Det var banne mig länge sedan.
För länge sedan.
Dock ändå en helt medveten paus i skrivandet.
Eller, paus i att skriva HÄR. Jag skriver så gott som dagligen tankar & funderingar i anteckningsböcker (som jag fått pippi på på sista tiden. anteckningsböcker alltså).
Varför paus med bloggen?
För att mitt inre har varit med om stora förändringar. Som pågår fortfarande.
Jag har sagt det förr men säger det igen; jag skriver ytterst sällan i all hast eller när jag är mitt uppe i en stark känsla.
Jag vill samla tankarna till en vettig (vettig för mig) helhet. Jag vill inte överdriva.
Och eftersom jag ofta skriver om känsliga saker vill jag inte såra någon (det gör man ändå oftast, tyvärr) eller att någon ska ta åt sig eller känna sig utpekad.
Men det gör ändå (nästan) alltid någon. Det är inte meningen.
Jag vill heller inte, nu just, vara den Anu som så många känner mig som.
Den där negativa, gnälliga, depressiva, självföraktande, hatiska, självdestruktiva Flickan som jag så länge varit.
Visst, nog är jag fortfarande allt det där.
Men mycket mycket mindre.
Jag har jobbat hårt för att bli av med det där. Tvingat mig själv att ändra min attityd, mitt sätt med positiva och bra tankar. Göra saker som får mig att må bättre.
Men det har krävts mycket och mycket har jag fått offra pga att jag medvetet velat förändra mitt liv till något bättre.
Jag visste att det här är något jag måste göra ensam. På riktigt gå in i mig själv och verkligen fundera över vad som konstant drar ner mig i skiten och vad fan jag behöver göra för att må bättre. På riktigt Må Bättre och inte bara må bra ½ dag eller när jag är alkoholpåverkad.
Inte bli påverkad av någon annans åsikter, råd, funderingar. Inte bli distraherad av något annat.
Bara fokusera på mig själv och mitt liv.
Angående det här med att "tänka på sig själv"... jag snackade om det med min mor (som jag äntligen, för första gången på kanske, tja, på riktigt för första gången har ett bra förhållande med) helt nyligen.
Hur jävla bakvänt det, tyvärr, ofta blir; folk säger åt dig "du måste tänka på dig själv" och sen när man verkligen gör det så anser dessa samma människor att man är självisk, oartig och allt möjligt annat skit.
De flesta vet att jag har mina perioder (av väldigt variendarede längd) när jag drar mig undan och inte vill ha kontakt med någon. Jag gör det för att jag mår dåligt och inte vill belasta någon med mitt skit. Fast folk säger att jag inte ska göra det och säger "jag/vi finns här för dig" så gör jag det ändå. Det är så jag funkar. Men jag kommer alltid tillbaka. (om jag är välkommen alltså).
Den här gången var det dock annorlunda.
Visst, jag mådde dåligt. Ur-uselt. Riktigt riktigt botten. Det hände många obehagliga, omvälvande, sorgliga, jävliga saker på en gång vilket gjorde att jag helt enkelt tappade kontrollen av att vara Mitt Riktiga Jag.
Jag bara visste att nu, nu Anu, så kan du bara inte isolera dig i 1 vecka och sedan fortsätta som förr.
Nu måste du på riktigt förändra ditt liv på många plan för att inte gå under.
Och jag har lyckats. På riktigt.
Eller, jag har fortfarande lång väg kvar. Vägen kommer ju fan aldrig att ta slut. Men det är ju så det är, livet.
Vad har jag kommit fram till då (hittills)?
- att jag faktiskt trivs väldigt bra för mig själv. det är helt okej att trivas med att vara för sig själv.
- att jag verkligen ÄR otroligt introvert. och att vara introvert är allt annat än negativt.
- att jag inte är skyldig någon förklaringar eller ursäkter varför jag vill förändra mitt liv, vem jag umgås med/inte umgås med, vad jag väljer att göra /inte göra.
