Av många orsaker.
För jag vet inte riktigt vad jag ska skriva för jag vet inte riktigt vad jag känner och jag vill definitivt inte
regna på någons parad.
Men
livet kom plötsligt, utan att jag själv riktigt hängde med eller ens förstod, till en punkt där jag insåg att jag måste, för min egen skull, både backa samt balla ur.
Det känns inte alls bra att vara tvungen att bryta löften och ord.
Löften som nog betytt.
Ord jag verkligen menat.
Och som nog, dock, fortfarande betyder.
Jag missunnar inte någons (som jag alltså bryr mig om) känslor eller handlingar.
Jag försöker att inte missunna mina egna känslor eller reaktioner.
(men jag gör det ändå)
Jag vågar påstå att mina känslor och reaktioner för tillfället handlar om självbevaresledrift.
Försvarsmekanism.
Jag har i 2 år konstant sagt att "nej, nu orkar jag inte längre. nu har jag fått nog.".
Ändå har jag orkat fast jag många gånger varit nära att kasta in handduken och bara skrika *Fuckit!*.
Och ändå fortsätter allt jädrans skit. Det bara fortsätter och fortsätter och jag ser ingen ände.
Inte ens en aning av ett ljus i ändan av tunneln.
Och alltid nu som då dyker det upp andra saker som gör att man bara vill ge upp.
Nu just är det så många jobbiga grejer runt mig att jag helt enkelt måste eliminera sådant jag kan eliminera ur mitt liv.
Jag kan inte stöta bort min Son bara för att han har det jobbigt nu och behöver mig mer någonsin.
Jag KAN tyvärr inte bli av med ngt som har med min Son att göra. Tyvärr.
Jag kan inte komma ifrån att jag fortfarande har fel sorts känslor för totalt fel Människa (men det är mitt och endast mitt eget problem).
Jag har insett att jag snart kommer att förlora en viktig Männsika. Alltså på riktigt förlora, förlora som i.. dö.
Döden skrämmer skiten ur mig för ingen närstående till mig har dött.
Det är helt absurt att jag är 40 år och aldrig varit en begravning.
Det är så jävla skrämmande för mig att jag blir helt stum och hjärnan helt tom.
Så därför orkar jag inte nu just med att vara
sviken och (gud förbjude) svartsjuk.
Känna mig utanför.
Känna hur viktiga Människor glider ifrån mig utan att jag kan göra ett jävla piss.
Känslan av att inte längre vara viktig, betyda ngt.
Känslan av att bli utbytt.
Känslan av att känna sig totalt meningslös och onödig.
Känslan av att helt enkelt inte längre behövas.
Och jag har, trots allt, lika stor rätt att känna som alla andra.
Min högsta och innersta önskan nu just är att jag & Sonen ska ha ett drägligt liv. Det känns väldigt avlägset, närapå som en utopi. Det kommer inte att ske innan jag bryter mig fri på riktigt. Men hur i helvetes jävlar ska jag klara av det?
Fy fan jag är livrädd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar