we are family?

För ett tag sedan började jag kolla på tv-serien Parenthood.
Inte riktigt min stil eller tekopp att kolla på en "vanlig" dramaserie.
Men det var något som gjorde att jag fortsatte att kolla och fann mig själv gilla serien mer och mer för varje avsnitt.
Upptäckte i helgen att jag har en hel säsong osedd.
Idag förstod jag varför jag gillar serien;

(alltså; jag inser ju att jag snackar om en FIKTIV tv-serie, FIKTIVA personer. och allt det där. men det är liksom inte poängen med detta inlägg).

Sammanhållning i en familj.
Vetskapen om att det finns människor (blodsband) som älskar dig, vad som än händer.
Som alltid ställer upp
som skulle göra vad som helst för dig.
Trevilga familjemiddagar där alla talar i mun på varann.
Eller bara sitter tysta för det är ingen obekväm tystnad.
Någon som alltid peppar, vill dig väl, försvarar dig vad det än gäller.
Någon som kramar dig, som du vill krama.

Jag har aldrig haft det där.
Eller känt något av det där.
Den enda, ENDA
i min "familj" som jag har emotionella band med är min syster.
Hon är den enda som jag ärligt kan säga åt att
jag älskar henne.
Och hon älskar mig, det vet jag.
Varför skulle jag älska någon, bara för att de är mina släktingar,
som aldrig har sagt att de älskar mig?
Det är ingen lag på att älska sina föräldrar.
Tyvärr är det ingen lag på att älska sina barn heller.
Det borde det vara.
Hur kan man INTE älska sitt eget barn?
(ja, jag älskar mitt barn även om jag inte basunerar ut det på fejan och postar pimpinetta bilder över hur mycket jag älskar min son).

Jag vet ärligt talat inte om jag någonsin haft en familj.
Jag kan inte påminna mig om att det någonsin känt som om jag hade en.
Bara en grupp socialt handikappade, på ett eller annat sätt dysfunktionella individer
som råkar vara släkt med varandra
och därmed tvingas umgås.
Iaf ibland.

Alla problem har alltid sopats under mattan.
Negativa känslor är förbjudna, tabu;
ilska, vrede, sorg, hat... you name it.
I vår familj kramar vi inte varandra.
Vi pratar inte med varandra.
Vi pratar speciellt inte om jobbiga saker.
Dock ger vi varandra pikar, dåligt samvete, försöker få andra att känna sig mindervärdiga.
Vi uppskattar att någon är framgångsrik.
Har någon misslyckats mer än en gång, vet vi att den människan är en evig loser.
Vi säger aldrig att vi tycker om varandra (för det gör vi inte).
Vi säger aldrig att vi älskar varandra (för det gör vi inte).
Vi ger blanka fan i om någon annan har det svårt eller mår dåligt för vi har det alltid värre själv.
Så jävla mycket ilska, bitterhet, agg.
Undra på att man blev som man blev.

Nej, jag njöt inte av att skriva det här.
Men samtidigt skönt att säga det högt.
Jag gör mitt allt för att inte föra vidare allt det här...
skitet
över till mitt eget barn.
Men det är inte så lätt när det bara är vi två.
Jag kan inte räkna med någon annan och
jag räknar inte med någon annan.

Ibland önskar jag att någon,
någon som hör till min Familj
skulle säga att de älskar mig och skulle göra vad som helst för mig.

Parenthood.
Jag ska fortsätta kolla på serien
och gråta en skvätt i slutet av varenda jävla avsnitt.

I'm sorry

Förlåt.

Jag vill säga förlåt till alla Människor jag ignorerar.
Jag ignorerar Er inte för att jag är arg eller sur.
(för det är jag inte).
Oftast är jag bara ledsen eller/och trött.

Jag vill säga förlåt till Er alla som mailar, skickar sms, whatsappar,
ringer (okej ingen ringer),
men allt det där andra.
Alla ni som skickar längre meddelanden
eller bara några ord.
För att sända mig en tanke
eller en kram
eller bara några uppmuntrande ord.
Jag uppskattar det,
det gör jag verkligen.

Varför svarar jag (oftast) inte?
Kanske jag helt enkelt inte har något vettigt att säga?
Kanske jag helt enkelt inte vet vad jag ska svara när någon frågar hur jag mår.
För jag vet faktiskt inte.
Jag vet inte hur jag mår.
Jag kan bara inte säga
"bra"
eller
"sådär".
För oftast mår jag upp-och-ner och hit-och-dit.

