good morning job seekers

tisdag
Efter mycket (alldeles för mycket) velande, panikerande och skräckblandad rädsla får jag äntligen tummen ur och tvingar jag mig till arbetsförnedr.. arbetsförmedlingen.
Yen är med mig som moraliskt stöd. (TACK).
Jag är beredd på att sitta och vänta i minst 1 timme + ½ timme till att få mitt "ärende" utrett och få stenarna att rulla.
tjejen vid disken: jaha, men du får gå direkt till 3:e våningen och snacka med xx och så sätter jag en kråka här i datorn att du har varit här.
jag (helt oförberedd och får nästan panik): mhm, men kan jag gå dit imorgon?
tjejen: aa då.
jag: måste jag beställa tid? när kan jag dit?
tjejen: nej, du behöver inte beställa tid. du kan gå när som helst innan klockan 11 eller efter klockan 13.

onsdag
Klockan är 14 (dvs. EFTER klockan 13) och jag kommer till 3:e våningen.
Yen är med mig som moraliskt stöd (TACK).
En äldre dam vid infodisken säger att jag kan gå direkt till xx.
Jag går direkt till xx. Hon stiger genast upp och säger att hon är på väg hem.
Jaha ja, säger jag. Men jag är liksom här NU.
xx: men jag har redan stängt av min dator. jag kan svara på en helt snabb fråga om det inte tar mer än några minuter.
jag: nej, mitt ärende kräver nog att du har din dator och det krävs definitivt mer än några minuter.
xx ropar till den äldre damn vid infodisken: kan du beställa en tid till imorgon till den här kunden?
Jag går fram till infodisken. Kärring.. den äldre damen ser inte ens på mig.
jag: ja, alltså KAN jag få en tid till imorgon? de sa faktiskt igår på 1:a våningen att jag kan komma hit när-som-helst innan kl. 11 eller när-som-helst efter kl. 13. och nu är klockan "efter klockan 13".
Damen mumlar bara ngt obetydligt utan att se på mig. Så får hon syn på en gubbe (inte en het gubbe som Gordon Ramsay utan en GUBBE) som ser ut som en vaktmästare som borde ha njutit av sina pensionsdagar i flera år redan.
Hon ropar till gubben och ber honom "hjälpa" mig.
Jag får gå in i ett litet kontor med gubben och det tar en bra stund innan han med sina pekfingrar lyckas hitta rätt i datorn och på ett mirakulöst vis får en tid åt beställd åt mig till onsdag.
HÅ-HÅÅ-JA-JAA.
All denna fantastiska betjäning var
släpig
utan minsta entusiasm
utan ett uns av att få känslan av att vara välkommen eller att få hjälp eller att bli (gud förbjude) betjänad
allt annat än inspirerande och motivatiosgivande

Dessa människor ska H J Ä L P A en när man är utan jobb.
Är det inte meningen att man ska kunna lita på dessa människor?
att de ska peppa en att vara aktiv och social?
att de ska mo_ti_vera och ins_pi_rera?

Jag menar, hur skulle en människa som är
ensam, förvirrad över sin situation, utan hopp om sin framtid, med all sannolikhet deprimerad,
utan självförtroende samt fylld av självförakt över sin situation
reagera över att få sådan "betjäning"?
Nå, nu är jag inte allt det där. Åtminstone inte så mycket.

Idag ska jag (för tredje dagen i rad) till arbetsFÖRNEDRINGEN med en gnutta hopp om att bli betjänad som en människa.
Ja, det är min mening att ge muntlig feedback om onsdagens "betjäning".

