Inte blir det här mina sista ord.
Men ändå ett avslutat kapitel.
Eller egentligen flera avslutade kapitel
i mitt liv.
Några redan avslutade och några tafatta (dock bestämda) försök på avslut.
Även några försiktiga steg mot nya kapitel.
En grej jag funderat en del över på sista tiden;
det här med att så många säger
"jag skiter väl i vad andra tycker om mig"
eller
"duger jag inte som jag är så får det vara"
osv.
Jo, delvis sant.
Man ska står för den man ÄR.
MEN, inte kan man nu totalt skita i vad folk tycker och tänker om en.
Jag menar, om man nu faktiskt gör det (vilket jag starkt tvivlar på att någon egentligen på riktigt gör)
så innebär det ju att man aldrig är beredd att förändras, beredd att utvecklas som Människa.
Jag menar, om nu någon har att säga till om gällande ens personlighet eller beteende så kanske, kanske, man för ett ögonblick kan stanna upp och reflektera över om det finns en gnutta sanning i det som sägs.
Naturligtvis är det skillnad på VEM som säger VAD.
Samt om det som sägs kommer via mellanhänder (mellanmunnar..) eller right to your face.
Det är dock en fine line between elak kritik mot din personlighet (som ändå oftast baserar sig på skvaller, trångsynthet eller total oförmåga att tänka själv och ha egna åsikter)
och konstruktiv kritik.
Det behöver nödvändigtvis inte ens vara just kritik.
Man KAN faktiskt förändra sig. Man SKA förändra sig.
Till något bättre.
Ibland för ens egen skull.
Ibland för andras.
Man kan nu fan inte vara så jävla ego att man går omkring och anser att alla måste acceptera en som man är MEN samtidigt bli förbannad över att någon (för det finns alltid några *någon*) inte gör det.
Fan, jag fattade först långt långt långt in i vuxen ålder att jag nu bara måste acceptera att alla inte gillar mig. För inte fan gillar jag heller alla.
Men ändå.. just därför gör det så ont. För att jag faktiskt bryr mig.
Så är det bara. That's life.
Så ja, om nu Du som läser detta råkar känna mig (alltså på riktigt KÄNNA mig) så bryr jag mig om vad Du tänker om mig. Och jag hoppas Du bryr Dig om vad jag tänker om Dig.
Endast på så vis kan vi alla bli bättre Människor.
Och ja, jag har förändrats. Sedan hösten, sedan sommaren. Och fortfarande.
Inte sådär innerst inne. Men ändå rätt mycket.
På grund av omständigheter, pga vänskap och kärlek, pga som mitt liv sett ut de senaste 2,5 åren, pga nya Människor jag mött, pga att jag själv VILL det.
På grund av svek, ilska, tom. hat, svartsjuka.
Men också på grund av kärlek och viljan att vara/bli en bättre Männsika.
Så, nu väljer jag (eller jag har redan valt)
att;
*försöka må så bra jag bara kan, torts yttre & inre omständigheter.
*ta hand om mig själv, min unge, mina morföräldrar. (ursäkta att jag hellre skrubbar mina morföräldrars toa, byter blöja på min mormor eller bara besöker dem för att de behöver det än ligger hemma i hangover eller bär på andras bekymmer).
*sluta agera som någons personliga psykolog 24/7.
*försöka aktivera mig (plugga. kanske tom. jobb).
*möjligen flytta (just nu vill jag verkligen det. men jag kan fan inte ta förhastade beslut. men tanken är närmare och mer realistisk än på mycket länge).
*fortsätta bekanta mig med nya Människor. (och inse att jag är inte skyldig NÅGON förklaringar eller ursäkter om vem jag umgås med och vem jag kommunicerar med. eller från vilket land, vilken kultur, hur jag stött på dessa Människor)
*bränna broar så det ryker om det. men också för-söka acceptera att någon annan vill bränna bron som leder till mitt liv.
*verkligen för-söka att inte ta allt så personligt (det gör jag fan ändå).
Jag behövs annanstans nu.
Andra Människor behöver mig.
Behöver mig på riktigt.
Jag behöver mig själv.
Min son behöver mig.
Jag kan inte ödlsa min tid, min energi, mitt LIV på ställen eller på Människor
som egentligen inte behöver mig.
Jo, jag behöver också Någon.
Kanske denna Någon finns bakom nästa hörn?
You never know.
Peace.
