the girl with the dragon tattoo

Hon var 13 år när de flyttade till en annan stad, en avsevärt större stad.
Hon hade alltid varit fullständigt normal och medioker.
Klarade skolan sådär lite över medelbra.
Hade alltid haft kompisar, alltid bästisar.
Hennes hemförhållanden var hyfsade, även om hon vuxit upp utan en far.
(hon var dock aldrig speciellt populär bland det motsatta könet men det störde inte henne så avsevärt mycket. periodvis kanske lite.)
Alltså;
hon tänkte inte ens tanken att hon inte skulle få nya kompisar i den nya staden, i den nya skolan.
Det existerade inte i hennes värld att man blev utstött, att man inte blev accepterad.
Men,
saker och ting blev inte som hon hade blivit lovad.
Kanske inte från dag 1, men definitivt från vecka 1, i den nya staden, i den nya skolan
fick hon klart för sig att hon definitivt inte hörde hemma dit hon hamnat.

Ful, äcklig, dum i huvudet, inte rätt att öppna käften (eftersom hon talade samma språk så pass annorlunda), hade inte märkeskläder, sminkade sig inte, var inte intresserad av att kröka.

Detta fortsatte, dag efter dag.
Psykisk terror. Alltid bara psykisk, aldrig fysisk. (hon var väl för äcklig för att ngn skulle röra i henne?)
Så till slut blev hon totalt nedbruten.
(hon ska senare berätta om en speciell incident. en av de värsta).
Hon insåg att hon måste göra något.
För att orka existera överhuvudtaget.
Hon började sakta men säkert förändra sig själv,
till såväl det yttre som det inre.
Inte för att hon ville. För att hon var tvungen.
Hon höll käft under en lång tid.
Iakttog. Lyssnade, imiterade, registrerade, lagrade.
Hon färgade håret, började sminka sig.
Tjatade till sig de "rätta" kläderna.
Lärde sig att tala som de andra.
Struntade i sin skolgång. (hennes betyg rasade).
Blev tuff.

Så.
Hon fick kompisar till slut,
efter att hon förvandlat sig själv till någon annan.
Var hon lycklig?
Nej.
Förvirrad och antagligen hundrafalt mer äcklad av sig själv än de andra någonsin varit.
Men blev hon någonsin accepterad?
Nej, inte egentligen.
Fast hur mycket hon än försökte vara någon annan än sig själv
så var det ändå titt som tätt någon som påminde henne,
som sade åt henne
"tro inte du är något. vi minns nog vem du är".

Det var under denna treårsperiod som hon lärde sig vad hat är.
Hat, bitterhet, falskhet, ondska, en genuin vilja att göra någon annan illa, bryta ned.
Hon lärde sig att hata, riktigt ordentligt.
Men framför allt lärde hon sig att hata sig själv.
Får man kontinuerligt, i flera år, höra att man är ful, äcklig och dum i huvudet
så börjar man tro att det faktiskt är sant.
Och det gjorde hon.
Hon kan inte ens komma ihåg om ville Döda sig själv eller Döda sina plågoandar.
Men det tänkte hon ofta på. Döden.

Men hon dog aldrig. (inte heller dödade hon någon).
Eller,
hennes riktiga personlighet dog
och låg i koma i över 20 år.
Hon levde farligt, självdestruktivt.
Hela hon bestod av bara hat och bitterhet.
Men framförallt självförakt.
Till slut insåg hon att hon inte kommer att bli särskilt gammal om hon inte hittar sig själv igen.

Idag vet hon vem hon är.
Hon har faktiskt, efter många krumbukter och krusiduller hittat sig själv igen.
Hon vet att hon är allt annat ful, äcklig och dum i huvudet.
Men så gott som varje dag får hon påminna sig själv om att hon är en fantastisk  samt unik Människa.
Framförallt en BRA Människa.
Som tur finns det nu Människor i hennes liv som hjälper henne att komma ihåg detta.

what's the frequency (kenneth)?

Jaha, så går livet vidare utan att man själv knappt märker.
Plötsligt bara inser man saker om sig själv.
Och andra.
Har garanterat aldrig haft så många aha-upplevelser under samma kväll.
Med bästa sällskapet, så klart.
Nu just finns det ingen som får mig att må så bra som M.
Jag tycker om mig själv i hans sällskap.
Vilken känsla!