Så förlåt.
Jag vet att Ni finns.

policy of truth

"Ja. Jag vet att världen är full av skit. Ja. Jag vet att världen är full av ondska. Jag är så jävla smärtsamt medveten om pedofili och trafficking och människohandel och situationen i Burma och barnsoldater och alla barn som föds HIV-smittade och drogmissbruk och konflikten Israel-Palestina och inbördeskriget i Somalia som aldrig tar slut och hur många som dör varje dag på grund av något trivialt som som diarre och den globala uppvärminingen och att barn och kvinnor misshandlas och våldtas och lemlästas, män med för den delen, och att människor beter sig som svin mot varandra. Världen är en plats fylld av lidande. Såna avgrunder av smärta. Vilken rätt har då jag att sitta här i min kökssoffa på Österlen och ha ångest? Så jävla självupptaget. Som om jag."

...

"(Kan inte påstå att vetskapen om världens jävlighet gör min egen patetiska ångest lättare att hantera. Nej. Det kan jag verkligen inte påstå. Verkligen inte.) Nej. Jag är alldeles för upptagen av min egen ångest. Alldeles för upptagen av min egen tomhet. Min egen leda. Nej. Jag tar inte världens lidande på mina späda axlar. Nej. Så förmäten är jag inte att jag förmår maskera min egen skit till något vackrare och större för att det skulle kännas bättre. För att det skulle se ädlare ut? Nej. Min ångest är av en högst privat karaktär. En lägre sort. En självupptagen sort. Jag är en självupptagen sort. Jag är en ömklig typ. En ynklig sort. Jag borde inte få finnas till. Borde Inte Få Finnas Till."

(Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva av Ann Heberlein)

Riktigt så här långa citat brukar jag ju inte plita ned. 

Jag producerar helst eget.

Men det här var bara så mitt-i-prick

och jag hade ändå tänkt skriva något liknande själv.

Men det här var så mycket bättre.

(och dessutom känner jag mig lat idag. skulle bara ha blitt svammel).

Jag vet precis exakt hur Ann har känt sig och hur hon har tänkt.

För just precis exakt sådär är det.

För mig.

Redan titeln på boken har så hög igenkänningsfaktor att det är skrämmande.

Men jag andas iaf.

Knappast så mycket mer än det.

Nu just.

 

invisible touch

"I think I'm going batshit.

I need to do something".

(Maddison in An American Horror Story)

Magen fungerar aningen bättre efter 1 veckas medicinering. 

Men långt ifrån bra, ändå.

Ska fortsätta med medusinen minst 1 vecka till.

Så vi får se.

Fast det bästa för magen

för huvudet

för hela kroppen

vore att kunna släppa allt.

Börja om från ruta ett.

(nej, inte ruta ett. men från en NY ruta ett. en annorlunda ruta ett).

Hur gör man?

Håller tankarna borta med hjälp av tv-serier.

Enda som funkar nu just.

Håller mig ganska isolerad.

Känns både bra och inte bra.

Loggar inte in

undviker att svara

tar inte steg i onödan.

Väntar jag på att någon annan ska ta steg mot mig?

Kanske.

Jag väntar definitivt fortfarande på

att Någon ska ta mig hand

och säga att allt ordnar sig.

Lever på stand by

för jag vill inte vara någons stand in.

 

 

 

living a boy's adventure tale

"Inte sådan stress.

Annan stress.

Stress som kommer av att man förlorar saker

som är viktiga för ens självbild.

Att man blir bortvald i en realtion,

till exempel.

Att amn förlorar jobbet.

Att livet går åt helvete, helt enkelt.

Det handlar om kontrollförlust och kränkning."

Det här är tyvärr inte mina egna ord.

Men det kunde vara.

Jag är sjuk och trött på alla sätt och vis.

Jag trodde jag gjorde att bra val.

Ett val som skulle få mig att må bättre.

Så fel jag hade.

Jag börjar på allvar tro att det faktiskt är mig det är fel på.

Eftersom jag tillåter andra att utnyttja och manipulera mig.

I samma stund som jag finner krafter att gå vidare 

kommer det någon och suger musten ur mig.

Jag trodde på riktigt jag kunde lita på Dig.

Jag önskar fortfarande att jag har fel.

Jag är bara en jävla maskot.

En narr.

Ett föremål.

En engångstrasa.

En helvetes "favourite waste of time".

Nåt man bara skiter i fullständigt när man inte känner för mitt sällskap längre.

Jag valde fel.

Ändå ångrar jag ingenting.

Hur skulle jag kunna ångra en endaste sekund

av det bästa jag någonsin haft.

På något vis måste jag orka vidare.

Det behövs inga mirakel.

Bara något pyttelitet som får mig att vända på allt.

Någon som håller om mig och säger att allt ska bli bra.

landslide

Arg
Trött
Ledsen
Uppgiven

Jag har äntligen kommit fram till vad som sist och slutligen orsakar mina magbesvär.
Det är inte oregelbundna mattider
inte usel livsstil
inte VAD jag äter.
(det är ingen skillnad vad jag äter. 97% av allt jag får i mig kommer ut fortare än någon hinna säga fiberhusk).
Det är STRESS.
Samt bristen på regelbundenhet.
Brist på rutiner.
Hur i helvete ska man kunna ha rutiner när man aldrig vet när det smäller nästa gång.
När man nästa gång blir nertryckt i gyttjan.

Folk undrar över hur jag har lyckats gå ner i vikt.
Speciellt mina släktingar tycks vara särskilt fascinerade.
Jag duger på ett helt annat sätt när jag har magrat avsevärt.
Hur sjukt är inte det?
"Nåmen, ska du nu int ställa dig på vågen så vi ser hur mycket du väger".
På riktigt, based on a true story.
Det är ser ni status att vara smal.
(inte för att jag är direkt SMAL, men avsevärt smalare än för 1½ år sedan).
Nej, jag ställde mig inte på vågen. Nån jävla gräns på förnedring, tack så mycket.
Visst, det är helt okej att ha blivit av med en hel del överflöds-fläsk.
Men jag kan tala om, att man mår inte särskilt bra när viktminskningen beror endast på att ens system varken klarar av att smälta föda eller hålla det inne.
Min kropp mår APA.
"I would not trust that fart" har varit mitt mantra ett bra tag.
Visst låter det kul? Lite mjugg-leenden fick jag till stånd, garanterat.
Jag skrattar inte ett jävla dugg.
Allt det här jävla SKITET beror endast och enbart pga stress.
Psykisk stress.
Som jag visserligen orsakar själv, till en viss del.
Men blir man kontinuerligt nertryckt psykiskt
så säger fysiken upp kontraktet, förr eller senare.
Jag är livrädd för att få magkatarr
(ett under att jag inte fått det)
eftersom jag har nära släktingar som haft det.
Ibland tror jag på riktigt att jag bara kommer att falla ihop en dag
och inte lyckas ta mig upp.
Antagligen går jag ständigt med någon sorts inflammation i kroppen eftersom jag
ALDRIG
mår bra fysiskt.
Jag börjar vara ett vandrande apotek.
Ibland känner jag mig onekligen som en levande död
(dock aningen sötare än zombiesarna i TWD).

Huvudvärk
Muskelvärk
Ögonvärk
MagONT
Spy eller skita?
Fryser
Sömnlös
Jag är så TRÖTT på att gå omkring med allt det där
JÄMT OCH STÄNDIGT.

- Why are you such a bitch?

- Because I know people.

  (An American Horror Story)

enough is enough

Alltid nu som då når man en punkt i livet när man bara tänker
"nu får det banne mig vara nog".
Egentligen har jag tänkt så i nästan 1 år
men ändå tänkt att det blir bättre.
Det blev det aldrig.
För att ens ha skuggan av en chans att vara kapabel att gå vidare MÅSTE jag eliminera människor ur mitt liv.
Inte längre lita och hoppas på att det blir bättre (för det blir det inte).
Inte tro på någon förändring (för det händer inte).
Jag förstår inte hur man kan påstå att man har gått vidare
att man har förändrats till en bättre människa
när man ändå kontinuerligt samt medvetet gör allt för att trycka ner en annan.
Visst, jag har sagt ett och annat jag inte är särskilt stolt över.
Tappat fattningen och bara skritkit rakt ut.
Dock skriker jag inte rakt ut som en naturlig reaktion.
Jag börjar fananamma inte skrika och härja sådär rakt av. 
Men det börjar banne mig vara nära.

Det är omöjligt att finna en inre harmoni (åh vad fint det låter) när man konstant går omkring och är rädd för när det smäller nästa gång.
Att få höra vilken usel Människa man är.
Dum och sjuk i huvudet.
Nästan så jag snart börjar tro på allt det där själv.

