the circle only has one side

Well well, hej kära blågg. Det var ett tag sedan.
Har livet gått framåt?
Nå knappast.
Eller...
Mitt fysiska mående är avsevärt bättre.
J tvingade mig till läkaren (vilket jag är tacksam att hon gjorde)
och hör och häpna, jag fick faktiskt träffa en läkare med _hjärna_.
Jag fick medicin och "goda råd".
Nu har jag snart haft en 3-veckors period när
MATEN HAR HÅLLITS INNE.
Det känns fortfarande otroligt. Absurt. Ett mirakel. Kunde detta vara möjligt?
Så, energinivån är definitivt högre än på.. mycket länge.
Sovandet är en annan historia.
En jävla katastrof, det är vad det är.

Jag sitter och radar upp allt vad jag borde göra, ta tag i.
Eftersom jag inte har resurser till att ta tag i allt samtidigt
(vilket jag skulle vilja)
sitter jag och funderar var jag ska börja.
Vad är viktigast?
Allt.
Allt är lika viktigt!
Så ist för att bestämma mig var jag ska börja så skiter jag i allt.
Jag klarar inte av att ha mer än 1 mandarin i luften.
Fel, jag klarar av att ha 1 mandarinklyfta i handen, varken mer eller mindre.
Det är just det här jag behöver hjälp med;
att kunna ta tag i, nysta upp EN sak i taget.
Så, vad ÄR viktigast?
Mitt välmående. Sonens välmående, definitivt.
Mitt LIV.
Vilket jävla liv? Det känns som att jag har slösat bort mitt liv i förväg och det finns liksom inget kvar.
Man bara står här och det känns som allt man väntat på redan rusat förbi utan att man märkt eller så har det INTE gjort det. Och kommer aldrig att göra det heller.
Som om man blivit.. lurad på nåt sätt.
"Haha, vad trodde du? Bättre än så här blir det inte, hur du än fösröker."

Jag stänger ut alla stora känslor. Som kärlek och hat.
Längtan, hopp, glädje.
Vilket resulterar i att jag inte är kapabel att känna ngt överhuvudtaget.
Bara en matt och trögflytande likgiltlighet.
Skit samma.
Lönlöst. Whatever.
Jag vill bara vara ensam och ifred, ändå inte.
Jag vill få en ny chans. Börja om. Glömma allt. Bränna (spränga) alla broar och inte så mycket som blicka över axeln.
"Ursäkta, men nu skiter jag i allt det här för det var inte så här det skulle vara. Inte så här det skulle bli. Jag har förvandlats till en icke-person. Försvinn!!"
Hur i helvete gör man det?

symphony of sympathy

Segt.
Magen krånglar som aldrig förr.
Tröttheten vill inte släppa.
Vardagen med Sonen rullar på.
Läser, skriver, bygger pussel.
Umgås snävt och försiktigt.
Väntar på..
på vadå?
Jag vet inte.
Jag vet inte om jag ens väntar på något särskilt.
Knappast på ett mirakel iaf.

En massa tankar som snurrar och gnager.
Tankar jag inte kan skriva om.
Inte nu.

Jag bara måste säga en grej;
det har varit en.. grej på tapeten senaste veckan (?) som vissa har delat på fejan
(även i sina bloggar, har jag sett).
Någon som försöker få en lagändring och ber att folk ska skriva under.
Ja ja, sånt ser man ju titt som tätt.
En obehaglig grej, en liten tjej som blivit överkörd av en rattfyllerist.
Visst, hemskt.
Snäppet hemskare tycker jag är det att många som skriver under är tvungna att kommentera sitt empatiska beteende
"JAG skrev under".
"JAG skrev under OCH delade länkern på MIN fejan-sida".
Kan man bara inte göra det och liksom.. hålla käft.
Som om man fick ett barmhärtige samariten-diplom på posten för att man öppet tycker sådan är hemskt. Som att man är tvungen att  visa alla sina vänner och bekanta att man "bryr sig".
Lägg ägg.
Lite samma känsla som när Schumacher (eller hur det nu skrivs) var i koma (är han det ännu?) och jag med äckel läste folks kommentarer av typen
"styrka till hans familj"
och liknande crap.
Folk som inte känner honom, aldrig har sett honom och ger blanka fan i allt vad motorsport heter.
Det är det där jag vill kalla nåt i stil med "falsk jävla sympati-empati".
Det är jävligt stor skillnad på äkta empati och nät-empati som många bara måste visa för att andra ska anse att de är BRA människor.

Eller så är det bara lilla jag som tänker annorlunda.
Jag kan bara inte komma över det men jag klarar liksom inte av att känna ÄKTA
sympati/empati för ngt/ngn jag inte känner.
Och egentligen, jag har inget som helst intresse av att bära alla världens lidande,orättvisor och problem på mina svaga axlar.
(guu folk kommer att tycka jag är avskyvärd).
Nåja, det är bara mina tankar.
De har ingen betydelse för mer än mig själv.
Och allt jag skriver, skriver jag för min skull och för mig.
Inte för din skull eller för dig.

Jag önskar jag kunde släppa taget,
vända kappan,
skita i allt skit,
göra ngt VETTIGT med mitt liv.
Lättare sagt än gjort när man bara går och går på kanten till avgrunden.
Jag önskar ngn drog mig i ärmen, bort från den jävla kanten.