Kanske kanske kanske
jag så småningom börjar kunna släppa taget.
Men vill jag det?
Vågar jag?
Både ja och nej.

Nu just mår jag ganska bra.
Trodde det sku bli jobbigt att börja skolan igen.
Att jag kommer att vara totalt slut och apatisk och inte orka.
Tvärtom!
Jag kan inte säga att jag har fått NY energi.
En ANNAN sorts energi.
Jag vill åstadkomma något.
Med mig själv.
Utvecklas, bli ännu bättre på allt jag redan är bra på.
Lära mig nytt.
Tänka i nya banor.
Jag? Just det, jag var inte så inrotad eller insnöad som jag alltid har trott.
Men jag måste ta det jääävligt lugnt för jag orkar bara inte falla igen.
Jag har definitivt fallit, snubblat, störtat och legat handfallen
så det räcker och blir över.

Aldrig mera någons Bitch.

Tack för att Ni finns.
Tack för att Du finns.

all I really want

Idag är det exakt på dagen 1 år sedan Du var hos Mig första gången.
Vi hade setts som hastigast en gång innan.
Det känns inte som ett år.
Det känns som 1 månad.
Det känns som 7 år.
Jag gillade Dig så otroligt mycket genast
och det gör jag fortfarande.
En liten smärta finns kvar.
Den kommer alltid att finnas.
Men jag tror att jag kanske kan leva med den.
Vissa dagar går bra,
andra inte.

Jag saknar Dig
och jag bara vet
att jag aldrig kommer att träffa någon som Du.

a place for my head

Okey, dags att komma ut ur garderoben;
Mitt liv har fått en mening igen;
äntligen
S U R V I V O R ! !
Yes, jag är en komplett Survivor-nörd.
Nu börjar alltså season 27.
Jag kan garanterat räkna upp top3 i alla säsonger.
Samt en massa andra nördiga detaljer.
Ja ja, jag vet.
Kanske inte riktigt första programmet man gissar är min favvo. Okej, inte nu kanske favvo, men definitivt mest underhållande.
Cute or what!?
(lite samma som att jag samlar på köksalmanack)

Nog med hunky dory gulle-gull.
(HA, som om jag hade sådant i mitt liv).
Allt oftare stannar jag upp och reflekterar över att ibland är det faktiskt skitjobbigt att vara en
iakttagare.
Att hela tiden vara på alerten
i alla omgivningar.
Analysera, förutspå, lyssna (i synnerhet lyssna), titta, tolka,
kolla in reaktioner
vad folk säger
vad folk INTE säger
all non-verbal kommunikation
saknaden av kommunikation
vem tar plats
vem vill inte synas.

Undra på att jag trivs bäst hemma eller tillsammans med bara en Människa åt gången.
Vad i helvete ska det bli av mig?

being bored

Jag misstänker att jag inte är särkilt kul att umgås med nu just.
Jag är inte tvär eller ledsen.
Bara tråkig.
Eller så orkar jag bara inte själv umgås.
Eller, jag vill men ändå inte.
Under den senaste tiden har jag, tyvärr, en hel del funderat på om jag kommer att vara ensam resten av livet.
På ett vis är svaret definitivt ja.
För jag kommer aldrig mer att släppa in någon ordentligt.
På ett vis känns det också okej.
Ibland känns det allt annat än okej.
Ibland känns det så jädrans angstigt och jag får panik och blir nästan (men bara nästan) desperat.
Men jag väl sådan att jag ändå alltid känner mig ensam. Med många gör jag det.
Det är inte deras fel. Det är mig det är fel på.
Är jag hellre ensam för mig själv eller ensam med någon annan?

Det känns extra jobbigt att kämpa med vardagliga ting som skiter sig när man själv knappt vet vad man vill göra med sitt liv.
Ibland undrar jag om vissa typer jävlas med mig med flit.

sleeping satellite

Det är inte ofta man är trött för att man sovit för mycket.
Brukar bli så efter en våt kväll med M.
Nåväl, min onda rygg kommer att vara desto ondare efter dagens föreläsning.
Ska egentligen, samt till syvende och sist, bli rätt så skönt att komma igång med pluggandet.
Få annat att tänka och koncentrera sig på.
Kanske knutarna i hjärnan börjar lösas upp så småningom.
Eller iaf bli lösare.
Lättare att få upp.
För det är ju ändå bara jag själv som kan få mig att må bättre.
När allt kommer omkring.
Så klart det är lättare om man får umgås med människor man tycker om och bryr sig om.
Tack fan för att jag har ens några sådana Människor.

Känns inte SÅ angstigt att se Dig eller prata med Dig.
Rätt så bra, faktiskt.
Men jag antar att det inte krävs mycket för att jag ska ta tusen steg tillbaka.
Tyvärr.
Tyvärr är det så. Och kommer förmodligen att vara så ett bra tag framöver.
Hoppas dock inte för evigt.
(det kommer att vara så. jag vet det bara).
Vissa Människor vill man bara ha i sitt liv,
hur mycket de än sårat en.
Jag kan inte låta bli att förvånas över att jag trots allt tycker om Dig så in-i-helvete mycket.
Ibland är det så svårt att förstå hur hjärnan egentligen är funtad.
Både den egna men i synnerhet någon annans.

Fastän jag lovat mig själv att jag inte skall fundera på vad jag ska göra efter att slutfört studierna
så har jag på sista tiden gjort det ändå.
Det är snudd på panik jag får när jag tänker på det.
Det finns så otroligt mycket jag INTE vill göra sedan.
Men, jag ska försöka att inte tänka på det där.
För det är inte aktuellt ännu.
Eller sexuellt, som jag och Syster brukar säga. (ist för aktuellt alltså).
Jag klarar bara inte av att leva en dag i taget.
Jag lever i nuet, i gårdagen samt i morgondagen.
Så är min hjärna funtad, helt enkelt.

Jag samlar ju på citat.
Stötte nyligen på ett jag gillar;

"ett obehag lika starkt som den isande vinden från Novaja Zemlja."

Just så exakt känns det ibland.
Jävligt bra sagt.

en bild S skickade mig idag. fick mig att skratta. för det är ju jag, Clever Polly. och jag har flera stupid wolves i mitt liv. vargar jag älskar och bryr mig om.

use once and destroy

Jävla Blogger har jävlats i över ett dygn.
Så klart just när man verkligen har behov av att lufta hjärnan.
Fick nästan en chock när det plötsligt funkade. Om det nu funkar.
Och nu är hjärnan förstås tom.
Det har känts sådär bedrövligt igen i några dagar.
Delvis av förklarliga skäl.
(hur orkar man fortsätta jävlas fast man uppenbarligen skulle ha en hel del annat att koncentrera sig på? HUR? varför?).

Jag ler och skrattar när jag är med Sonen.
Och med vänner.
Visst, leendet och skrattet är äkta.
Lika äkta som paniken, tafattheten,
känslan av total meningslöshet,
att inte räcka till
att aldrig räck till,
som smyger sig fram på nätterna.

Jag vill ju inte ödsla mitt liv på att..
på att må så här.
En god vän ringde för en stund sedan.
Han frågade, som man brukar, vad jag gör.
Jag tänkte att jag skulle vara lustig och kontrade med att jag
funderar över om jag ska hoppa ner från balkongen eller lägga mig framför ett tåg.
Och att han antagligen räddade livet på mig genom att han råkade ringa.
Ha ha.
Det var roligt. Vi skrattade.
Efteråt insåg att det inte var ett dugg lustigt.
Eftersom jag faktiskt tänker sådär ibland.
Och bara för att jag tänker så innebär inte att jag vill göra så.
Eller att jag ska göra så. För det ska jag inte.
Stor skillnad. Jävligt stor skillnad.
Iaf för mig.

Don't say you want me
Don't say you need me
Don't say you love me
It's understood
Don't say you're happy
Out there without me
I know you can't be
'Cause it's no good

the innkeeper's song

Blörk.
När man äntligen ska börja anmäla sig till kurser/tenter så funkar det inte för det har tydligen blitt ngt mankemang med inskrivningen.
Nå väl, åtgärdat.

Tillvaron känns inte SÅ grötig nu just.
Sonen verkar trivas i skolan.
Bara man själv skulle komma igång ordentligt.
Vilket har varit ett problem det senaste ½året.
Att komma igång helt enkelt.
Jag är så jädrans trög ibland (alltså inte mellan öronen. bara sådär allmänt. att få tummen ur helt enkelt).

