speachless

Umm...
är aningen mållös nu just.
(vadå, JAG?)
Vet inte riktigt vad jag ska tänka
känna
tycka
förvänta mig.
Saker och ting var nu inte riktigt som jag trodde.
Nej, saker och ting var så mycket mer komplicerade än jag trodde.
Det sista jag vill är vara ofrivillig medlem i något/någons jävla drama.
Vilket jag också antydde.
Nej, jag sa det rakt ut.

När man äntligen,
änt-li-gen
efter 1 jädrans år insett att två ½bipolära individer,
dessutom med alltför mycket skit i bagaget,
inte_kan_vara_tillsammans_aldig_mera_någonsin
och när man äntligen,
äntligen
vågar möjligtvis kanske ens lite känna DET igen
så..
ja, så står man sen där ändå mitt i en helvetisk mexican standoff.
Helt ofivilligt dessutom.
Suck, stön och ljudlösa vrål.

Bygger pussel
läser (jag har läst 2½ bok på 2 nätter)
fjantar mig med Sonen.
Allt för att slippa tänka.
Hah, som om det vore möjligt.
Ne-hej, jag kan ju FAN inte bara sitta och vänta på ett jävla mi-ra-kel.
Men ska jag vänta överhuvudtaget?
Jag kan liksom inte dra tummen ur någon annans arsel.
Knappt så jag får min egen tumme ur mitt eget arsel.
Hey? Var är mitt förstånd?

Det är ytterst svårt att agera som om man inte brydde sig
när man ändå gör det.
Jag kräver ju för fan (nästan) ingenting!
Bah!

Kollar (som alltid) på gamla Survivor. Jag tröttnar aldrig.
Synd att man får tag på så få säsonger.
Kollar på S 8, All Stars.
3:e avsnittet är alltid lika hjärtskärande och jag gråter lika mycket varje gång.
Jenna M, som vunnit en tidigare säsong åker hem för att hennes mamma är dödsjuk. 8 dagar efter hon kommit hem dör hennes mamma.
Jag måste se något liknande för att kunna gråta överhuvudtaget.
Jag vet inte hur fan jag ska kunna gråta nu när Parenthood slutat.
Kiva nyssi.