just a definition

När man haft problem (massiva) med sitt självförtroende så gott som hela sitt vuxna liv är det lätt hänt att man definierar sig själv genom vad andra tycker och tänker.
Även om man innerst inne vet att det inte är sant.
De som följt min, ibland väldigt knaggliga, väg de senaste åren vet mer än väl vilka demoner jag fått kriga med.
Nu talar jag naturligtvis om de Människor som stått bakom mig (kanske inte 24/7 men de som står där idag, de som aldrig har försvunnit helt).
Det finns ju också några nya Människor i mitt liv.
(ett fenomen som egentligen inte har trott på eftersom jag, tyvärr, länge haft en negativ inställning till att släppa in nya Människor i mitt liv).
Helt nya nyllen, gamla nyllen som dykt upp samt nya "släktingar".
Men pointen alltså;
det går inte att beskriva hur tacksam jag är för alla som faktiskt finns (och har funnits) för mig.
När jag ibland säger att jag känner mig så fruktansvärt ensam innebär verkligen inte att jag inte skulle vara tacksam för mina Vänner.
Alla med ens lite sunt fönuft (what's THAT?) vet att man man kan känna sig ensam i ett förhållande eller fast man har 70000 vänner.
That's life and that's normal.

Jag hade ju nästan gett upp hoppet över att finna mig själv,
mitt riktiga jag
och framför allt;
att tycka om mig själv.
Utan tvekan ett av de svåraste projekt jag gett mig in på.
MEN
jag har ju faktiskt gjort det.
Och lyckats!
Kanske inte ännu riktigt helt och hållet
men kommit en jädrans god bit på väg.
Det finns några få som varit avgörande, som hjälpt mig enormt.
MEN
grovjobbet måste man göra själv.

Jag har dock insett hur o-t-r-o-l-i-g-t  lätt det är att falla tillbaka och (till)låta någon att smula sönder allt man kämpat för och byggt upp.
Hur man än bestämmer sig för att inte låta påverkas av andra (speciellt sådana som egentligen saknar betydelse) så krävs det inte mycket för att man står där med skägget i brevlådan och
TROR
att man sen ändå är en usel Människa.
Speciellt när man får höra det med jämna mellanrum.
Länge trodde jag att jag fortfarande var svag, lät mig påverkas, lät mig bli ledsen och arg (det är väl självklart att man blir det?)
MEN
jag är kanske inte stark som en oxe eller mammut
men jag är stark på mitt egna speciella vis.
Jag bara vägrar tro på att jag är
dum i huvudet, självisk, oempatisk, totalt saknar förmågan att hjälpa andra, manipulerande, en som bara utnyttjar och framförallt en usel Människa samt Mamma.
Samt att gång efter gång bli beskylld för än det ena, än det andra.
För det är ju inte sant!

Det som jag däremot saknar är förmågan att förstå varför någon kontinuerligt samt med flit vill trycka ner någon bara för att själv må bättre. För att själv känna sig som en "bättre" människa.
När ännu till ett sådant beteende totalt saknar logik så sätter det verkligen myror i skallen på en.
Varför?
Varför får jag inte må bra
ha ett sunt självförtroende
försöka göra någonting vettigt med mitt liv, min framtid?

Jag är mer än väl medveten om att jag inte är perfekt (behöver man ens säga det där högt?).
Att jag inte är utan skuld
att jag kan vara riktigt riktigt jävlig och elak.
Dock är jag inte jävlig eller elak utan att någon först rycker i mina trådar, trycker på mina knappar eller rubbar mina cirklar.
Det där VET jag
och det där VET de som på riktigt känner mig och bryr sig om mig.
Jag är INTE svag
och jag vet vem jag är
och framförallt vet jag vem jag INTE är.
Och jag bara vägrar att låta någon dra ner mig.

how old are you

.. är ju faktiskt en ur-gammal låt av Miko Mission. Gillar den fortfarande.
Kom att tänka på den idag när jag reflekterade över helgens händelser.
En bra helg på många vis.
Ingen ångest.
Nya bekantskaper.
Gamla Vänner.
För lite sömn (hur jag klarar av att i denna stund så upprätt är ett mirakel)
en hel del vin (mina vita convere är fortfarande vita)
mycket prat & skratt
långt samtal med Syster.

Nu just känns allt hyfsat.
Men jag vet ju att det kommer dagar
när jag inte fattar någonting
och bara funderar över varför det blev som det blev
och varför vissa saker är som de är.
Jag vet inte ens om jag på riktigt vill ha ett svar.
Både ja och nej.
Jag antar att det är bra som det är.
Nu just.
Oftast känns det okej att bara vara vänner.
Dock inte alltid.
Det är inte så jävla enkelt att gå vidare när man bara
VET
att man hade Den Rätta Människan.

Kan inte låta bli att fundera över om jag kommer att vara ensam resten av livet.
Den tanken både skrämmer skiten ur mig samt gör mig lättad.
Jävla förhållanden.
Jävla relationer.
Jävla människor.

violently happy

Vad ÄR det för jävla K R I S  jag har på g?
Kan någon tala om det för mig.
Just som saker och ting kändes någotsånär okej
och vardagen börjat fungera.
 Så bara plötsligt, från out of the fuckin' blue
kommer jag på mig själv att sitta hemma och
bara
vilja
gråta.
Och jag känner mig _så_ jädrans ensam.
Kan inte nu just komma på att jag skulle ha känt mig så här
_ensam_
Inte ens för ½ år sedan när det brast.

