information society

Lördag.
Alla (vettiga) människor firar någonstans idag.
Dock inte jag.
Kommer att bli en låååååååång weekend.
Och ensam.
Vilket kanske iofs. inte är så dumt. Trots allt.
Ska glo klart "Bron". (We love K.Bodina!).
Kanske om-organisera bokhyllan klart. (börjar bli aningen irriterande med bokhögarna på golvet).
Läsa.
Tömma hjärnan. (good luck with THAT).
Anmäla mig till höstens kurser. (*suck*).
Fixa vego-pastejer som jag kan trycka i mig. 
Definitivt INTE städa.

En intressant tanke;
I dagens samhälle ska det vara så attans rättvist hela tiden.
Anti-mobbnings-skit (rövhål kommer det alltid att finnas, överallt)
Kristerapi för "utsatta" (vilket ofta innebär terapi för sådana som gjort andra till någon sorts offer)
Ingen ska känna sig förtryckt eller utsatt eller utfryst (vilket jävla bull)
Allt ska vara hunky dory och rättvist och kravmärkt och fan och hans anhang.
MEN,
ögna igenom allt skit som kommer på tv.
Främst reality-tv.
Där går ju ALLT ut på att gruppera sig, frysa ut svagare individer, vinna vinna vinna, vara bäst, vackrast och coolast. Och framförallt po-pu-lär, till vilket pris som helst.
Och det allra viktigaste;
man ska RÖSTA UT andra människor.
Vilket jävla dubbelmoral-samhälle.
Fy fan.

Saknar.
Något otroligt.

just a girl

Alltför mycket tankar och funderingar på g
som inte tål dagsljus.
Just nu iaf.
Vissa funderingar kommer jag aldrig att andas ut.

Förändringens tider hemma.
Smått jobbigt.
Försöker kämpa.
Inte vara arg.
Inte ledsen.
Trött på att inte få sova i egen säng.


Jag förvånar mig själv med att gå omkring och tänka allt oftare på en Människa
jag umgåtts med en hel del.
Som blivit en av mina bästa Vänner.
En oväntad Människa i ett oväntat skede av livet.
Nej, inget sådant.
Bara...
tillgivenhet?
Ömsesidig sådan.
Respekt.
Förståelse (!!)

Fick en attans "lustig" fråga av en (som inte alls känner mig) som fick veta att jag har sovproblem.
"Dricker du mycket kaffe?"
Nämen... oj.
Kan man tänka sig. DET har jag ALDRIG reflekterat över.
Lite som; "åh, behöver du bajsa? kanske du borde söka upp en toalett."
Herregud.
(och så klart den klassiska; "har du sökt upp en läkare/ har du bett om sömnmedicin")
Idioter.

Du knuffade ner mig i avgrunden
och det blev en helvetes vår.

you're gonna miss me when I'm gone

... förutom att jag inte kommer att försvinna.
Någonsin.
(that sucks, eller hur?)

Livet blir inte alltid som man tror, eller hur?
Det är falsk marknadsföring, all den där skiten man får höra som barn.
(eller nåja, jag fick nog aldrig nånsin höra. men iaf).
Hur bra allting ska bli.
Hur man ska träffa den rätte (HA!),
bilda familj.
Göra karriär.
Sedan står man där och allting är...
skit.

Eller egentligen inte allting.
Men det mesta.
Man lär sig dock att leva med det.
Eller gör man?
Jag tror jag är på väg någonstans.
Vet dock inte vart.
Om det är mot något bättre
eller...
Nå, knappast sämre.

Det är ändå Dig och endast Dig jag vill ha.
Trots allt.

dressed in black

Nääe.
Nu är det idetorka på allvar.
Eller, i huvudet snurrar de vanliga tankarna + 101 nya
men att få ut något ens i närheten av vettigt funkar inte nu just.
Skulle igår skriva ett bok(tips)inlägg men inte ens det fick jag till stånd.
(vilket jävla uttryck förresten; till stånd)
Tycks inte bara vara svårt att skriva.
Aningen samma med snackandet.
Har just inget att säga nu just. Åt någon.
Och har man inget vettigt att säga
kan man ju lika gärna hålla käft.

Sonen är sjuk. Tredje dagen hemma.
Trodde inte han skulle bli så här snabbt sjuk efter skolstarten.
Slö vecka.
Fredag. Rastlös.
Börjar komma in i en HYFSAD sömnrytm.
Bara man inte skulle vakna sjuttitolv ggr/natt.
Har för länge sedan glömt när jag senast sovit minst sex timmar i ett kör utan att vakna.
(i nyktert tillstånd alltså. fyllelull-sömn räknas inte)
Det tär.
Det är aningen lustigt när någon som känner till mina sömnproblem säger ngt i stil med
"jag har sovit superdåligt i en vecka så jag börjar förstå hur du känner dig"
Men jisses, vill du ha ett empati-diplom?
När du har sovit dåligt i ett år så kan vi börja snacka om att du kanske möjligtvis har en liten aning om hur det kan kännas.

