the failing Girl

Det är alarmerande att jag varken har ork eller motivation till att skriva.
Väldigt alarmerande.
Eftersom huvudet ändå konstant är fyllt av.. allt.
Men jag orkar bara inte skriva nu just.
.. om hur bra jag mådde hela förra veckan och nu står jag där på den jävla kanten igen.
.. om min fysiska hälsa som blivit så mycket värre igen.
.. om hur ur-uselt jag sover.
.. om hur jag vaknar efter 2 timmars sömn och kan inte somna om trots höga doser medicin.
.. om min jävla karusell i magen.
.. om att spontan-spy i duschen eller i handfatet för att det bara liksom kommer utan förvarning.
.. om hur allt jag äter ger mig kväljningar.
.. om hur en endaste människa kan få mig att må så fruktansvärt illa. På alla sätt och vis. Bara att behöva se den människan får mig att vilja ta till våld.
.. om hur mycket jag kan hata och förakta just denna människa.
.. om hur jag är intill döden trött på att mitt LIV måste vara beroende av någon jag avskyr och inte vill ha något att göra med men är ändå tvungen..
.. om att jag behöver fråga lov när jag vill göra något.
.. om hur jag helt enkelt inte orkar längre såga förlåt för saker jag sagt/gjort och inte få något tillbaka. Bara ännu mera skit.
.. om hur jag blivit utnyttjad.
.. om hur jävla besviken jag konstant blir på människor. Gång efter gång efter gång.
.. om hur jag totalt tappat tron på det motsatta könet.
.. om hur jag inte längre tror på Kärleken.
.. om hur jävla helvetes ensam jag känner mig trots bra Vänner.
.. om att jag ofta akänner mig totalt onödig och som Den Felande Länken.
.. om hur jag vissa dagar bara inte vill existera.
.. om att jag dagligen tänker på att det är bäst att inte ha kontakt med någon överhuvudtaget.
.. om att jag skäms över hur jag ändå ibland tvivlar på De som faktiskt bryr sig om mig.
.. om hur jag ändå fått nya Vänner som jag faktiskt trivs med jädrans bra.
.. om hur svårt det ibland kan vara att umgås med Männsikor jag ändå tycker om.
.. om att släppa taget och bli släppt.
.. om... livet.

sunday morning

Känns det som. Faktikst.
Även om jag nu just i denna stund är så trött så jag knappt kan tänka.
Men ändå rastlös.
Det är omöjligt att sova, även om man är skittrött, om man är rastlös.
Ännu imorse hade jag allt jag skulle skriva om färdigt strukturerat i hjärnan.
Nu är allt som bortblåst.
Men jag skriver ändå. För att jag måste.

Efter det där modiga jag gjorde förra veckan...
Det känns SÅ mycket bättre.
Otroligt.
Jag fattar fortfarande inte att jag vågade släppa taget.
Om vadå?
Om någon som sist och slutligen inte brydde sig ett jävla piss.
Det tog över ETT_JÄVLA_ÅR att någotsånär komma på fötter.
Bara för att någon söndrade mitt hjärta.
Vände totalt upp-och-ner på hela min tillvaro.
Bokstavligen drog mattan under mig i ett enda jävligt kraftigt svep.
När jag minst anade och när jag faktiskt litade på att Han av alla människor kommer INTE att svika mig.
Så fel man kan ha.
Herregud.
Jag trodde, nej, jag var säker på att få lite respekt för vad jag gjorde. För det är jag banne mig värd.
Inte ens det. Inte ens en yttepytte gnutta respekt. Inte ens ett "Hur mår Du?"
Det säger rätt mycket om en männsika.
Ändå tycker jag fortfarande om Dig.
Och det skäms jag inte över.
(för att undvika missförstånd, massiva sådana, vill jag pointa att det inte handlar om fadern till mitt barn. om nu någon på riktigt trodde det.)

Och nu?
Tja..
Jag har fortfarande en hel del att tampas med.
Nästan för mycket.
Men allt det där _andra_ kommer att vara lättare nu när jag äntligen fått den värsta grejen ur världen.
Det kommer garanterat bakslag. Utan tvekan.
Men jag har tagit steget och jag VET att jag klarar det.
Och jag bara vet att det fortfarande finns de som vill dra ner mig i skiten.
Och hålla mig kvar där.
Ja ja, försök bara.
Jag säger bara Suck My Dick.

Och sen då?
Tja..
Jag säger bara en sak (nu kommer säkert någon att bli upprörd. ojojoj);
Eftersom jag är SingleWhiteFemale (with a child) så har jag kul med vem fan jag vill och hur jag vill.
(med kul menar jag knulla fast det hörde ni inte)
Punkt.
Även om jag at the end of the day FUCKtiskt mer än gärna skulle umgås med endast en Speciell Människa (som alltså existerar) så tänker jag fan inte sitta hemma och glo bara för att någon inte får tummen ur arslet.
Jag finns här
jag väntar
men inte för evigt.
Jag har för tusan suttit och glott tillräckligt länge.

