blasphemous rumors

... but when I die I expect to find him laughing.
Strange love.
I just can't get enogh.
It's no good.

Depeche har ALLTID varit mitt favorit-band.
Sen jag var fuckin' 10 år.

Har inte lyssnat på DM på ett tag men ikväll gjorde jag det.
Och det kändes bra.

Nästan lika bra som att ha ett bra tag få höra vilken
FANTASKTISKT
usel Människa man är.

Dum i huvudet.
Totalt inkapabel att hjälpa andra.
O-empatisk.
Dålig mamma.
Totalt ointresserad av sitt eget barn.

Just det.
Jag är
INTE INTRESSERAD
 av hur mitt barn mår
samt hur mitt barn har det någon annanstans än hemma.

För att inte glömma,
nej guud förbjude,
hur otroligt självisk jag är.

På riktigt?
Aa, det är på riktigt.
Åh, ursäkta,
jag är ju även en Hora.
Men det har ingen betydelse
för mig får man kalla vad fan som helst (utan kon-se-kven-ser).
 Jag kan dock inte låta bli att lite förundras över att bli kallad Hora
när man knullat med 2 killar på 1½ år.
(Man skulle ju kunna jämföra med sig själv.
Bara som exempel.)
Men det är klart.
Det är ju skillnad på män och kvinnor.

Men som sagt,
jag tänker inte längre
Holla Min Keft.

FÖR ATT JAG HAR FÅTT NOG!

brytpunkt

... när det helt enkelt brister.
När man inte orkar längre.
När inte ens det här hjälper
eftersom jag vet att det finns läsare som tolkar och analyserar
allt jag skriver.
Som dessutom gör det åt helvete fel.
Som letar efter dolda budskap mellan mina rader.
Grejen är ju, att här inte finns några som helst dolda budskap.

Jag trodde att jag skulle klara det här med att vara ensam över julen.
Att det skulle vara skönt att slippa fira.
Ändå sitter jag här och fan..
gråter.
Amen förlåt,
det är oacceptabelt.
Jag har endast mig själv att skylla
(det har jag faktiskt).
Så det är bara att bita ihop och tugga snällt på de sura äpplet.
Ändå kommer jag inte ifrån känslan av att aldrig ha känt mig såhär jävla ensam.
Men, det var ju det jag ville.

Hur länge ska man stå ut?
När är det acceptabelt att helt enkelt smälla näven i bordet
och säga att Nu Fan Räcker Det?
När är det acceptabelt att stampa med foten
och försvara sig?
Fy fan jag är förbannad.
Förbannad och ledsen.
För att jag är boven i dramat.
Så fort jag försöker försvara mig
utses jag till..
någon som inte är värd ett ruttet ägg.
Och så känns det faktiskt.
Ni ska fan få se på ruttna ägg.

puhdistus

Nu får det fan i mig vara nog.
Jag är väl själv knappast något helgon
och jag har sagt och gjort en hel del som jag ångrar
men även en hel del jag inte ångrar.
Men att man kontinuerligt behandlar en anna Människa som
BAJS
och kontinuerligt skyller ALLT på någon annan
och ALDRIG erkänner att man kanske kanske möjligen möjligen
inte själv har så rent mjöl i påsen
samt feltolkar och analyserar käpprätt åt helvete
ALLT den andra säger
samt kräver att den andra ska vara en tankeläsare
samt kräver respekt fast man själv knappast förstår vaad det innebär
samt snackar bajs om en till människor som aldrig ens har träffat en
samt gör allt för att någon annan ska må psykiskt dåligt
så tänker jag fan inte
Holla Min Keft
längre.

Hur funkar man i sin ärthjärna när man själv säger att
"måste du dra upp gammalt skit"
men i samma andetag börjar följande mening med
"men DU sade si och så förra hösten" ?
Hur är det möjligt?
HUR kan man ens i sin vildaste fantasi tolka innebörden i
"jag är ledsen, men jag kan inte fixa problemsituationer med Vår Son i ditt hem"
till
"du sade förra hösten att DU INTE ÄR INTRESSERAD av vad som händer med Vår Son i mitt hem så därför berättar jag INGENTING av vad som händer"
Jesus kristus.
Jag börjar inse att denna TYP anser att jag är dålig mamma
och gör sitt bästa för att jag själv ska börja tänka så.
Inte intresserad?
Jo man tackar.
För att jag har sagt att jag inte kan/vill fixa DINA problem så har jag inte rätt att få veta
när min Son gråter på natten för att han saknar mig.
(för jag är ju inte intresserad)
Hur kan man tänka så?
Dessutom har jag ALDRIG sagt att jag
INTE ÄR INTRESSERAD.
Aldrig.
Dessutom är jag dum i huvudet.
Dessutom är jag extremt omogen och dum i huvudet
när jag blir förbannad av att någon irriterar mig med flit
samt reagerar starkt och ne-ga-tivt när någon gör personliga angrepp
på mig som Människa samt Mamma.
För jag får absolut inte bli arg eller ledsen.
Jag ska hålla käft och tacka och ta emot.
Jag ska må dåligt.
Jag ska planera, helt själv, när Sonen ska vara borta
men ändå lyda dig blint när du säger att du har annat.
Att det inte passar.
För du har ett liv, ett nytt liv, och du påstår att du har förändrats.
Ja, det har du, till det sämre.
Vet alla nya Människor i ditt liv hur du behandlar din förra familj?
Knappast.
För du är ju världens snällaste, du är förstående samt empatisk
(ja just ja, jag har ju inget hum om vad Empatisk innebär. jag vill aldrig heller hjälpa andra för jag är så jävla självisk),
osjälvisk är du ab-so-lut, du utnyttjar inte heller andra Människor för det gör ju jag.
En god lyssnare är du också.
Du har heller aldrig snackat skit om mig eller skrivit inlägg om mig på fejan och låter människor som aldrig ans har träffat mig öppet ha åsikter om min personlighet.
Men det är jag som är omogen och dum i huvudet.
Det får jag absolut inte glömma.

Jag försöker att inte bry mig
att inte reagera
att inte lyssna
att inte ta åt mig
att inte låta någon dra ned mig.
Men när det ALDRIG tar slut
så kommer väggen emot,
förr eller senare.
Det har den egentligen gjort för länge sedan.
Men nu tänker jag fan inte hålla käft längre.
Får jag någosin en chans, ens en liten, att jävlas riktigt ordentligt,
så att det känns samt
förstöra och förgöra
så kommer jag att göra det.
Eftersom Karman inte tar hand om det så blir jag tvungen att göra det själv.
För IRL så kommer man inte undan med detta beteende.
Jag skriver det här för att jag är dum i huvudet, omogen och oempatisk.
Jag uppför mig bara enligt din tolkning på min personlighet.

Dessutom var det jäv-ligt skönt att klicka bort en hel drös med onödiga människor på fejan.
Jag menar;
varför ska man låtsas vara vän med såna man egentligen inte gillar (eller gillar mig. det är helt lagligt att o-gilla mig. men det är också lagligt för mig att o-gilla andra)
har inget gemansamt med
eller om man möttes på gatan skulle man kanske säge Hej och that's it.
Varför ska man låtsas vara vän med någon som snackar skit om en, sticker kniven i ryggen, ljuger, låtsas vara ens vän men spyr galla över en innan man knappast hunnit vända ryggen.
Nu vänder jag ryggen och vänder mig aldrig om.

Hat.
Så jävla skönt att Hata.
Hat är underskattat.
Hata mer!
Mera Hat år Folket.

TILLÄGG:
Jag fick en vädjan om att berätta att jag kallat en människa jag inte känner för HORA.
Så nu gör jag det. Omogen som jag är.
Jag kan även tillägga, att jag har blivit kallad HORA av den vädjande människan.
Det övergår även mitt förstånd att någon som påstår sig
"INTE ETT DUGG INTRESSERAD AV MITT LIV ELLER VAD JAG GÖR"
ändå tydligen fortfarande läser min blogg.
Strange.
Vore jag på riktigt inte intresserad av någon Människa, skulle jag garanterat inte läsa dennes blogg.
As I said,
strange.

who cares

"Sanningen är att ingen skulle bry sig. Det är få dödsfall som försvagar oss. Förutom förluster inom den egna gruppenkänner de flesta av oss ingenting annat än likgiltlighet när en utomstående dör. Tonåringar som knivskärs i bråk om knarkpengar, pensionärer som fryser ihjäl i hemmet, offer för svält eller krig eller sjukdomar; det är många av oss som låtsas bry sig, därför att andra förväntar sig att vi ska göra det, men i hemlighet undrar vi över allt ståhej. En del fall påverkar oss djupare. När ett vackert litet barn dör, eller en kändis. Men sanningen är att de flesta av oss sörjer en död hund eller en karaktär i en tvålopera mer än vi sörjer våra vänner och grannar."

(ur "Kärt barn" av Joanne Harris)

Också en grej jag funderar rätt ofta på. 

Skulle säkert ha skrivit något liknande själv.