Jag klarar mig.
Dagarna går slentrianmässigt.
Jag orkar existera.
Det är under natten jag (ibland) saknar en livboj att klamra fast mig vid.
När tillvaron känns som mest meningslös.

if you kiss her mind, her body will follow

And you always think
Always speak cryptically
I should know
That you're no good for me
Cause you're hot then you're cold
You're yes then you're no
You're in then you're out
You're up and you're down
You're wrong when it's right
It's black and it's white
We fight, we break up
We kiss, we make up 

You, you don't really wanna stay, no
You, but you don't really wanna go.

(jahapp, det där var ju introt till aussie-masterchef. ja, jag kollar på det. jag gillar det. 

den där sången är rätt okej fast inte alls min stil. I have grown to like it.)

it's been lovely but I have to scream now

Ibland låter jag bli att skriva bara för att jag inte kommer på någon rubrik.
Oftast låter jag bli att skriva för att,
ja, låta vissa känslor tona ner.
Så de som tror att jag sitter här och knattrar bara när jag är som mest förbannad, ledsen, fittig, trött (faktiskt även ibland glad. på riktigt)
tror fel.
Jag är visst glad.
In fact ganska ofta.
Jag kanske inte skrattar högt SÅ ofta men när jag gör det gör jag det riktigt rått och hjärtligt.
En viss människa har nyligen sagt, tom. flera gånger, att det är skönt att se mig skratta.
Visst fan är det det.
För jag ler betydligt mer än jag gjorde för 20 år sedan.
Mer än för 10 år sedan.
Mer än för 1 år sedan.

Förra veckan var (tyvärr) fylld med negativa känslor & tankar.
Hat, uppgivenhet, ännu mera hat.
Hur kan det vara så svårt (näst intill omöjligt verkar det som)
att inse att det (ytterst) sällan bara är den andra det är "fel" på?
Att gång efter gång skylla ifrån sig, skylla på någon annan.
Det krävs två för att göra saker och ting bättre.
Det krävs två för att göra saker och ting värre.
Det värsta är att jag inte kan ge upp fast jag (ofta) banne mig har lust att göra det.
Nehej, jag är långtifrån perfekt.
(det har jag fan ALDRIG påstått)
Så länge jag blir behandlad som en idiot så uppför jag mig som en idiot.
Lite svårt att försöka blicka framåt med po-si-tiv attityd när man aldrig vet när det ligger en stor hög med bajs bakom nästa hörn.
(jag har tillräckligt med eget bajs. jag vill inte ha någon annas)

Förresten så behöver jag INGEN.
Jag har precis exakt alla jag behöver i mitt liv.
Nu just iaf.

let the right one in

"För nu igen när jag träffade dig så ger du bilden av en stark, unik kvinna som står stadigt och även står för sina åsikter och tankar. Det kaos som verkar finnas inom dig syns verkligen int utåt. Dessutom verkar du vara en super mamma. Yta är ju bara yta men jag önskar du kunde se dig själv genom mina ögon! De skulle nog lyfta ditt självförtroende, tror jag"

Träffade en bekant förra veckan och så där skrev hon efteråt. 

Blev faktiskt rörd. Tagen.

Jag är tacksam över att hon sade det där. Det fick mig verkligen att tänka om.

För det där är ju sant.

Jag vet att det förvånar många (några?) som läser om mina tankar och mitt inre krig

att jag utåt och i möblerade rum är "normal".

Det är både medvetet samt omedvetet.

Dels för att jag verkligen inte vill gå omkring och se ut som att jag tappat smöret i bäcken som jag hoppade över utan att ropa Hej. 

Jag har inget som helst behov av det.

Mitt krig och mina demoner är mina och endast mina.

Som jag ger uttryck för här och endast här.

Men.

Man ser ju inte sig själv med andras ögon.

Eller, 

så funkar man som jag och ser sig själv med deras ögon som tycker illa om dig eller har sagt negativa saker om dig.

Det är inte det lättaste att vända på det där.

I mig är det där så inrotat och ett normalt samt vardagligt sätt att tänka så det är ytterst svårt att komma ifrån det.

Jag har fått kämpa i åratal för att bli av med vissa negativa tankemönster.

Men det går, jag vet det.

Till er som envisas med att läsa om mina tankar men som störs av mina ord och anser att jag är ett skämt;

(samt till er som står och flinar åt mig när mina väggar rasar);

(samt till er som anser att allt är mitt eget fel och det endast är mig det är fel på);

LÄS INTE min blogg om det nu är så jädrans angstigt.