Ändå vill jag inte prata med någon.
Eller prata, så klart.
Men om vardagliga och normala saker.
Eftersom jag ju, så klart, funkar normalt i möblerade rum.
Vill bara inte prata OM allt det svåra,
för sist och slutligen så vet jag inte vad jag ska säja.
Sitter med telefonen i handen
funderar på att kanske ringa någon.
Lägger ifrån mig telefonen.
Nej, jag sms:ar ist
men lägger ifrån mig  fanskapet iaf.
Kommer hit ist.
Försöker med hjälp av tangenterna vädra mina tankar
men idag tycks inte heller det funka.
Lägger mig bredvid katten.
Lyssnar och känner på katt-motorn.
Det lugnar lite
men bara lite.

Ibland behöver man bara ett enda ord
eeller en blick
eller en kram
eller en hastig berörning.
Det räcker, oftast.
Men när man varit utan allt det där för länge
så vet man banne mig inte om man lever överhuvudtaget.

Tomgång.

meltdown

Jaha.
Så var man tillbaka på kanten igen.
Jag har för länge sedan insett att jag knappast aldrig kommer att vara på toppen av berget.
(är någon det, någonsin?)
Vet inte vad som hände igår.
Plötsligt bara sitter man här,
med gråten i halsen
och den där ack så bekanta känslan av hopplöshet.

Nu just tittar jag på ena katten som sitter i köksfönstret och fascineras av löven som faller från träden.
Himlen är grå,
det är faktiskt vackert.
Känslan av att själv hålla på att lossna
men på fel sätt.
Inte lossna från allt det där hemska som drar mig ner
utan att lossna från sig själv.
Brukar ju inte hålla på med dylika metaforer
men kan verkligen nu just relatera till ett fallande visset löv som flyger iväg.

Jag klarar mig själv
och jag klarar av att vara ensam.
Men ibland är saknaden av fysisk närhet så stark och intensiv
och den kommer över mig som en jävla svallvåg
och när den kommer
finns det ingen som håller mig fast
och hindrar mig från att falla.
Jag antar att jag är bara mänsklig
för jag behöver VISST få bli kramad av någon som tycker om mig för den jag är.
Mitt personliga space är ett jädrans brett och stort område
men de jag släpper in släpper jag in ordentligt.
Jag mår bara illa av falsk berörning.

Ingen aning hur jag ska gå vidare.
Jag har Sonen
jag har studierna.
Men det räcker liksom inte till.
Inte i längden.

I'm about to break.

one step closer

Så går en dag...
... en vecka
... månad
...

Jag vill stanna upp.
Inte för att smell the roses. För att,
tja, ha en time out.
Logga ut
vädra hjärnan.
Vara för mig själv.
Jag hinner aldrig vara tillräckligt för mig själv för att det ska ha en långvarig positiv inverkan.
För jag vill ju träffa Människor jag tycker om också.
Det går äntligen avsevärt bättre att vara för mig själv.
Bättre än för ½ år sedan.
Det gör inte lika ont längre.
Eller,
det GÖR ont men inte så att det min andning paralyseras (ibland nog).
Antar att jag går runt i samma cirklar.
Dock betydligt vidare cirklar.
Knuffar ut många.
Bjuder inte in någon.
Räcker bra med de få som smyger eller klampar runt i min cirkel.

Förvånar mig själv och upptäcker att jag blivit be-tyd-ligt starkare.
Blir inte påverkad av svek och skitsnack.
In fact, det är egentligen rätt underhållande att det finns de som TROR
att de kan mata bajs åt mig.
Utnyttja.
Att jag är naiv och dum i huvudet och inte fattar ett-jävla-dugg.
Tyvärr assholes, my IQ is way higher than my weight.
Way.

Saknaden finns där, fortfarande.
Int fan försvinner den någonstans.

never let me down again

Okej. Nu när jag kommit ur Survivor-garderoben så tillåter jag mig att reflektera över programmet här.
(jag saknar fortfarande än vän att snacka survivor med. liksom sådär riktigt nördigt).
Alltså;
hårväxt.
Kan inte låta bli att fascineras (nåja, kanske inte rätt ord, men..) över att de kvinnliga deltagarna ALDRIG har generande hårväxt någonstans.
Inte på benen, inte i armhålorna och SPECIELLT inte vid den sk bikinilinjen.
Brudarna bara spankulerar omkring i sina minimala bikinin (ytterst sällan hel-simdräkter) och ser ut som om de nyss genomgått brazilian wax.
Ja ja ja, jag fattar ju att det är "arrangerat".
Men ändå.
För killarna/männen får nämligen skäggväxt snabbare än Ridge Forrester när han är deprimerad.
Det är även ytterst sällan som någon deltagare har synbart skitigt/flottigt hår.
Knappt ens tovigt hår.

Nu just känns det igen aningen tungt att gå vidare.
Som tur finns det bra saker i min tillvaro;
Sonen
M
att jag orkar och faktiskt för tillfället gillar att plugga
att min mage mår SÅ mycket bättre
att jag, trots allt, på ngt underligt vis stapplar framåt.

Jag vill inte vara Din problemavfalls-conteiner.
Jag vill vara Din vän.
För att jag bryr mig och jag vet att Du bryr Dig
fast Du visar det på riktigt jävligt konstiga vis.
Jag kommer aldrig att släppa taget.
Sluta såra mig.