Kom fram till en grej nyligen.
Varför ska jag gå omkring och dölja mina känslor?
Eller framförallt; varför ska jag skämmas för mina känslor?
Det är knappast ngn nyhet att vi lever bara en gång (tror jag iaf).
Så,
sluta dölja vem du på riktigt tycker om!
Låt de viktiga Människorna i ditt liv veta att de är viktiga.
Att du bryr dig.
Att du alltid kommer att göra det,
vad som än händer.
Kanske denna insikt har hjälpt mig några minimala steg framåt.

Livet är så förbannat bräckligt.
Och så förbannat normalt ända fram till den där sekunden då allt brister.

höst utan punkter & versaler

den där känslan att nu är hösten definitivt här
för jag får ha extratäcke på fötterna
och lägenheten är lite kylig på morgonen
och alla fysiska obehagligheter man alltid lyckas förtränga under sommaren kommer tillbaka
stela fingrar och handleder
jag har mått uselt hela veckan
lite den känslan igen att nu dör jag snart i någon fruktansvärd sjukdom
värk i armar, lår, nacke, axlar, huvud, ögon, mage
det kan vara vanlig förkylning på inkommande
men det känns inte så
jag tycks inte vara så arg längre
mest besviken och sorgsen
nu känns det igen att jag inte orkar eller vill ha kontakt med någon
bara skita i att svara och jag tänker definitivt inte självmant ta kontakt med någon
och jag skiter i att det är socialt oacceptabelt
för jag lyckas gång efter gång glömma att även jag bara är en människa
jag vet inte vad jag tror att jag är
men definitivt någon som inte har samma rättigheter
rätt till känslor
rätt att lyckas eller vara lycklig om än för korta stunder
för jag tänker ju ofta om människor jag läser om eller hör om att
ja sannerligen du har all rätt att vara lycklig och du förtjänar allt du det goda du åstadkommit
och varför ska det vara så himla svårt att tänka så om sig själv
hur sjutton vänder man på det där
jag bara undrar
det är inte det att jag känner mig värdelös
eller vill ta livet av mig (ingalunda)
om natten kryper ena katten tätt intill mig och börjar spinna
och jag tänker att så vill jag också göra
bara krypa in i en famn och börja spinna
och det finns ju bara en famn jag vill krypa in i
igår tänkte jag att det är snart ett år sedan vi träffades
och vi lärde känna varandra utan och innan på ett ögonblick
och livet fick en ny mening och det var inte färglöst
och jag hade aldrig aldrig kännt mig så glad
och alla bitar bara föll på plats
och nu är jag bara meningslös och färglös
en pöl med skitigt vatten
en urkramad stinkande gammal disktrasa
och allt är bara en ocean av glasskärvor
och det känns som att jag aldrig mer vill ha någon annan
för det vill jag inte
och det verkligen ett helvete att befinna sig i denna situation
destruktivt och fel
jag kommer inte framåt på det här viset
det är ju självklart
men jag har ingen aning om vad jag ska göra
och det kommer att bli en jävla höst
och en helvetes vinter
Punkt.

I said Good Day!

Har fullständigt kärat ner mig i karaktären Saga i tv-serien Bron.
Hon som spelar aspis-snuten.
Lysande!
Jag kan inte låta bli att fundera över hur skönt det vore att sakna empatikänslor.
För jag saknar ju inte sådana känslor.
Jag väljer bara att ignorera eller inte visa dem.
Eller så bryr jag mig helt enkelt inte.
Har upptäckt för åratal sedan att jag har svårt att visa medkänsla/empati för människor jag inte känner.
Det är väl.. normalt?
Ja, i min värld är det det.
Iaf betydligt normalare än att låtsas-sympatisera och "tända ljus i fönstret" för någon som dött som man fan aldrig har träffat eller känner överhuvudtaget.

Jag HAR faktiskt blivit rätt känslokall.
Hellre ignorera eller tom. såra någon ist för att stå ut med någon man inte vill ha att göra med.
Sårar hellre än att själv må skit.

Herregud världen är full av idioter.
Att folk inte fattar när man säger NEJ.
Jag. Är. Inte. Intresserad.
Inte idag, inte imorgon eller någon annan dag heller för den delen.

Jag är en drake.
En vildvittra.
En hustomte.
En töntig smart katt.