Jag är dock glad att jag stötte på just denna text

och jag är glad att jag ihärdigt samlar samt skriver ner 

allt jag läser och hör som jag tycker är ens ett uns viktigt.

happiness?

Funderade över Lycka tidigare idag när jag var och handlade med P&J.
Inte särskilt över min egen lycka
(eller olycka för den delen).
Över andras.
Vad som gör Människor lyckliga?
Ser man om någon är lycklig?
Jag går ju jämt och ständigt omkring och iakttar folk runtomkring mig.
Både kända och okända.
Jag kollar hur de uppför sig
hur de uppför sig mot andra
hur de kommunicerar eller inte kommunicerar.
Verbalt och nonverbalt.
Kroppsspråk, reaktioner, uttryck.
Språk, ord,
hur de använder sitt språk.
Det var, tack och lov, inte så mycket Människor på språng idag.
Vilket gör det ännu lättare att iakkta.

Familjer, nyförälskade, par som inte längre är förälskade.
Unga par i början av familjelyckan.
Medelålderspar med större barn, trötta, uppgivna.
Äldre människor med livet bakom sig; vissa har fortfarande glimten i ögat, många har bara en tom blick.
Alla de ensamma.
Alla dessa ensamma Människor.
Hur många av dem är frivilligt ensamma?
Några, knappast många.
Är jag frivilligt ensam?
Delvis.

Jag kommer att vara ensam över jul.
Inte för att jag bryr mig särskilt mycket om själva julen.
För varje år som går mår jag mer och mer illa av hur mycket pengar folk frivilligt spenderar.
Helt i onödan.
Jag antar att det är någon sorts lycka.
Falsk, enligt min åsikt.
Men alltså,
Ensam Över Julen.
Det låter.. hemskt.
Säkert för många låter det fruktansvärt, fruktansvärt outhärdligt.
Jag ser egentligen fram emot det,
dock med skräckblandad förtjusning.
Med illa dold förtjusning.
Jag tror det kommer att bli bra.

Nu just saknar jag Dig
så det nästan gör ont.
Varför ska det vara så svårt?
När vi ändå tycker om varandra.

Jag tänker på lycka.
På skillnaden mellan att var nöjd och att nöja sig.
På skillnaden mellan att låtsas vara lycklig eller öppet vara olycklig.
På ensamhet.
På livet.
På Dig.

there was a time when there was nothing at all, nothing at all. just a distant hum

Just den där låt-raden nynnar jag på, ofta.
För sådär känns det.
Just a distant hum.

Genast jag kommer ens lite på fötter så är det något (någon)
som drar ner mig fortare än jag hinner säga
HOLD DIN KEFT.
Jag har förlorat alla verktyg
som hjälper mig att hålla mig uppe.
Som hjälper mig att..
LEVA.
Som en robot tar jag mig igenom dagarna.
Som en levande död tar jag mig igenom nätterna.

Jag avundas alla de som finner lycka, motivation, energi, kraft
och allt såntdär pos-i-tivt
i sin vardag.
De små tingen you know.
Jag avundas alla de som älskar den kommande julen.
Alla de som på riktigt kan slappna av och njuta av att få vara ensamma en stund
eller vara tillsammans med Människor de bryr sig om.
Jag klarar bara inte av det.
Eller det funkar kanske för en eller två sekunder.
Sen står man där igen med skägget i brevlådan
och har tappat smöret som man aldrig ens har köpt.

Jag vet att Du saknar mig.
Åtminstone ibland.
Jag saknar Dig (nästan) hela tiden.

http://www.youtube.com/watch?v=I5GG7kKmozY

fear of the dark

Jag vet inte om det är flunssan eller ensamheten som håller på att ta fullständigt
knäcken på mig.
Nä, fan jag avskyr det uttrycket.
Jag håller på att gå i bitar
bokstavligen.
Är jag inne på vecka 3 med snor och skit?
Minst.

Ju mer jag funderar över ensamhet
desto ensammare känner jag mig.
Jag hatar den känslan.
Samtidigt så finns det ju så få som jag vill ha riktigt nära.
Eller nu just;
knappast någon.

Känslan av att vilja försvinna har kommit tillbaka.
Känslan av att för många sömnpiller så man sover i minst ett dygn.
(nej, jag har inte såna kvantiteter som får mig att försvinna).
Känslan av att bara göra det allra nödvändigaste
och även det känns allt oftare oöverkomligt.
Jag får inte något-som-helst ut av att P R A T A
med någon.
Så därför gör jag det inte heller.
Jag bedövar hellre mig själv.
Ens för en liten stund så jag glömmer
vem
vad
hur
varför.

Jag älskar mörker.
Ändå vågar jag inte sova med lampan släckt när jag är ensam.
Patetiskt.

scream

... och så rasade min värld samman.

Nähä, om man skulle ta och skita i allt.
Nähä, om man skulle låta hypnotisera sig så man slapp känna.
Nähä, om man skulle ta försvinna in i en jävligt tjock dimma.
Nähä, om man skulle ta skjuta sig själv i foten. En gång till.
Om man skulle ta och bara

SKRIKA

rakt ut till luften tar slut.
Om man skulle stänga in sig och glömma bort att man existerar.
Om man bara kunde glömma.
Men det vill jag ändå inte.

bad medicine

Det slutar aldrig att förvåna mig hur lätt man glömmer hur
JÄVLIGT
det är att vara sjuk.
Sjuk as in flunssa-sjuk.

Det är länge sedan jag på riktigt önskade att någon tog hand om mig.
Eller,
jag har ju önskat det på sista tiden.
Liksom sådär att någon höll om mig och sade att allt ordnar sig.
Det önskar jag visserligen fortfarande.
Men nu skulle jag ge vad som helst för att någon skulle hämta mer näsdukar.
Fixa varm saft.
Byta mina febersvettiga lakan.
Bara finnas här.
Trodde inte jag saknade sådant.
Det brukar ju vara jag som sköter om andra.
(det har jag inget emot, så klart. jag gnäller faKtisKt inte nu).
Jag som fixar mat och bakar
(och det gillar jag. finns inget bättre än att bjuda Människor man tycker om på smarrigheter).
lyssnar
försöker ge goda råd
(jag är faKtisKt ganska klok).
Tror jag t.o.m. skulle bli glad för en chicken soup.
Ni vet det där som man i Usa hämtar åt sjuka och deprimerade.
Chicken soup tycks bota allt där borta.
Ja fananamma. Jag skulle vrida i mig chicken soup.
(och jag avskyr chicken)

På ett vis är det skönt att vara ensam nu just.
I all min bedrövlighet,
både den fysiska samt psykiska.
Å andra sidan håller jag på att gå i bitar just för att jag är ensam just nu.
Huvudet sprängs av både snor och tankar.
Kan, och orkar inte koncentrera mig på bok eller tv-serier.

 Jag tycks redan ha förlorat i The Life Lottery
och jag vet inte om jag någonsin vågar köpa en ny lott.
Varför ska det vara så-in-i-helvete
svårt!?!
Varför kan man bara inte få vara med den man tycker allra allra mest om?
Sova.

help!

Nej då, jag ropar inte på hjälp.
(fast jag kanske borde).
En grej jag funderar på rätt ofta.
Om att hjälpa andra och själv få hjälp.
Tjänster och gentjänster.
I synnerhet gentjänster.
Blir så otroligt störd på att Människor idag inte kan göra tjänster för någon annan
utan att förr eller senare få en jävla gentjänst.
Det ska alltid vara en hidden agenda.
Att man liksom har en hållhake på någon annan.
Emotionell, ekonomisk... sånt skit.
"För 2 år sedan gjorde jag si och så för din skull så nu vill (kräver) jag att du ställer upp för mig!"
Helt sjukt.
Varför kan man bara inte ställa upp utan att kräva tillbaka?
Varför ska man måsta TJÄNA något för allt som man gör?

För en tid sedan fick jag höra att jag bara tänker på mig själv och är totalt inkapabel att hjälpa andra.
Jag inser ju att det inte är sant.
Nej, det är inte bara inte sant. Det är en jävla lögn och rent ut sagt bullshit.
Utifrån vad denna.. typ baserar sin åsikt är för mig ett mysterium.
Det finns en hel del.. typer som tror att de känner mig.
Det finns ytterst få som på riktigt känner mig.
Undra på att jag har förutfattade meningar om att Människor har förutfattade meningar om mig.
För så är det ju;
man kan säga 101 gånger att man inte bryr sig om vad andra tycker och tänker om en.
Ja, man kan väl nog mena det.
Men visst har det betydelse.
Jag vill SÅ vara kapabel att totalt kunna skita i sånt.
Men det kan jag inte.
Det allra allra svåraste är nog ändå att tycka om sig själv.
Men det är svårt.

Saknar.
Älskar.
Jag försöker låta bli men det är omöjligt.
Jag är trött på att alla mina känslor bara anses vara problemavfall.
För det gör att jag känner mig som problemavfall.
Jävla spillolja.
När är det min tur?