När man inte orkar längre.
När inte ens det här hjälper
eftersom jag vet att det finns läsare som tolkar och analyserar
allt jag skriver.
Som dessutom gör det åt helvete fel.
Som letar efter dolda budskap mellan mina rader.
Grejen är ju, att här inte finns några som helst dolda budskap.
Jag trodde att jag skulle klara det här med att vara ensam över julen.
Att det skulle vara skönt att slippa fira.
Ändå sitter jag här och fan..
gråter.
Amen förlåt,
det är oacceptabelt.
Jag har endast mig själv att skylla
(det har jag faktiskt).
Så det är bara att bita ihop och tugga snällt på de sura äpplet.
Ändå kommer jag inte ifrån känslan av att aldrig ha känt mig såhär jävla ensam.
Men, det var ju det jag ville.
Hur länge ska man stå ut?
När är det acceptabelt att helt enkelt smälla näven i bordet
och säga att Nu Fan Räcker Det?
När är det acceptabelt att stampa med foten
och försvara sig?
Fy fan jag är förbannad.
Förbannad och ledsen.
För att jag är boven i dramat.
Så fort jag försöker försvara mig
utses jag till..
någon som inte är värd ett ruttet ägg.
Och så känns det faktiskt.
Ni ska fan få se på ruttna ägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar