I'll be there for you

...

Kan man bli mer virrig?
Jag skrev rubriken igår kväll men orkade inte fortsätta och jag visste EXAKT vad jag skulle skriva om.
Eller, jag kommer ihåg vad jag vill skriva om men nu känns det bara.. fel.
Eller inte fel men fel just NU.

Vad funderar jag på?
Allt.
På
människor
vänner
relationer
dig som tog livet av mitt hjärta
Sonen
Mormor (som bokstavligen kämpar för sitt liv nu just)
böcker
framtiden
men framförallt;
på mig SJÄLV.

Jag är så in-i-norden trött på att känna mig o-nödig och o-nyttig.
Jag måste få göra någonting vettigt. Någonting som är vettigt för MIG.
Jag är 40
jag har aldrig haft ett fast jobb
jag har ingen utbildning (förutom den jävla vita mössan och den betyder inte ett jävla piss i dagens samhälle).
jag har ingen karriär och kommer högst antagligen aldrig att ha det heller
Men jag klarar mig utan karr-i-är.
Bara jag i mina resterande år får göra något jag tycker om och något jag är bra på.
Det skulle, nog, förändra mitt liv, min tillvaro ganska radikalt.

Och nu har jag faktiskt hittat det jag vill göra.

Det jag SKA göra.

För nu är det banne mig MIN tur att ta för mig

min tur att utvecklas

min tur att gå framåt (ens försöka)

min tur att göra nånting annat än bara gå omkring här hemma och

MÅ SKIT och känna mig som Vintergatans onödigaste

min tur att inte vara en jävla börda (för mig själv)

min tur att helt enkelt LEVA

amen

Hmm, nu passar ju inte rubriken ens avlägset ihop med texten men det tar vi och skiter i.

Och förresten, en satans viktig grej;

man ska verkligen inte kombinera en fiskjävel med en färgboll i candy crush.

helt totalt jävla onödigt.

gör bara mer skada än nytta.

Jag väljer denna bild för jag gillar den (för att den är så VI) och den får mig på gott humör. Min vän P har tatt bilden med sin (eller min) mobiljävel.

some kind of.. peace

Det här blir ett svårt inl-ägg.
Av många orsaker.
För jag vet inte riktigt vad jag ska skriva för jag vet inte riktigt vad jag känner och jag vill definitivt inte
regna på någons parad.

Men
livet kom plötsligt, utan att jag själv riktigt hängde med eller ens förstod, till en punkt där jag insåg att jag måste, för min egen skull, både backa samt balla ur.
Det känns inte alls bra att vara tvungen att bryta löften och ord.
Löften som nog betytt.
Ord jag verkligen menat.
Och som nog, dock, fortfarande betyder.
Jag missunnar inte någons (som jag alltså bryr mig om) känslor eller handlingar.
Jag försöker att inte missunna mina egna känslor eller reaktioner.
(men jag gör det ändå)
Jag vågar påstå att mina känslor och reaktioner för tillfället handlar om självbevaresledrift.
Försvarsmekanism.
Jag har i 2 år konstant sagt att "nej, nu orkar jag inte längre. nu har jag fått nog.".
Ändå har jag orkat fast jag många gånger varit nära att kasta in handduken och bara skrika *Fuckit!*.
Och ändå fortsätter allt jädrans skit. Det bara fortsätter och fortsätter och jag ser ingen ände.
Inte ens en aning av ett ljus i ändan av tunneln.
Och alltid nu som då dyker det upp andra saker som gör att man bara vill ge upp.
Nu just är det så många jobbiga grejer runt mig att jag helt enkelt måste eliminera sådant jag kan eliminera ur mitt liv.
Jag kan inte stöta bort min Son bara för att han har det jobbigt nu och behöver mig mer någonsin.
Jag KAN tyvärr inte bli av med ngt som har med min Son att göra. Tyvärr.
Jag kan inte komma ifrån att jag fortfarande har fel sorts känslor för totalt fel Människa (men det är mitt och endast mitt eget problem).
Jag har insett att jag snart kommer att förlora en viktig Männsika. Alltså på riktigt förlora, förlora som i.. dö.
Döden skrämmer skiten ur mig för ingen närstående till mig har dött.
Det är helt absurt att jag är 40 år och aldrig varit en begravning.
Det är så jävla skrämmande för mig att jag blir helt stum och hjärnan helt tom.

Så därför orkar jag inte nu just med att vara
sviken och (gud förbjude) svartsjuk.
Känna mig utanför.
Känna hur viktiga Människor glider ifrån mig utan att jag kan göra ett jävla piss.
Känslan av att inte längre vara viktig, betyda ngt.
Känslan av att bli utbytt.
Känslan av att känna sig totalt meningslös och onödig.
Känslan av att helt enkelt inte längre behövas.
Och jag har, trots allt, lika stor rätt att känna som alla andra.

Min högsta och innersta önskan nu just är att jag & Sonen ska ha ett drägligt liv. Det känns väldigt avlägset, närapå som en utopi. Det kommer inte att ske innan jag bryter mig fri på riktigt. Men hur i helvetes jävlar ska jag klara av det?
Fy fan jag är livrädd.