it's such a perfect life

ååå vilken härlig morgon
vi tittar ut genom fönstret tillsammans och det har kommit massor av härlig ljuvlig snö
och vi bara måste ut hela familjen och tumla runt i snön och bygga snögubbar och far är så lustig och bygger en snögumma också för han kallar ju mor för "sin lilla gumma"
men vi äter naturligtvis en stadig frukost först
vi äter gröt i mängder och våra barn bara äls-kar gröt och de klagar aldrig de härliga små liven
SEN tumlar vi runt i snön och vi har så roligt så roligt och vi kiknar av skratt
vi har alla rosiga äppelkinder när vi kommer in tillbaka
barnen äter lite frukt för de äls-kar all sorts frukt ja tillochmed sura vindruvor äter de
och de dricker sockerfri saft för i vår familj har ingen hål i tänderna
och både mor och far uppdaterar din fejanstatus och skriver exakt hur många timmar de varit ute med sin härligt underbara familj och hur härligt det är att rulla runt i snön
till middag äter vi kött som fått vara i grytan i flera timmar (medan vi var ute) och köttet är så mört så det smälter i munnen
för naturligtvis äter vi alla kött
vem äter inte kött? vad är det för dumheter
och till det härligt möra köttet äter vi vitlökspotatis
inget halvfabrikat utan som far lagat själv och skalat potäterna själv
och mor har lagat en god sallad som alla äter av ja tillochmed barnen
för våra barn äls-kar grönsaker och de klagar aldrig de härliga små liven
och vi dricker alla fettfri mjölk för vi vill absolut inte bli tjocka
sedan går vi ut igen för man måste ju vara ute så mycket som möjligt
för annars blir man sjuk och tjock och sur
och vi handlar mat tillsammans
oj så mycket vi handlar flera kassar blir det
och vi handlar bara kravmärkt
och vi handlar fettfritt och fettsnålt för vi vill inte bli tjocka
och vi har det så mysigt hemma alla tillsammans
vi är så lyckliga och vi bara ler
för vårt hem är fullt med skyltar och bonader där det står
Happiness och Home och Home Sweet Home och Family och Dreaming och Love
för man kan ju inte vara annat än lycklig när man har sådana fina och fantastiska Ord runtomkring sig
och barnen de härliga små liven leker så fint och snällt tillsammans och de städar undan utan att klaga och gnälla för vi klagar inte i vår familj
och barnen byter om till nattklder med prinsessor och superhjältar och de borstar sina tänder så fint utan tjafs
och de pussar både mor och far på kinden och säger god natt och de stänger dörrarna till sina rum där de somnar utan krångel och mankemang
och mor och far får ha kva-li-tetstid tillsammans
åh vi är så lyckliga
vi öppnar en flaska rött
det är rik-tigt vin som både smakar och doftar och kostar
inget billigt blask för under sju euro
och vi kan uttala vinets namn och vi diskuterar lite om alla goda viner vi smuttat på tillsammans här i vår mjuka sköna naturvita soffa
och vi smuttar på vårt vin och vi har lite goda ostar som fått vara minst en timme i rumstemperatur och vi har lite exotiska frukter också
och vi ser på en romantisk film tillsammans
tätt tätt tätt tillsammans ser vi på en film med kanske
richard gere eller kevin costner för de är ju så stiliga män båda två
och far han säger att ingen i hela världen är lika vacker som mor
inte ens julia roberts fast hon ser ju rätt fin och präktig ut tycker far
och mor och far är så lyckliga
ibland ordnar vi fester för våra fantastiska härliga vänner
ja våra riktiga vänner alltså
för alla våra riktiga vänner är också lyckliga
det skulle vara skamligt att inte omge sig med lyckliga vänner
och varför skulle man inte vara lycklig när hemmet är fullt med skyltar och bonader med postitiva ord
vi hade en gång en vänfamlij men de var inte lyckliga och de blev sjuka och deprimerade så vi struntade i den familjen
för vi bryr oss bara om varandra och vi är lyckliga
och vi är inte tjocka
och ingen av oss har hål i tänderna
på våra fester är alla så glada och allas ögon glittrar och tindrar
och vi bjuder bara på det allra bästa
delikatesser från sydeuropa och fina viner
och vi förstår inte hur man inte kan vara lycklig om man omger sig med skyltar och bonader med lycko-ord
nej det kan vi inte
för vi är perfekta och vi älskar varandra och alla älskar oss
och vi älskar oss själva
ååh vaad vi älskar att älska
och vad vi älskar att vara lyckliga

