Haaste - "Vain siksi, että olen minä"

"Vain siksi, että olen minä" - haaste on Vaasan alueen bloggareiden yhteinen tempaus kiusaamista vastaan. Tänään 21.10. löydät alueen blogeista erilaisia tarinoita tästä tärkeästä aiheesta. Sinua lukijani pyydän jakamaan ainakin yhden osallistuvan blogin haastetekstin. Puhutaan kiusaamisesta, välitetään ja puututaan yhdessä!"

Tämä on vanha kirjoitukseni viime vuodelta. Mielestäni ajaa asian varsin hyvin, joten annan itselleni oikeuden olla laiska ja postaan tarinani uudelleen. Tarinahan on kuitenkin sama.
Ja edelleen... på svenska. 

----

Hon var 13 år när de flyttade till en annan stad, en avsevärt större stad.
Hon hade alltid varit fullständigt normal och medioker.
Klarade skolan sådär lite över medelbra.
Hade alltid haft kompisar, alltid bästisar.
Hennes hemförhållanden var hyfsade, även om hon vuxit upp utan en far.
(hon var dock aldrig speciellt populär bland det motsatta könet men det störde inte henne så avsevärt mycket. periodvis kanske lite.)
Alltså;
hon tänkte inte ens tanken att hon inte skulle få nya kompisar i den nya staden, i den nya skolan.
Det existerade inte i hennes värld att man blev utstött, att man inte blev accepterad.
Men,
saker och ting blev inte som hon hade blivit lovad.
Kanske inte från dag 1, men definitivt från vecka 1, i den nya staden, i den nya skolan
fick hon klart för sig att hon definitivt inte hörde hemma dit hon hamnat.

Ful, äcklig, dum i huvudet, inte rätt att öppna käften (eftersom hon talade samma språk så pass annorlunda), hade inte märkeskläder, sminkade sig inte, var inte intresserad av att kröka.

Detta fortsatte, dag efter dag.
Psykisk terror. Alltid bara psykisk, aldrig fysisk. (hon var väl för äcklig för att ngn skulle röra i henne?)
Så till slut blev hon totalt nedbruten.
(hon ska senare berätta om en speciell incident. en av de värsta).
Hon insåg att hon måste göra något.
För att orka existera överhuvudtaget.
Hon började sakta men säkert förändra sig själv,
till såväl det yttre som det inre.
Inte för att hon ville. För att hon var tvungen.
Hon höll käft under en lång tid.
Iakttog. Lyssnade, imiterade, registrerade, lagrade.
Hon färgade håret, började sminka sig.
Tjatade till sig de "rätta" kläderna.
Lärde sig att tala som de andra.
Struntade i sin skolgång. (hennes betyg rasade).
Blev tuff.

Så.
Hon fick kompisar till slut,
efter att hon förvandlat sig själv till någon annan.
Var hon lycklig?
Nej.
Förvirrad och antagligen hundrafalt mer äcklad av sig själv än de andra någonsin varit.
Men blev hon någonsin accepterad?
Nej, inte egentligen.
Fast hur mycket hon än försökte vara någon annan än sig själv
så var det ändå titt som tätt någon som påminde henne,
som sade åt henne
"tro inte du är något. vi minns nog vem du är".

Det var under denna treårsperiod som hon lärde sig vad hat är.
Hat, bitterhet, falskhet, ondska, en genuin vilja att göra någon annan illa, bryta ned.
Hon lärde sig att hata, riktigt ordentligt.
Men framför allt lärde hon sig att hata sig själv.
Får man kontinuerligt, i flera år, höra att man är ful, äcklig och dum i huvudet
så börjar man tro att det faktiskt är sant.
Och det gjorde hon.
Hon kan inte ens komma ihåg om ville Döda sig själv eller Döda sina plågoandar.
Men det tänkte hon ofta på. Döden.

Men hon dog aldrig. (inte heller dödade hon någon).
Eller,
hennes riktiga personlighet dog
och låg i koma i över 20 år.
Hon levde farligt, självdestruktivt.
Hela hon bestod av bara hat och bitterhet.
Men framförallt självförakt.
Till slut insåg hon att hon inte kommer att bli särskilt gammal om hon inte hittar sig själv igen.

Idag vet hon vem hon är.
Hon har faktiskt, efter många krumbukter och krusiduller hittat sig själv igen.
Hon vet att hon är allt annat ful, äcklig och dum i huvudet.
Men så gott som varje dag får hon påminna sig själv om att hon är en fantastisk  samt unik Människa.
Framförallt en BRA Människa.
Som tur finns det nu Människor i hennes liv som hjälper henne att komma ihåg detta.

who is the real basket case?

