nycker och speciella (inte alltid så söta) egenheter
så vet jag att jag är FAN helt okej som människa.
Det enda jag vill är att få slippa ALLT vad drama heter
och få leva ett lugnt liv.
Det är fan inte mycket begärt.
Det där lilla extra man ibland saknar fixar jag,
i sinom tid.
(det tycks vissa ha problem med)
Jag är INTE
Mies Jonka Ympäriltä Tuolit Viedään.
So don't even try.

Saknar.

save tonight

Men prutt vad jag varit lat med skrivandet.
Det betyder dock inte att hjärnan har legat på latsidan.
Ack om det vore så väl.

Nu just;
känns helt okej.
Blir ju nästan förvånad själv.
Jag såg Dig för några dagar sedan. Första gången på flera veckor.
Det var okej.
Inte sådär lattjolajban-kul
men inte heller sådär nu-går-min-värld-under-hemskt.
Men likväl satte det igång tankarna igen.

Tack & lov finns det annat & andra jag kan glädja mig åt.
Livet ler inte fullt ut
men kanske lite i mjugg.
T.o.m. lite mer än så.
Ibland.
Det finns de som bryr sig.
Jag får vara mig själv.
Vem fan orkar vara ngt annat?
Det finns faktiskt människor som tänker på mig och saknar mig.
(iaf ibland).
Det finns faktiskt människor JAG tänker på och saknar.
(iaf ibland).

Livet går vidare.
Livet HAR gått vidare.
Men jag fasar inför sommaren.
Inte bara den där fruktansvärda klibb-svetten.
Allt.
Men jag antar att jag kommer att vara vid liv i september.
På nåt konstigt vis.