Body double

Måste allt vara så jävla komplicerat?
Det känns som att jag lever ett dubbelliv.
Gyllene medelvägen my arse.
Kontrasterna mellan min tillvaro här och där är för... långt ifrån varandra.
Det jobbiga är inte det ena eller det andra.
Det jobbiga är tiden däremellan.
Liksom limbo.
Att vänja sig vid det ena eller det andra igen.
Ibland funker det hur bra som helst.
Ibland inte alls.
Då vill jag bara skrika, sparka, kasta grejer.
Slå huvudet i väggen och bara ge upp

Jag har fattat hur jävla viktigt ett kontinuerligt liv är.
För mig alltså.
Jag vill inte ha eller få övrraskningar.
Varken goda eller dåliga.
Inte så ofta som nu just iaf.

"Om du inte förväntar lojalitet blir du inte heller besviken över svek."

Nähä.
Men om man ändå förväntar sig lojalitet.
Jag anser mig ha rätten att göra det.
Även om jag också svikit en och annan.
Fan jag är rädd för att bli sviken.
Ska man aldrig lära sig?
Att våga lita.
Att bara stänga av allt skit.
Chill the f**c out woman!
Du har det ändå ganska bra just nu. 
Eller?