För jag är as-cool, smart, snäll, kul, generös, inte ful och verkligen not a bad catch.

Sappy pathetic little me
That was the girl I used to be
You had me on my knees
I'd trade you places any day
I'd never thought you could be that way
But you looked like me on Sunday
You came in with the breeze
On Sunday Morning
You sure have changed since yesterday
Without any warning
I thought I knew you
I thought I knew you
I thought I knew you well... so well 

(No Doubt) 

spread thoughts about random things

Vet inte om det är min kropp eller min hjärna som håller på att ge upp.
I båda pågår ett ständigt världskrig.
Oändligt trött.
Men kan ändå aldrig sova ut, sova ikapp.
Vaknar kallsvettig ur mardrömmar efter 1-2 timmars sömn.
Immun mot mediciner.
Varannan minut besviken och arg
varannan minut ledsen.

Vad är det för fel på människor?

Jag tänker ofta på det där dom säger i bröderna lejonhjärta.
Det där om att våga och inte vara en liten lort.
Igår var jag ingen lort.
Skrev ett brev, levererade brevet.
(alltså ett handskrivet brev. det går faktiskt att skriva för hand än. än existerar det riktiga pennor. än)
Ett brev med ord jag borde ha sagt för länge sedan.
Ord som jag hoppas kunna stå för.
Jag tror jag kan det. Måste för min egen skull.
Kapa av, förlåta.
Dock inte glömma. Aldrig.
Hur som helst, det var jävligt modigt gjort och jag är jävligt stolt över mig själv.
All ära till själavännen Y som lyssnade och sparkade mig i arslet. Som hon alltid gör.
Vad vore jag utan henne? Absolut ingenting!

Och så idag rämnar allt.
Allt annat.
Hur kan man säga att man tycker om någon och sedan bara... skita i personen?
(det har jag visst undrat tidigare. well, jag har forfarande inget svar)
En sak har jag iaf (äntligen) insett;
ödsla inte Din tid, energi, LIV på att vara/umgås med någon Du inte tycker om.
Varför gör vuxna människor det ändå?
(nu menar jag privat umgänge. inte forcerat socialt/jobb-umgänge)
Varför?
Det har jag själv gjort, tyvärr, alltför stor del av mitt liv.
Men inte nu längre och aldrig mer.
Hur simpelt som helst; Var med någon Du tycker om ist för att låtsas att du trivs med någon Du inte tycker om.
Kapa av!
Slå näven i bordet!
Smäll i dörren ordentligt när du sticker!

FAN jag känner mig så jävla korkad, naiv och dum.
Idiot.
En svarthårig jävla bimbo.
Jag tänker fan inte ge upp
men jag vet fan inte vad jag ska göra.

Sapere jävla Aude

speachless

Umm...
är aningen mållös nu just.
(vadå, JAG?)
Vet inte riktigt vad jag ska tänka
känna
tycka
förvänta mig.
Saker och ting var nu inte riktigt som jag trodde.
Nej, saker och ting var så mycket mer komplicerade än jag trodde.
Det sista jag vill är vara ofrivillig medlem i något/någons jävla drama.
Vilket jag också antydde.
Nej, jag sa det rakt ut.

När man äntligen,
änt-li-gen
efter 1 jädrans år insett att två ½bipolära individer,
dessutom med alltför mycket skit i bagaget,
inte_kan_vara_tillsammans_aldig_mera_någonsin
och när man äntligen,
äntligen
vågar möjligtvis kanske ens lite känna DET igen
så..
ja, så står man sen där ändå mitt i en helvetisk mexican standoff.
Helt ofivilligt dessutom.
Suck, stön och ljudlösa vrål.

Bygger pussel
läser (jag har läst 2½ bok på 2 nätter)
fjantar mig med Sonen.
Allt för att slippa tänka.
Hah, som om det vore möjligt.
Ne-hej, jag kan ju FAN inte bara sitta och vänta på ett jävla mi-ra-kel.
Men ska jag vänta överhuvudtaget?
Jag kan liksom inte dra tummen ur någon annans arsel.
Knappt så jag får min egen tumme ur mitt eget arsel.
Hey? Var är mitt förstånd?

Det är ytterst svårt att agera som om man inte brydde sig
när man ändå gör det.
Jag kräver ju för fan (nästan) ingenting!
Bah!

Kollar (som alltid) på gamla Survivor. Jag tröttnar aldrig.
Synd att man får tag på så få säsonger.
Kollar på S 8, All Stars.
3:e avsnittet är alltid lika hjärtskärande och jag gråter lika mycket varje gång.
Jenna M, som vunnit en tidigare säsong åker hem för att hennes mamma är dödsjuk. 8 dagar efter hon kommit hem dör hennes mamma.
Jag måste se något liknande för att kunna gråta överhuvudtaget.
Jag vet inte hur fan jag ska kunna gråta nu när Parenthood slutat.
Kiva nyssi.