drowning

Nej. Nu måste jag skriva,
även om det kommer att bli osammanhängande och en enda rådigågga.
Mår. Inte. Alls. Bra.
Det har varit alltför mycket av... allt på sista tiden.
Inte bara dåliga saker, tvärtom.
Men för mycket nya Människor
som påverkat mig alltför mycket.
Både positivt och negativt.
Människor, upplevelser, ord, handlingar som först verkat vara lysande ideer
men som sedan visat sig vara allt annat.
Överbelastning, helt enkelt.

Jag vill,
behöver få vara helt totalt ensam och isolerad.
Men inte ens det klarar jag av.
Jag är livrädd att vara ensam samtidigt som jag vet att det är det jag behöver.
För att jag är livrädd för mina egna tankar nu just.
Jag är allt annat än mig själv.
Det var ingen höjdare att sluta med sömnmedicinerna.
Men just den cirkeln har alltför länge varit alltför ond och vid
så jag var tvungen.
Nu får jag fan för det.
Frånvarande, likgiltlig.
Försöker att inte ge upp men det börjar bli svårt.
Hur länge klarar en människa av en normal vardag utan att sova?
Nej, jag vill inte veta.

Jag har ingen aning om vad jag försöker säga.
Antagligen inget. Eller allt.
Ropar jag på hjälp?
Nej. NEJ.
Jag är inte sur eller på dåligt humör.
Jag orkar bara inte bry mig. Hänga med. För jag hänger inte ens med.
Känner mig bara överflödig och onödig. Malplacerad.
Förlåt.
Jag orkar inte bry mig om någon annan nu just.
Förutom Sonen,
men även det börjar bli tungt.
Blir jag en dålig mamma
kan jag lika gärna sluta beställa på Husis.

Ja, det är så här jag känner nu.
Och eftersom jag känner så här nu
så är det Min Verklighet.
Så kom för fan inte och påstå att det jag känner och tänker är bullshit.

 I may have a cocky and arrogant front

but inside I'm so sensitive and fragile

you can break me in a heartbeat.