För en tid sedan joinade jag en grupp på fejan där man kan fritt snacka om vad som händer i min hemstad. Det snackas om alltmöjligt men rätt mycket om hur folk uppför sig i trafiken och speciellt när det varit nåt ofog på g någonstans.
På senaste tiden har det tex. snackats mycket om att någon/några går omkring och gör repor på bilar.
Ja, okej, jag fattar att det inte är särskilt kul. Ens egen bil ÄR ju ändå skitviktig och gud nåde den som ens i misstag andas på MIN bil. I get it, fast jag aldrig själv ägt en bil.
Det har dock varit en hel del kommentarer av typen "ja asså jag har hört att de har stängt avdelningar på dårhuset (vi har alltså ett sk dårhus, tom. 2 faktiskt, i min hemstad) så nu går det omkring en massa dårar och man vet ju vad SÅNA är kapabla till!".
Ameh snälla! På riktigt!?
Hur ser man ut i sin ärt-hjärna om man drar sådana paralleller?
Jag blir så arg, ledsen, förvånad, ja tom. sårad över att läsa sådana kommentarer.
Jag blir nästan lite rädd över att inse att det går omkring människor som tänker så.
Tänker "normala" människor på riktigt så här?
Ja, de gör det.
Tyvärr.
Har man varit inlagd på DÅRhus, gått i någon sorts psyk-terapi, knaprat/knaprar antidepressiva (eller någon sorts psykmedicin) så har man en lysande stämpel i pannan för evigt.
Ja herregud, man vet ju vad SÅNA är kapabla till!
Det är ingen hemlighet att jag så att säga knaprat på antidepressiva i över 10 år.
Det är både förvånande och skrämmande och inte minst intressant att se folks reaktioner på att jag gör det.
Tyvärr, nu är jag ingen hard core galning som går omkring i medicindimmor dagarna i ända, sorry.
Min medicin är mild och jag tar bara hälften av den minsta möjliga dosen. Det räcker för mig och det räcker för att hålla mitt system i normaltillstånd.
Jag har helt enkelt för lite serotonin i mitt system vilket leder till att jag får en drös med obehagliga fysiska symptom efter 2-3 månader om jag inte käkar mina piller.
Jag får 24/7 huvudvärk, jag hyperventilerar, jag blir cp-trött, mina sömnproblem blir hundrafalt värre och jag blir extremt sur & tvär om jag skulle skita i min serotonindos.
Jag blir INTE kocko i huvudet.
Jag börjar INTE gå omkring och förstöra andras egendom. Jag börjar INTE tortera ekorrar. Jag förvandlas INTE till en psykopatisk massmördare.
Så i mitt fall är valet mellan att gå omkring och må fysiskt bajs eller att hjälpa mitt system med 25 g serotonin varje dag (kolla för FAN vad serotonin är för ngt) självklar.
Jag kan för fan inte ta ansvar för folks reaktioner eller förutfattade meningar om mitt pillerknaprande.

Hur kan det vara "normalt" att tex. supa sig redlös och aspackad 3 ggr/veckan, eller uppföra sig som en IDIOT i trafiken (vara så jädrans självisk och riskera andras liv dagligen) men att medicinera sig själv för att må bättre och kunna fungera normat är FEL!?

Jävla samhälle och
jävla idioter till människor
som baserar alla sina åsikter utgående från sig själv och sina icke-erfarenheter.
Jävla idioter till männsikor som baserar sina åsikter och attityder på allt som sägs i media och inte överhuvudtaget ens försöker tänka själva.
Visst, jag har själv, så klart, förutfattade meningar om en hel massa saker. Det är klart. Det har vi alla. Det är så vi funkar. Det är en försvarsmekanism.
Jag har tex. förutfattade meningar om förutfattade meningar.
Men jag för-sö-ker att inte vara så ingrodd med mina attityder.
Saker och ting är inte alltid svartvita.
Saker och ting har oftast två sidor. Oftast mer än två.

Ja, alltså, jag har mycket mycket svårt att tro att den/de som går omkring ochrepar bilar i min hemsstad är någon som plötsligt blivit utkickad från det lokala dårhuset.
Det var nu främst det jag vill säga.
Ha en bra dag. Jag ska ta en promenad nu. Och jag har inmundigat min dos serotonin så jag kommer inte att repa någons bil, skjuta fåglar med slangbella eller spotta någon i ansiktet.

the beginning of a new beginning

Oops & hoppsan.
Har visst inte skrivit på över 1 månad.
Ber om ursäkt, främst för mig själv.
Det har inte handlat om att jag inte orkat eller (gud förbjude) inte haft något att skriva om.
DET har jag alltid.
Mitt liv har liksom varit mittemellan en massa stuff och det har varit vändpunkt efter vändpunkt.
Faktiskt bara och endast till det bättre.

Det allra allra bästa som har hänt mig är att jag sakta men säkert börjat må bättre.
Och nu VET jag att det är på riktigt. Inte bara för 2 dagar eller 2 veckor.
Och jag har klarat det helt SJÄLV.
Mitt i den värsta och segaste och tjockaste dimman så bara vände det.
Jag var ensam
jag var rädd
jag var på riktigt på väg att ge upp (igen).
Jag insåg att jag faktiskt klarar mig
att jag helt självmant fattade att jag vill VISST göra ngt vettigt med mitt liv
att jag inte är ensam fast jag just då kände mig ensam, sviken och åsidosatt.
Att jag mått så otroligt dåligt enda sedan jag var tonåring, så gott som hela mitt vuxna liv hittills, att jag på riktigt trott att Den Djupa Depressionen är en så stor del av mig att den aldrig aldrig kommer att försvinna eller ha ens en gnutta chans att bli bättre.
Så
plötsligt
bara börjar en inre glöd sakta men säkert brinna i mig.
Jag har ingen aning om varifrån den kom.
Den bara kom och det var ingen som tände den.
Kanske var det jag själv?
Och när jag, utan att ens riktigt ha fattat, kravlat mig upp ur skiten
så har jag, utan att ens riktigt ha fattat, en Väldigt Speciell Människa i mitt liv.
En Människa så osannolik, så annorlunda, så genuint genuin
som fått mig att tänka om
som fått mig att slänga en hel del fördomar och inlärda attityder så långt pepparn växer
och som redan nu har fått mig att bli till en bättre Männsika på många sätt.
Som hjälper mig att se på mig själv på ett helt annat sätt.
Inte bara mig själv, på allt runt omkring mig.

Kankse vågar jag snart lita på att allt kommer att ordna sig?
Kanske mitt svarta hjärta har en liten regnbåge, trots allt?