Books of 2011

Jag bläddrar tillbaka i min läsdagbok och jag är inte nöjd.
I år har jag tydligen läst 63 böcker (några fler än förra året) men på något sätt känns det som att jag inte läst så mycket. Det blev en del omläsning. Både Edwardsons Winter-serie och Dahls serie om A-gruppen. Bra sviter dock, båda två.
Resten ganska medelbra. T.o.m flera inte så bra. Några guldkorn som jag garanterat kommer att återkomma till. Det var meningen att jag skulle skriva en liten kommentar till dessa men så blir det ick nu. Maybe later.
Lite plock:

årets älskling: Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist

årets uppföljare: Livet Deluxe av Jens Lapidus
Viskleken av Arne Dahl

årets favorit-trilogi: Berlinerpopplarna, Eremitkräftorna och Vila på gröna ängar av Anne B Ragde.

årets kryper under huden: Kråkflickan och Hungerelden av Eriksson/Axlander Sundqvist

årets jag hade glömt hur bra denna författare är: Långt borta från Nifelheim av Majgull Axelsson

årets totalt onödiga men måste läsa för att jag börjat och jag vet att hennes böcker bara blir sämre: Änglamakerskan av Camilla Läckberg (till denna kategori hör även Anna Jansson och Mari Jungstedt)

årets IRL: 3096 dagar av Natascha Kampusch

årets historiska: Tjuvarnas stad av David Benioff

årets skulle aldrig läst om jag inte sett tv-serien (totalt förälskad i tv-serien OCH böckerna):
A clash of Kings av George R.R. Martin

årets serie som blir bara bättre: Svartvintern och Spinnsidan av Marianne Cederwall

I do my crying in the rain

Norska bandet A-ha gjorde en hyfsad cover på just den låten.
Really.
Lyssna.

Jag lovar mig själv än en gång att inte umgås med människor som dränerar mig på energi.
Människor som tar för mycket plats.
Som gör mig utmattad.
Som bara tar.
Tar, tar, tar.
Man SKA ta plats.
Men måste ju fa-an fatta att inte ta någon annans plats för i helvete jävlaranamma!
Hur många gånger har jag lovat mig själv det?
Att inte låta någon ta
MIN
plats!?!
Många
för många

Someday when my crying's done.
I'm gonna wear a smile and walk in the sun.
I may be a fool but till then darling you'll
never see me complain.

I do my crying in thr rain.

the birds and the bees vol. II

Frågan jag befarat kom häromdagen;
hur kommer babyfröna in i mammas mage?

Sonen har blivit väldigt medveten och intresserad av sina kronjuveler. Inte så att han pillar på dem hela tiden men så gott som varje kväll efter duschen/badet ska det vara en aning attention kring härligheten.
Ungefär en liknande dialog hade vi en kväll efter duschen när han satt näck på soffan;

Sonen: mamma, vad är det här? (pekar på sina pungkulor)
Jag: det är dina pippelikulor.
S: aa, såna som pappa har. finns det kisi i dem?
J: nej, kisi finns liksom där inne i magen. i en egen kisipåse.
S: men vad finns i kulorna då?
J: (är inte ALLS beredd att föra denna diskussion nu just) där inne finns babyfröna.
S: (aning konfunderad och bestört) men beebisar kan ju inte växa inne i PAPPOR!!
J: neeej, det gör de inte heller. det är bara i mammor som beebisar kan växa.
S: varför?
J: för att bara mammor har en speciell påse i magen där beebisar kan växa.
S: men varför finns fröna i PAPPAN då?
J: för att fröna kan bara födas i pappan men de kan bara bli till beebisar i mamman.
S: men hur kommer fröna in i mammas mage då?
J: ... det är en lite speciell historia det där...
S: jaaaa, man sätter fröna i en burk och häller det i mammas speciella babypåse i magen! (lite stolt för att ha kommit på det).
J: mmm, ungefär. jag tror vi har lite choklad kvar, ska vi kolla?
S: jaaa, jag vill ha i alla fall 4 bitar!!

*suck*

vingar för pengarna

... faktiskt en låt jag haft på hjärnan länge.
Ska kanske inte köpa vingar för pengarna.
(vilka pengar?)
Ja ja ja, artisten är Mikael Rickfors.
Det är bara att juutuuba.

Sitter fortfarande här och är helt låst.
Instängd på nåt sätt.
Arg, förbannad och besviken på mig själv.
Att jag låter mig påverkas så lätt.
Någon annans dåliga dag blir mitt problem och mitt fel?
Like always.
Jesus christ on a freakin' bike jag är trött på att få skulden för att man anser sig ha all rätt i världen att freaka out på mig. Och sedan uppriktigt bli förvånad och så-å-å-å-rad för att jag blir ledsen/sårad/arg/konfundrad.

Ekss-kjuus me. Jag har också freakat åt höger och vänster.
Ibland med all rätt.
Ibland inte.

Hur fan ska jag säga det här?
Hur?
HUR?

JAG KAN INTE LÄNGRE BE OM FÖRLÅTELSE.
DET GÅR BARA INTE.
JAG KAN INTE BE OM URSÄKT FÖR ATT JAG EXISTERAR.
JAG KAN INTE LÄNGRE NÅGONTING.
VARFÖR SKA JAG BE OM URSÄKT FÖR ATT DU HATAR MIG?
VARFÖR?
Jag vill bara slippa allt jävla HAT!!

Jag kommer aldrig att köpa vingar för pengarna.
Kan man köpa liv?
Självförtroende?

Jag är tacksam för:
(måste måste måste vara tacksam för något)
min son som är finast världen
syrran
yenna
hatis-raris
vonne
för att jag inte väger över 100 kg
för att inte är analfabet

Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter

Mycket känslor inom mig nu.
Mycket gammalt skit som kom upp till ytan lika plötslig som... jag vet inte ens längre vad.
Och ändå är det jag, som åter igen, ber om ursäkt.
Jag har bett om ursäkt i hela i mitt liv.
Jag är så trött på att be om ursäkt för att jag har gjort så att någon anser sig vara berättigad att behndla mig som en pestsmittad.
Och ändå gör jag det. Om och om igen.
Förlåt förlåt förlåt FÖRLÅT att jag är en sån liten ynklig vedervärdig onödig ful äcklig elak ond idiotisk vidrig människa.
Förlåt att jag provocerar er att avsky mig.
Förlåt att jag gör så att ni inser vilken ovärdig människa jag är.
Det är mitt eget fel, jag vet.
Allt är mitt eget fel. Det vet jag.
Det var mitt eget fel att jag blev slagen med fula ord i flera år.
Det var mitt eget fel att jag blev slagen med knytnävar.
Det var ju jag själv som var orsaken till allt.
Det är mitt och bara mitt eget fel att jag inte kunde försvara mig då.
Det är mitt och bara mitt eget fel att jag inte kan försvara mig nu.

Det enda jag någonsin ångrar är att jag aldrig försvarade mig.
Jag visste inte hur man skulle göra.
Jag var aldrig beredd.

Jag ger upp nu.
På riktigt.
Jag orkar inte längre.

Jag heter Anu och jag är 14 år och alla hatar mig.
Jag heter Anu och jag är 15 år och jag hatar mig själv.
Jag heter Anu och jag är 25 år och jag verkligen hatar mig själv och jag är ganska säker på att alla andra hatar mig.
Jag heter Anu och jag är 30 år och mitt självförakt har inga gränser.
Jag heter Anu och jag är 35 år. Jag har ett barn som jag älskar över allt annat på jorden men jag vet inte om man kan älska någon om man hatar sig själv.
Jag heter Anu och jag fyller snart 38. Jag älskar mitt barn och min man. Jag föraktar mig själv djupt. Jag inser att jag inte kan fortsätta hata mig själv. Men jag kan inte sluta. Det finns så många som har avskytt mig. Så många som hatar mig nu. Jag har så mycket hat och bitterhet i mig så jag tror jag går sönder. Varför är jag inte värd att vara... människa?
Var dag mumlar jag mitt mantra; "Du kan älska fast du aldrig varit älskad.."