Det värker i hela kroppen när jag ser och hör hur så många av mina fellow Finns missbrukar och gör narr av just denna mening.
Jag blir rädd, ledsen, förvånad, förtvivlad över all denna hat folk sprider omkring sig.
Jag hör vad folk i min närhet säger.
Jag läser med allt mer växande obehag vad folk skriver på öppna forum.
Inte bara om _de andra Människorna_ utan även om folk som inte tycker som de.
För några dagar sedan läste jag en tråd som (surprise surprise) än en gång handlade om flyktingar.
En kvinna skrev flera väldigt sakliga kommentarer om hur hon ser på det hela.
Ett flertal män i samma tråd började öppet håna henne, hota henne. De tom. taggade hennes namn i alla sina vidriga inlägg.
"Hehe vi borde nog ta och hälsa på henne och ge henne en ordentlig *behandling* så hon slutar dalta med neger/arabjävlarna. Höhö. Ja herregud, låt henne få känna på lite slagträ och att bli påsatt av många en hel jävla natt."
På riktigt!?!
Hur ser det ut i hjärnan på människor som håller på så här?
Hur ser det ut i hjärnan på människor som öppet skryter om hur de ska sänka alla båtar med flyktingar. Hur de ska med nackskott döda alla muslimjävlar. Hur de ska bränna ner alla flyktingförläggningar. Hur allt, precis ALLT som går åt fanders i deras liv är flyktingarnas och muslimernas fel.
Bara tanken på att det i min närhet går omkring människor som uttrycker sig så här skrämmer skiten ur mig.
Går dessa människor omkring på sina arbetsplatser och kläcker ur sig liknande saker?
Diskuterar dessa människor sånahär saker under familjemiddagar?
Lär de sina barn att tala/tänka likadant?
Hur ser deras *dröm* ut?
Hur ser min dröm ut?
Jag tror inte jag någonsin riktigt haft några större livsdrömmar.
Jo, jag kan ibland vara en hopplös dagdrömmare
men det är ju inte samma sak.
Men,
om nu någon frågar så skulle jag säkert svara;
Jag vill leva ett lugnt och fridfullt liv.
Ett liv utan drama. Inte bli indragen i andras drama och skit jag har inte har ett piss att göra med.
Jag drömmer inte om stora pengasummor (eller lite kanske ibland), huvudsaken att jag kan försörja mig själv och Sonen.
Jag drömmer inte om någon hejdundrande karriär. Jag är nöjd om jag ännu någon dag är förmögen och har chans att få ett jobb jag trivs med.
Jag hoppas jag kan läsa mina älskade böcker till sista andetaget.
Jag drömmer om att få vara den jag är.
Jag drömmar om att inte bli dömd eller analyserad av Människor som inte känner mig.
Jag hoppas innerligt att Sonen blir bra Männsika. Att han är och blir lycklig. Att han får göra saker han tycker om. Att han utvecklas själsligt under hela sitt liv. Att han och jag alltid kommer att ha en bra relation.
Jag drömmer om att jag kan sova bra.
Jag drömmer om att Den Eviga Depressionen släpper greppet om mig.
Jag drömmer också om att jag i mitt eget hemland, bland mitt eget folk inte ska behöva skämmas eller vara rädd för att jag inte hatar eller vill andra Människor illa.
Jag drömmer kanske om att någon dag vara i en relation med en Speciell Männsika där vi båda kan och får vara oss själva.
Jag vågar inte säga att jag drömmer om att vara lycklig men jag gör det ändå.
För vem fan vill inte vara lycklig?
Peace you fuckers.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar