lay or your shit on me (random whining about random shit)

Medan normala människor ligger och funderar saker som morgondagens outfit eller vilket tema man ska ha på festen (vart man naturligtvis bjudit alla sina naturligtvis normala vänner, som naturligtvis alla är PAR. naturligtvis) som man ska ha om 3 månader så brukar jag ibland ligga och fundera på random låtar och byta ut ett ord i låten.
Det är faktiskt rätt underhållande.
Alternativt brukar jag ibland försöka komma på ett *alla barnen*-skämt om någon jag känner.
Eller gå igenom alfabetet och försöka komma på en huvudstad på varje bokstav.
Sånt där trevligt som håller hjärnkapaciteten igång, ni vet.

Sonen har lärt sig att vända på ord!
Helt jävla fantastiskt!
Jag gör ju det hela tiden, varje dag. Om jag inte gör det högt så gör jag det tyst för mig själv.
Häromdan gjorde alltså Sonen det också, helt på eget bevåg.
Fy fan jag är stolt.

Det där med par..
Jag är fakk-tiskt ganska skittrött på att umgås med par.
Eller att umgås med flera där de flesta är..nå just par.
Och det här med att det (tyvärr) existerar par som har ett gemensamt FB-konto.
Excuse me!?!
Det är så jävla fucked up som bara nåt kan bli.
Liksom hallå,
har du ett eget liv?
har du en egen personlighet?
har du egna åsikter?
är du en in-di-vid?
Jag får på riktigt böjveckseksem när jag råkar se det där på fejan.

En gammal inte-så-god vän har dykt upp, igen;
Den Förlamande cp-Tröttheten.
Jag lyckas alltid förtränga att den dyker upp lite nu som då
och blir alltid lika tagen på konfekten när den väl gör det.
Egentligen mår jag faktiskt rätt okej nu just. (alltså rätt okej för att vara jag. för en "normal" människa är mitt *rätt okej* hyfsat emo-angstigt)
Men ändå, ÄNDÅ, känner jag mig totalt utmattad både fysiskt och psykiskt.
Och det är så jävla irriterande och störande och tröttsamt och och och..
Man vill bara skrika rakt ut för att man är så trött att man knappt orkar tänka.
Man tänker på riktigt att man blir tagen för en retarded stoner bland folk för att det känns som att man går omkring i en dimma och knappt klarar av att tala ordentligt.
Igår när vi gick till affären med Sonen sa jag på riktigt
"om du märker att mamma hamnat på efterkälken så har jag lagt mig ner på trottoaren och somnat".
Sånt ska man ju inte säga högt till sin unge.
Fast delvis så vet jag varför jag känner mig så här, nu just.
Jag är livrädd för ett möte jag ska delta i nästa vecka.
Livrädd för att ingen ska lyssna eller ta mig på allvar.
Livrädd för att DE inte ska fatta att jag har rätt till ett LIV
och rätt att få göra nåt vettigt.
Hur i helvete har det blivit så här!?!
Hur, varför, har jag tillåtit det?
Hur, varför, har andra tillåtit det?
Nähä, nu är det för fan MIN tur att inte behöva fråga om lov.
"Är det nu okej att jag försöker ta tag i mitt liv?"
Nähä, amen då fortsätter jag gå omkring hemma och förakta mig själv.
NÄHÄ, verkligen INTE.
Nähä hörni, nu är det slut på att jag ska vara tvungen att offra allt bara för nån annan ska få ha det bekvämt och lattjolajban och ta ansvar bara det när det passar.
Mitt liv har gått tillräckligt till spillo.
Så nu tar jag och sjunger "We shall overcome" i kanon för mig själv och börjar ta mig för.

Sorry I can't participate in the ice bucket challange because my bucket is already packed to capacity with Fucks I don't give.