Man får verkligen, verkligen anstränga sig för att inte tappa kontrollen, inte tappa koncentrationen (det gör man ändå), inte börja vifta vilt omkring sig, inte börja skrika rakt ut, inte falla ihop i en hög.
Känslan av att hjärtat endera stannar eller speedar iväg, en huvudvärk som inte kan jämföras med ngn annan sorts huvudvärk, värk samt obehagliga RYCKningar i hela kroppen. Känslan av att när som helst dö av ngn skitskrämmande attack.
Jag förvånad fortfarande över hur jag orkar. Hur jag orkar fungera ngtsånär "normalt.
Och jag är livrädd för den dagen när jag inte gör det längre.
Bensinen börjar vara slut och jag vet inte var eller hur jag ska tanka.
Jag vill för helvete orka göra mer än vad som är abolut nödvändigt. Det är på håret att jag ens orkar det just nu.
sommar(en) Ångest. Fasa. Senast jag kände mig sådär bedrövligt ensam var under julen. Den känslan kommer att vara mångfalt värre under den kommande sommaren. Jag skulle aldrig ha klarat mig igenom förra sommaren utan M. Aldrig.
De flesta (inte många) jag umgås med comes in pairs. Jag kommer bara inte undan känslan av att (inte alltid, men ofta) vara ett påhäng, femte hjulet. Att jag på ett eller annat sätt stör. Inte nödvändigtvis på att dåligt sätt.
Under sommaren brukar man ju ha extra kva-li-tets-tid med sin partner. Kanske resa, bara vara, umgås, bli förälskad på nytt i den man redan älskar. Sånt.
Vad har jag att ge? Erbjuda?
Ingenting. Absolut ingenting.
Solen skiner och jag vill bara dra för gardinerna och skita i allt.
I do fight my own battles but sometimes, just SOMETIMES
I'd like someone to fight for me.
I'm tired of fighting all the time.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar