drowning

Nej. Nu måste jag skriva,
även om det kommer att bli osammanhängande och en enda rådigågga.
Mår. Inte. Alls. Bra.
Det har varit alltför mycket av... allt på sista tiden.
Inte bara dåliga saker, tvärtom.
Men för mycket nya Människor
som påverkat mig alltför mycket.
Både positivt och negativt.
Människor, upplevelser, ord, handlingar som först verkat vara lysande ideer
men som sedan visat sig vara allt annat.
Överbelastning, helt enkelt.

Jag vill,
behöver få vara helt totalt ensam och isolerad.
Men inte ens det klarar jag av.
Jag är livrädd att vara ensam samtidigt som jag vet att det är det jag behöver.
För att jag är livrädd för mina egna tankar nu just.
Jag är allt annat än mig själv.
Det var ingen höjdare att sluta med sömnmedicinerna.
Men just den cirkeln har alltför länge varit alltför ond och vid
så jag var tvungen.
Nu får jag fan för det.
Frånvarande, likgiltlig.
Försöker att inte ge upp men det börjar bli svårt.
Hur länge klarar en människa av en normal vardag utan att sova?
Nej, jag vill inte veta.

Jag har ingen aning om vad jag försöker säga.
Antagligen inget. Eller allt.
Ropar jag på hjälp?
Nej. NEJ.
Jag är inte sur eller på dåligt humör.
Jag orkar bara inte bry mig. Hänga med. För jag hänger inte ens med.
Känner mig bara överflödig och onödig. Malplacerad.
Förlåt.
Jag orkar inte bry mig om någon annan nu just.
Förutom Sonen,
men även det börjar bli tungt.
Blir jag en dålig mamma
kan jag lika gärna sluta beställa på Husis.

Ja, det är så här jag känner nu.
Och eftersom jag känner så här nu
så är det Min Verklighet.
Så kom för fan inte och påstå att det jag känner och tänker är bullshit.

 I may have a cocky and arrogant front

but inside I'm so sensitive and fragile

you can break me in a heartbeat.

holding back the years

Brukar försöka undvika att gråta över spilld mjölk. Liksom det som har hänt och det man gjort går ju inte att ändra på. (oftast). Dessutom får jag exem av folk som konstant går an "amen om jag skulle ha gjort/inte gjort si-och-så...".
Men.
Ibland funderar jag ändå på hur mitt liv möjligen skulle se ut om vissa saker i mitt liv hade tett sig annorlunda. Saker jag inte själv kunnat påverka.
Igår kväll i duschen började jag plötsligt fundera.
(jag funderar ofta på livets surhet eller sötma just i duschen)
(om jag inte sjunger Kelly Clarkson eller Avril Lavigne men det där hörde ni inte)

Det jag ibland reflekterar över, och faktiskt vet med säkerhet, är att jag skulle högst antagligen vara rätt så annorluunda idag om jag inte varit tvungen att spendera 4 år av min tonårstid i hufvudstadstrakten.
Avgörande år.
Katastrofala.
År som har format mig till den jag är idag.
På gott och ont. (ett uttryck jag inte gillar)

Jag är bergis på att hade jag spenderat hela mitt liv (hittills alltså) HÄR hade jag varit någotsånär... "normal".
Jag hade tagit studenten när normalt folk tar studenten. (jag hade säkert även varit konfirmerad. vilket jag alltså inte är idag)
Jag hade högst antagligen pluggat på ÅA eller peffan.
Jag skulle säkert vara be-hörig lärare idag.
Iaf hade jag slutfört någon form av studier.
Jobbat i flera herrans år redan.
Varit en del av "gänget" som mer eller mindre hållit ihop sedan högstadiet.
Ha fasta rutiner. För att inte tala om regelbunden inkomst.
Inte vara beroende av ekonomiskt stöd av utomstående.
Jag hade haft några st "fel" killar. Men liksom rätt sorts fel killar.
Kanske tom. (gud förbjude) vara gift? Kanske ha flera ungar?
Inte fortfarande som 40-åring bo på hyra i ett 70-tals höghus.
Jag skulle knappast slåss med alla de mentala (och fysiska) problem jag har idag.
Jag hade varit NO_R_MAL.
Jag hade varit.. tråkig. Usch.

Jaha? So what?
Vill jag ha allt det där?
Vill jag VARA allt det där?
Varför blev det inte så?

Alltså, jag beskyller ingen. Isf mig själv.
Eller... jo, det gör jag nog.
Jag beskyller alla de vuxna som fanns runt omkring mig på DEN tiden.
Alla de vuxna som såg och visste hur jag hade det. Hur jag mådde.
Som inte gjorde ett piss för att hjälpa mig.
Hur kan man som vuxen, i flera år bara se på när en tonåring sjunker djupare ner i helvetet och uppenbarligen inte har verktyg för att själv ta sig upp därifrån, bara blunda och inte GÖRA ngt?
Eller visst. Sopa under mattan. Det gjorde man. Swish.
Bli SJÄLV beskylld för att man är som är.
"Eget fel". Hur jävla många gånger har jag inte hört det?
Alla de där fitt-kuk-pissiga åren, med den ena värre episoden efter den andra
har gjort mig till den jag är idag.

Svaret är;
nej.
Jag vill faktiskt inte ha allt det där
och jag vill definitivt inte VARA allt det där.
Trots alla år av noll självrespekt & självförtroende
trots att jag först långt in i vuxen ålder förstått VEM jag verkligen är
trots att jag fortfarande har stora problem med att slutföra saker jag tar itu med
trots att jag inte blivit till ngt; ingen karriär, inget yrke, inga större ambitioner
trots alla demoner i huvudet
trots åratal av grava sömnproblem, svåra återkommande depressioner
trots alla havererade förhållanden
trots alla på alla sätt och vis Fel sorts Fel killar
trots alla "vänner" som svikit (och som jag själv svikit)
trots åratal av självdestruktivt beteende
trots att jag inte har familj eller släktingar (med några få undantag)
trots att jag aldrig riktigt blivit vuxen
så skulle jag ändå inte vilja vara någon annan idag.
Faktiskt inte.
Jag tror inte, nej, jag är säker på att jag inte skulle vara ett dugg lyckligare om jag hade varit _normal_.

Jag klarar mig ändå
trots allt.
Jag har ju klarat mig hittills!
Jag lever
jag har en fantastisk unge
jag har Vänner jag inte skulle byta ut för allt i världen
jag är allt annat än dum i huvudet
jag är definitivt ingen tråkig Människa
jag är hyfsat tillfreds med att bara VARA.
Jag gör det jag klarar av, helt enkelt.
Jag behöver inte göra någon annan nöjd än mig själv och min unge.
Jag stapplar framåt, överlever, bearbetar saker på MITT sätt.
LEVER på mitt sätt. Efter bästa förmåga.

Så.
Låt mig leva på mitt eget vis.
Låt mig vara.
Låt mig vara den jag är, den jag har blivit.
Låt mig vara ifred.
För ärligt talat,
jag kommer inte någonsin att bli någon annan.
Aldrig mer.

to all of you who thinks I'm a loser, ugly, stupid and everything you ever called me;

FUCK YOU

my voice - my choice

Jahaja, det har visst varit val igen.
Vet ni vad?
Jag röstade INTE.
Ooops, tänker de flesta;
är du helt pantad i skallen eller?
BRYR du dig inte?
det är din skyldihet att rösta!

Nej, jag är inte pantad i skallen.
Nej, jag bryr mig, jag är bara inte intresserad.
Nej,  det är inte min skyldighet.

Jag är så in i norden trött på vissa (de flesta) människors attityd mot oss som väljer att inte rösta.
Jag låter inte bli att rösta pga lättja eller likgiltlighet (jag vet att många gör så).
Jag låter bli att rösta för att det är MIN ÅSIKT.
Det finns helt enkelt ingen jag vill rösta på.
Jag är inte insatt. Jag är inte intresserad.
Och det gör mig inte till en idiot.
Tvärtom, jag vet att jag är långt över medelsmart. Det gör även de jag bryr mig om.
Jag går inte omkring och säger högt

- Jahaja, du har inga böcker hemma. Ai du läser inte. Fan, är du dum i huvudet eller?
 Ah, du läser och din favoritförfattare är Camilla Läckberg? Okej, det säger rätt sså mycket om ditt IQ.
För vet ni vad? Med några få undantag så tycker jag man är dum i huvudet om man inte läser böcker.
Men gissa vad? Jag säger det inte högt eftersom det skulle vara extremt ohövligt och kränkande.

-Jahaja, du går omkring i dina piss-rosa crocs hela sommaren? Varför i helvete gör du det? När det finns converse eller andra coola sneakers. Att gå omkring i crocs är extremt fult och osmakligt och säger rätt mycket om din intelligens.
Säger jag så högt åt någon? Nej, jag gör ju inte det eftersom det skulle vara ohövligt och kränkande.

- Jahaja, du är fortfarande tillsammans/gift med partnern du i smyg föraktat de senaste 7 åren? Nämen, varför då? Är du dum i huvudet? Slösa bort ditt liv samt din menatala hälsa på att vara tillsammans med någon du inte älskat sen sabeltandtigerns år.
Det skulle vara extremt ohövligt och kränkande om jag sade så högt åt någon (tro mig, det finns såna jag på riktigt skulle kunna säga det här). Men jag gör ju inte det.

-Jahaja, du röstade på DEN människan? Varför? Är du helt dum i huvudet? Den där jävla kvinnohataren som bara är ute efter ett rejält tillskott i sin egen kassa!

Jag skulle gott och väl kunna sitta här resten av kvällen och ge exempel efter exempel.
Det, att DU säger åt MIG att jag är dum i huvudet, ignorant, lat, you name it för att jag inte röstar är extremt ohövligt och kränkande.
Sug nu på den en stund.

-Amen om du inte röstar så går din o-använda röst automatiskt till ett parti/individ som JAG inte godkänner.
Jasså du, I beg to differ men du har rätt att tycka så.
-Amen om du inte röstar så har du absolut ingen rätt att klaga på något överhuvudtaget!
Jasså du, here I really beg to differ. Men jag kan ju börja med att klaga på att du är trångsynt och ohövlig.
Dessutom, så existerar det ingen som skulle kunna göra mitt liv ett dugg bättre eller lättare bara för att de sitter i riksdagshuset eller i eu-parlamentet. Ät skit och dö säger jag bara.
Oj oj, jag skulle kunna gå an om just det där i all evighet.
Men det gör jag inte eftersom jag inte är ett dugg intresserad.
Det är helt okej att inte vara intresserad av politik.
Det är helt okej att inte läsa böcker.
Det är helt okej att gå omkring i fula crocs hela sommaren.
Det är helt okej att tänka och tycka som man gör och ingen, INGEN har någon som helst rätt att påstå att just din åsikt eller icke-åsikt är fel.

Sluta nu för fan att vara så jävla ohövliga och kränkande.
För nästa gång håller jag inte käft.