Herregud.

Och sluta analysera mig på basen av vad du läser här eftersom du ändå inte känner mig och inte vet ett skit om mig.

 

Lyssnade nyss på helt totalt fel låt.

Allt kom tillbaka.

Alla känslor.

Saknaden.

Rubba gärna mina cirklar.

På ett positivt och bra sätt.

 

... but my name was Elisa Day

Det var egentligen meningen att jag skulle skriva ett mycket känsligt & angstigt inlägg idag.
Men på ngt vis passar det sig inte nu när solen skiner (suck), diskmaskinen brummar käckt bredvid, med morgonkaffet på g och när Sonen nynnar på sina melodier i sitt rum.
MEN, jag ska skriva om DET.
Jag måste,
hur smärtsamt och jävligt det än är.

Sommaren sjunger på näst sista versen.
Skönt.
Kan inte annat än le aningen snett och småjävligt
när folk gnäller över hur kallt det är när det är under +20.
Jag svarar bara
"TYST, det är SKÖNT!"

Sonen börjar sin skolkarriär imorgon.
Jag fattar bara inte...
hur i helvete ska man kunna med sinnesro lämna sin unge där.
Varje dag.
Det är inte lärarna jag inte litar på.
(nja, inte helt sant)
Det är de andra ungarna jag inte litar på.
Jag VET ju hur jävliga ungar kan vara.
Ibland saknar jag lite att jobba i den världen.
Nåja,
one day at a time.
Inte måla demoner eller monster på väggar.

Har lärt mig en hel del om mig själv på sista tiden.
Egentligen helt simpla grejer som varit så självklara att jag inte ens fattat att fatta.
Hur kan man vara så blind när man gräver i sitt eget psyke?
S har faktiskt hjälpt mig mycket.
Fått mig att lära känna mig själv. Bättre iaf.
Hade ett bra snack igår.
Kändes bra.
Jag vet att jag sade högt att jag Förlåter Dig.
Har jag gjort det?
Jag tror det.
Iaf kändes det inte lika smärtsamt längre.
Det kändes... normalt?
Han pushar mig att börja skriva på mitt "projekt".
Tror på mig. En av de få.
Jag ska jag ska jag ska.
Måste bara spränga muren först.

pocket full of kryptonite

Jag har fått R Y C K.
Utrensning!
Bort med allt skit och crap som ingen använder eller kommer att sakna.
På 7 röda fyllde jag en sopsäck med kläder.
Bort bort bort!
Iväg, schas.
Orkar inte ens tänka på att sälja/ge bort.
Vill ha allt bort nu.
(måste köpa mera sopsäckar)
Får lite ångest när jag tänker att jag ska rensa och tömma i alla rum.
Men nu fan ska det bli gjort.
(alltså allt händer ju inte idag)

Jag har lovat mig själv att FÖRSÖKA att inte vara arg längre.
Åtminstone inte as-förbannad.
Kanske det går.
Det går.
Vilken väg är det egentligen?
Ska man först förlåta sig själv eller den andra?
Vice versa?
Samtidigt?

Om man bortser från alla mina fysiska samt psykiska brister och problem
så har jag det   g a n s k a  hyfsat okejbra.

Egentligen är det inte mitt liv som vuxen (f'låt "vuxen")
som jag behöver bearbeta.
Det är The Early Years.
Eller Earlier Years.
Det är de som spökar
inte släpper taget
som får mig att må uselt
som jag aldrig bearbetat.
Tiden när jag som mest behövde hjälp men aldrig fick.
Allt skulle sopas under en heltäckande matta.
Inte känna, inte reagera, inte bry sig.
Allt sådant var förbjudet.
Men det DÄR vill jag inte tala högt om nu.

Okej,
jag förlåter Dig.
Men
jag kommer alltid att älska Dig.
Så är det bara.
Punkt.

coldhearted snake(bitch)

Hmm, tänk om man för en gångs skull skrev ett helt vanligt inlägg.
Vi testar;
Hej kära blogg,
idag har jag
mottagit hem Sonen (som varit 4 nätter med sin far), handlat mat, tvättat 2 maskiner skittvätt, tvättat kattpottan och bytt sand, dammsugit + tvättat golvet i mitt rum & toan, fixat tortillamat åt mig, P & Sonen, kollat senaste masterchef, varit jävlig och börjat med fat camp åt katterna.

Men faa-an det DÄR var tråkigt.
Vad har jag tänkt idag då?
Ibland har jag bara en formlös (periodvis illaluktande) dimma i huvudet när jag ska skriva.
Det är i allmänhet samt i synnerhet under nätterna jag tänker på allt jag skriver om.
Sällan brukar jag ju faktiskt skriva då. Det skulle bli för angstigt.
Det värsta är, när tankarna börjar snurra, att jag inte ens kan koncentrera mig på att läsa.
Torrgråt, ångest, panikattacksliknande känningar.
Bättre att få ven-ti-lera tankarna under de få sömntimmarna samt följande dag.
Jag lyckades faktiskt vara en känslokall häxa. Precis som jag "planerade".
Det var kanske ändå inte riktigt meningen
men det blev så ändå.
Jag känner mig inte ens jävlig.
Nåväl, man lär så länge man... eller hur det nu var.

Mitt sk sovande är fortfarande katastrofalt.
Fortsätter det så här ännu i september kommer pluggandet att bli ytterst svårt och outhärdligt.
Mina sömnmedusiner är ett skämt men jag klarar inte av starkare.
Då förvandlas jag bokstavligen to a Walking Dead,
vilket inte funkar i längden när man är Mamma.

På tal om att lära sig..
jag har ALLTID trott att det heter
omständigt.
Förrra veckan kom det till min kännedom att det heter
omständLigt.
Med ett L!
Jisses. Vilken tur att jag aldrig (såvitt jag vet) använt ordet i skrift.

Jag väntar på min Drake.
(jag gillar inte Prinsar så jag letar efter en Drake ist).
Det behöver inte vara en gulddrake
men den ska appselut kunna flyga och helst spruta lite eld nu som då.
Iaf när den försvarar mig för DET måste den göra. Ibland.
Eller så skiter jag i det hela och nöjer mig med en komodovaran.
De är faktiskt rätt coola.

my punk rock song

the butterfly effect

Suck och stön vilken roller coaster hela jag är nu just.
Å ena sidan känns det som att huvudet (och själen, whatever that is) sprängs av 101 olika känslor på en och samma gång.
Å andra sidan känns det som att jag inte har känslor överhuvudtaget.
Jag får höra dåliga nyheter av ngn och får verkligen kämpa för att verka intresserad.
Liksom, berör det inte mig så BERÖR det inte mig.
Kunde bry mig mindre.
Har jag blivit totalt jävla empatistörd?
Jag känner varken glädje eller sorg, inget alls, för vad som händer i andras liv.
Har jag alltid varit sådan?
Jag minns inte.

Mitt självförtroende jag äntligen återfann förra hösten är puts väck.
Det balanserar någonstans mellan marknivå och helvetet.
Jag fattar inte hur det kunde bli så här igen.
Allt var ju så... BRA.
Nu vill jag bara brista ut i gråt och känner mig äcklad av vad jag ser i spegeln.
Jag försöker frammanna tankarna och känslorna, de goda tankarna, men får inte tag i dem.
Det hjälper inte ett piss att ngn (ingen skillnad vem) säger att jag är helt okej.
Mer än okej.
Jag blir fan bara störd av att få komplimanger.
Jag tänker på allvar att personen skämtar eller försöker jävlas med mig. Hur jävla stört är inte det att tänka så!?!
Det hjälper inte ett jävla piss att min klädstorlek har minskat drastiskt på 1 år.
Inte ett jävla piss att jag fått göra mig av med ½ garderoben och verkligen njutit av att få slänga allt som blivit för stort.
Tillbaka på ruta -99.
Jag är 13 år och alla spottar mig i ansiktet och jag börjar hata mig själv.
Nu spottar jag snus i motvind.

Mitt sovande är ett stort skämt
men jag skrattar inte ett jävla dugg.
Jag kan utan och innan om allt om sömnproblem och -störningar.
Allt.
Allt om hur det påverkar en såväl fysiskt som psykiskt.
Jag har alla jädrans symptom och sjutton därtill.
Jag vet vilka sjukdomar jag riskerar att få.
Jag är ganska rädd för alla sjukdomar jag riskerar att få.
Jag vill inte ha nån jävla sjukdom ovanpå allt det här.
Skulle definitivt vara toppen på moset som får bägaren att fastna i brevlådan.

Dagarna går ganska bra.
Tankarna hålls någotsånär i styr.
Nätterna är ett helvete.
Allt skit bara kryper, nej rusar in i hjärnan.
Ofta känns det som att jag vill gråta
men jag bara hulkar patetiskt, ögonen blir aningen fuktiga
men det är allt.
Jag kan inte ens gråta längre.
Är det så konstigt att jag vill bedöva mig?

Jag mår inte såhär precis hela tiden.
Men tillräckligt ofta och mycket för att det ska hindra mig att blicka och vandra framåt.
Det var ju inte såhär man skulle må när man är "vuxen".
Jag kräver inte ens att behöva vara lycklig.
Det är nu bara att försöka kämpa vidare
för jag kan ju inte bara ta och försvinna.