- att jag vill för första gången i mitt liv prioritera mig själv och den lilla familj jag har. och just nu menar jag med familj de som jag har blodsband till.
- att jag inte behöver någons välsignelse eller lov till att på riktigt kämpa för att må bättre. liksom må bättre på lång sikt. att verkligen VILJA att inte falla tillbaka i gamla destruktiva mönster och beteenden.
- att vad man än gör/inte gör, säger/inte säger så finns det alltid någon som tar åt sig, kommer med negativitet, försöker trycka ner dig, snackar skit, missförstår, sviker.. etc etc
men det är helt okej. för ibland är man ju faktiskt själv som gör det där pissiga.
- att man kan verkligen inte kräva att andra ska acceptera precis allt vad man väljer att göra och hur man lever sitt liv. för man gör ju det inte själv heller. man gör ju inte det.
min filosofi är att *gör vad fan du vill så länge du inte skadar dig själv eller någon annan*.
just det där är ju verkligen lättare sagt än gjort, jag VET. iom att jag kämpar med att sluta skada mig själv mentalt och fysiskt så skadar jag (dock inte med flit) andra. av någon konstig anledning blir det så. det ska inte vara så. det ÄR inte så.
- att för att verkligen förändra destruktivt, negativt beteende till något bättre så MÅSTE jag ändra vissa attityder och tankar jag burit på ack så länge.
tex. The Situation med fadern till mitt barn som har totalt dränerat mig på allt jag har alltför länge. gått omkring och burit på hat, bitterhet, en massa SKIT.
men ibland, fast det egentligen inte är din uppgift att göra det, så viftar du med vita flaggan och helt enkelt beter dig vuxet och kräver att det ska bli ett slut på allt ändlöst TJAFS bara för att du annars kommer att gå under av mental utmattning.
- trots allt det här är jag ändå, innerst inne, precis exakt den samma Anu. MEN jag tonar ner mina negativa egenskaper (som aldrig kommer att försvinna helt. vem fan är utan negativa egenskaper!?!) och försöker bättra på mina goda sidor. helt enkelt bli en bättre Människa. mot mig själv och mot de som finns i mitt liv. jag vill lämna goda avtryck i denna värld, så är det bara.
- att jag på ri.. på riktigt önskar att om någon där ute verkligen undrar hur jag mår och vad som pågår i mitt liv, vad jag tänker frågar mig artigt och vettigt och inte drar egna slutsatser, inte dömer eller skyller på mig för saker jag inte är skyldig till. inte kräver att jag ska ha förståelse eller respekt när jag själv inte får det. och ja, det gäller även mig själv. det gör det verkligen. jag själv är precis lika skyldig och o-skyldig som någon annan.
Så.
What now?
Jag fortsätter att jobba med mig själv. För mig själv. FÖR mig.
Egentligen vill jag inte, och jag anser att jag inte behöver det, be om ursäkt till någon.
Inte någon överhuvudtaget.
Men jag gör det ändå.
För att det skett så otroligt många missförstånd som fått mig att må fruktansvärt dåligt.
Förlåt.
Förlåt att jag inte längre kunde vara den jag förväntades vara.
Förlåt att jag började tänka på mig själv.
Förlåt att jag struntade i andras problem (som ingalunda är mindre värda än mina problem).
Förlåt att jag helt enkelt inte orkade bära på mitt eget skit och någon annas skit samtidigt.
Jag orkade bara inte.
Förlåt att jag ville sluta behandla mig själv illa och destruktivt.
Jag är inte arg, bitter, ledsen, sårad, svartsjuk, förbannad, sviken, negativt inställd, hatisk, apatisk.
Jag har varit allt det där, länge.
Men skulle jag ha fortsatt att vara allt det där
skulle jag inte sitta här nu och skriva detta svåra inlägg.
Jag klara mig ensam
men ibland är det fruktansvärt... ensamt.
