Men alltså,
nog fan ska det vara svårt att inne i sitt lilla huvud ha förmågan att säga Goodbye
när man verkligen, verkligen borde göra det.
När man är FÖRTTI (som jag dårå) så vill man fakk-tist fundera på andra saker än
"ska den där Människan nu nångång bestämma sig för om Hen ska ha mig i sitt liv eller inte".
Jo tack, jag vet, sådana ska man bara sparka i arslet och säga So Long, Thanks For Nothing
men
när man ändå bryr sig
och tycker om.
Men det börjar vara tungt att vara den enda som bryr sig.
Det börjar vara tungt att bry sig om någon som uppför sig som Hen låg i koma.
Jag säger jämt och ständigt att mitt hjärta och min själ är svarta som djupastemörkaste natten.
Ondtjärn.
Men det är ju inte sant.
Jag har egentligen så otroligt mycket att ge
och jag börjar vara sprängfylld av nice stuff to give
och när det inte får komma ut så kommer det ut en massa skit ist.
Och den där attans känslan av att bara vara värdelös, ful, onödig, överflödig,
inte passa i något som helst sammanhang.
Känslan av att vara så jävla ensam FAST man har världens underbaraste Vänner.
Känslan av att bara stampa på stället
fast det är jag själv som drar mig tillbaka
fast det är jag själv som inte tillåter mig själv att gå bara gå och gå och gå och öppna nya dörrar.
Jag vågar ju knappt knacka på nya dörrar längre för när dörrarna gång efter gång blir fastsmällda i nosen på en så vill man inte ens försöka längre.
Då tar man hellre bakdörren och återvänder till det trygga Intet.
För jag ÄR faktiskt inte allt det här som jag skriver om;
en deprimerad, o-möjlig, sårad liten lort.
Eller ja, jag är det där men jag är så mycket annat också!
Så mycket bättre.
Det är svårt att finna sitt värde,
att INSE sitt värde
när så många på alla sätt och vis intalar en att man är värdelös.
Denna konstanta fight
denna konstanta att-vara-mitt-uppe-i-en-mexiacan standoff
drar musten ur en.
Har Du någon puls överhuvudtaget?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar