Kom inte ihåg vad det betyder så jag var tvungen att kolla. Och det passar nu rätt bra som rubrik.
Whatever.
Tja, jag vet inte riktigt var jag befinner mig just nu.
Mitt uppe i Ingenstans, känns det som iaf.
Jag ser mig själv i spegeln och ögonen är totalt uttryckslösa.
Likgiltlig,
ingen glöd över huvudtaget.
Med några få undantag har jag bara varit till närbutiken de senaste veckorna.
Att äta & sova är ett jävla skämt.
Jag känner knappt igen min kropp längre.
Eller mitt psyke.
Jag har förändrats och jag kommer nog inte att bli den där Tjejen som några känner (kände) så väl.
Hon den där som är rapp i käften, alltid lyssnar och försöker ge råd.
Hon finns inte längre.
Hur i helvete ska man orka lyssna på någon annans bekymmer när ens eget huvud sprängs.
Och det förväntas att man bara ska "rycka upp sig" och fortsätta som vanligt.
Vissa kommentarer är så rent ut sagt från röven så jag blir helt mållös.
Snacka om att kasta sten i glashus eller hur fan dom nu säger.
Jag tror det här börjar vara sista chansen för min del nu. Sista versen, helt enkelt.
Jag verkligen hatar känslan av att ha slösat bort mitt liv.
Men så känns det.
Jag försöker, verkligen försöker, att inte hata och inte vara bitter.
Men det är YTTERST svårt när helvetet aldrig tar slut.
Det. Tar. Aldrig. Slut.
Undra på att Sonen har attityd mot mig. Han lär sig av sin far att det är fullständigt okej att behandla Mamma som skräp, att skita i vad hon säger. Han är så jävla observant.
I somras sade han
"Mamma jag vet varför du är ledsen och mår dåligt. Det är för att pappa är så dum mot dig."
Ja, min unge sa det där. Högt. Och det känns för jävligt.
Varje gång jag visar att jag mår bra kommer det för eller senare en knuff ner i gropen. På ett eller annat sätt. Rätt kreativt, egentligen.
Allt jag försöker göra, för att komma framåt, för att BLI till ngt, klassas som mindre värt.
"Hur kan du nu sådär bara bestämma dig för vad du ska göra?"
Amen visst, jag måste lida för mina synder resten av mitt liv.
Jag har ingen rätt att ens försöka.
Fy fan.
Det allra värsta jag kunde göra är att sluta existera.
För då skulle hans eget barn hata honom för resten av livet.
Det skulle vara den ultimata hämnden för två års terror.
Men.
Jag är ju ändå en vuxen (bah) Människa så jag tänker inte hämnas för det gör bara fjortisar och mafia-typer.
Så jag försöker, en sista gång.
Och det där andra..
att jag blev kär.
Så_jävla_förälskad.
I den mest (nästan) osannolika och osannolikt fantastiska Människa.
Som lärde mig så otroligt mycket och öppnade mina sinnen som ingen någonsin tidigare gjort.
Och jag älskar Dig för det.
Och jag skiter totalt i vad någon annan tycker och tänker om mina känslor.
För det är mina känslor som ingen kan ta ifrån mig.
Jag har aldrig någonsin känt mig så ensam som jag gör nu.
Sapere Aude.