När det börjar kännas att man inte är riktigt säker på vem man är,
börjar kännas att man inte kan koncentrera sig på viktiga saker,
börjar kännas att man bara vill isolera sig och säga upp kontakten t.o.m. med sådana som är viktiga för en,
börjar kännas att kanske man ändå bara borde sjunka ner i skiten igen eftersom det är där man förväntas vara,
kännas att man bara vill försvinna.
DÅ är det definitivt på tiden att man tar tag i saken.
För mitt välmående är faktiskt skitviktigt
och  jag är fan inte självisk om jag tycker så.

shelfmurd

Något jag egentligen velat skriva ett inlägg om rätt länge
men aldrig riktigt hittat ngn trådände var jag kan börja.
Alltså döden. Att vilja dö. Självmord.

Började fundera på allt det här igår kväll när jag såg en väns inlägg på fb.
Hon hade varit med om ngt otäckt och hade en uppdatering om det.
Men det var främst några av kommentarerna som verkligen stack mig i ögat.

(nu vill jag påpeka att jag inte känner de som kommenterat. det här är ABSOLUT inga personliga angrepp mot ngn eller ngns åsikter utan jag bara reflekterar över hur annorlunda Människor tänker om saker om ting).
(jag vill även påpeka för de av mina läsare som TROR att jag alltid skriver i "stundens hetta", när jag är som mest förbannad och ledsen. eller glad för den delen. nej, det gör jag ju inte. ofta låter jag det gå minst 1 dygn från att mitt inlägg börjar ta form i min hjärna till att jag faktiskt skriver. jag tänker faktiskt jävligt noga över vad jag skriver om även om vissa tror annat).

Det handlar alltså om att vilja ta sitt eget liv.
Framför allt att faktiskt GÖRA det.
Jag inser ju att det här är känsligt för många.
Tabu för några, tyvärr.
MEN, jag anser att man inte kan "analysera" eller ha någon som helst åsikt om Självmördaren
om man inte har personliga kopplingar till personen i fråga.

"Att ta livet av sig är så egoistiskt. Speciellt när det drabbar så många."
"Den enda som inte lider av detta är personen som nu ligger i svarta säckar. Egoistiskt!"

Jag kan förstå att man tänker så.
Å andra sidan förstår jag inte alls att man tänker så.
Varje självmord är unik, individuell. 
Hur i helvete kan man som utomstående veta vad självmördaren har tänkt? Kommit fram till sitt beslut. Tänkt på de som drabbas, lämnar kvar.
För alltid finns det ju inte ens någon som lämnar kvar. Som sörjer och saknar.
Jag tror (obs! TROR) att de flesta självmördare faktiskt tänker på de som lämnar kvar, jävligt mycket t.o.m. Alternativt att det inte finns någon som tänker på en efteråt. 
För övrigt finns det säkert en hel del Människor som vill ta livet av sig men inte "vågar" just för att de tänker på de som drabbas.

Varje Människas åsikt (om man har någon, alltså) om självmord baserar sig naturligtvis på ens egna erfarenheter, ens egen livssituation, ens uppväxt och värderingar (om man har värderingar).
Jag inser att det faktiskt finns en hel del Människor som tänker just som i kommentarerna här uppe.
Och egentligen är det väl bra, att de finns. Människor som aldrig varit så desperata, som mått så dåligt, inte fått hjälp, inte har någon att ty sig när det gått så långt att enda utvägen är att ta sitt liv.

För mig är tanken på att dö eller ta livet av sig ack så bekant.
Men
det är faktiskt jävligt stor skillnad på att vilja dö och att vilja ta livet av sig.
Jag har velat dö hundratals gånger.
Dock har jag aldrig velat ta livet av mig.
När jag tänker att jag vill dö
är det en känlsa av att vilja försvinna, sluta existera.
Men aldrig att jag på riktigt skulle ta mitt liv. 
Jag tror inte jag skulle våga.
Ja just det!
VÅGA.
För JAG tycker inte alls att det är fegt att ta sitt liv. Tvärtom.
Det krävs faktiskt en jävla massa MOD till att göra något sådant. 
Man kan bara förstå Människor som tar sitt liv om man själv varit nere i helvetet.
Och då menar jag PÅ RIKTIGT nere i helvetet,
inte "åååh jag är så deprimerad för att jag inte fick nyaste modellen av aj-föun till julklapp"-helvetet.
Det är inte att vara deprimerad.

Nu blir jag bara avbruten och tappar koncentrationen så jag slutar lite abrupt.
Jag återkommer garanterat till dessa tankar.