Haaste - "Vain siksi, että olen minä"

"Vain siksi, että olen minä" - haaste on Vaasan alueen bloggareiden yhteinen tempaus kiusaamista vastaan. Tänään 21.10. löydät alueen blogeista erilaisia tarinoita tästä tärkeästä aiheesta. Sinua lukijani pyydän jakamaan ainakin yhden osallistuvan blogin haastetekstin. Puhutaan kiusaamisesta, välitetään ja puututaan yhdessä!"

Tämä on vanha kirjoitukseni viime vuodelta. Mielestäni ajaa asian varsin hyvin, joten annan itselleni oikeuden olla laiska ja postaan tarinani uudelleen. Tarinahan on kuitenkin sama.
Ja edelleen... på svenska. 

----

Hon var 13 år när de flyttade till en annan stad, en avsevärt större stad.
Hon hade alltid varit fullständigt normal och medioker.
Klarade skolan sådär lite över medelbra.
Hade alltid haft kompisar, alltid bästisar.
Hennes hemförhållanden var hyfsade, även om hon vuxit upp utan en far.
(hon var dock aldrig speciellt populär bland det motsatta könet men det störde inte henne så avsevärt mycket. periodvis kanske lite.)
Alltså;
hon tänkte inte ens tanken att hon inte skulle få nya kompisar i den nya staden, i den nya skolan.
Det existerade inte i hennes värld att man blev utstött, att man inte blev accepterad.
Men,
saker och ting blev inte som hon hade blivit lovad.
Kanske inte från dag 1, men definitivt från vecka 1, i den nya staden, i den nya skolan
fick hon klart för sig att hon definitivt inte hörde hemma dit hon hamnat.

Ful, äcklig, dum i huvudet, inte rätt att öppna käften (eftersom hon talade samma språk så pass annorlunda), hade inte märkeskläder, sminkade sig inte, var inte intresserad av att kröka.

Detta fortsatte, dag efter dag.
Psykisk terror. Alltid bara psykisk, aldrig fysisk. (hon var väl för äcklig för att ngn skulle röra i henne?)
Så till slut blev hon totalt nedbruten.
(hon ska senare berätta om en speciell incident. en av de värsta).
Hon insåg att hon måste göra något.
För att orka existera överhuvudtaget.
Hon började sakta men säkert förändra sig själv,
till såväl det yttre som det inre.
Inte för att hon ville. För att hon var tvungen.
Hon höll käft under en lång tid.
Iakttog. Lyssnade, imiterade, registrerade, lagrade.
Hon färgade håret, började sminka sig.
Tjatade till sig de "rätta" kläderna.
Lärde sig att tala som de andra.
Struntade i sin skolgång. (hennes betyg rasade).
Blev tuff.

Så.
Hon fick kompisar till slut,
efter att hon förvandlat sig själv till någon annan.
Var hon lycklig?
Nej.
Förvirrad och antagligen hundrafalt mer äcklad av sig själv än de andra någonsin varit.
Men blev hon någonsin accepterad?
Nej, inte egentligen.
Fast hur mycket hon än försökte vara någon annan än sig själv
så var det ändå titt som tätt någon som påminde henne,
som sade åt henne
"tro inte du är något. vi minns nog vem du är".

Det var under denna treårsperiod som hon lärde sig vad hat är.
Hat, bitterhet, falskhet, ondska, en genuin vilja att göra någon annan illa, bryta ned.
Hon lärde sig att hata, riktigt ordentligt.
Men framför allt lärde hon sig att hata sig själv.
Får man kontinuerligt, i flera år, höra att man är ful, äcklig och dum i huvudet
så börjar man tro att det faktiskt är sant.
Och det gjorde hon.
Hon kan inte ens komma ihåg om ville Döda sig själv eller Döda sina plågoandar.
Men det tänkte hon ofta på. Döden.

Men hon dog aldrig. (inte heller dödade hon någon).
Eller,
hennes riktiga personlighet dog
och låg i koma i över 20 år.
Hon levde farligt, självdestruktivt.
Hela hon bestod av bara hat och bitterhet.
Men framförallt självförakt.
Till slut insåg hon att hon inte kommer att bli särskilt gammal om hon inte hittar sig själv igen.

Idag vet hon vem hon är.
Hon har faktiskt, efter många krumbukter och krusiduller hittat sig själv igen.
Hon vet att hon är allt annat ful, äcklig och dum i huvudet.
Men så gott som varje dag får hon påminna sig själv om att hon är en fantastisk  samt unik Människa.
Framförallt en BRA Människa.
Som tur finns det nu Människor i hennes liv som hjälper henne att komma ihåg detta.