Nu har jag så mycket som snurrar inne i huvudet så jag vet knappt vad jag vill säga.
Vad?
Allt och inget.
Livet, tillvaron, skulle ju bli bättre.
Den HAR blivit bättre. Mycket.
Men det där samma bajset finns fortfarande där.
Inuti.
Rädslan. Osäkerheten. Det Dåliga Självförtroendet (som verkligen suger musten ur mig och de som bryr sig om mig). Alla minnen som gör så ont. Allt och alla som sårat mig och förstört delar av mig, för alltid. Allt skit människor som gjort och sagt som gör att jag inte vågar lita på någon. Inte vågar tro på att jag räcker till. Att jag duger som jag är.
Du säger att jag är fin och en bra och god Människa.
Jag vill tro på Dig.
Jag tror nog på Dig.
Men kommer jag att räcka till?
Kommer jag att räcka till när det där jävliga Mörkret tar över?
Kommer jag fortfarande att vara fin och bra i Dina ögon när jag visar mina fulaste och mörkaste sidor?
Så borde det ju vara. När man verkligen bryr sig om någon.
Jag är så rädd att bli lämnad så jag knappt kan andas.
Vilket leder till att jag gör och säger konstiga, ologiska saker.
Hur jävla härligt det är att vara kär. Riktigt förälskad.
Hur konturerna av olika bakgrunder och kulturer suddas ut. Inte har någon som helst betydelse eftersom man ser Människan bakom.
Men hur svårt det ändå är att bry sig om, tom. älska, någon som är så annorlunda.
Hur man börjar ifrågasätta sådant som alltid varit självklart för en.
Hur man börjar inse att ja, faktiskt, folk tänker och gör annorlunda än jag och mitt folk.
Och det är okej.
Kanske Kärleken inte SKA vara simpel?
Kanske är det meningen att man faktiskt ska behöva kämpa lite extra?
För att inse att det här, det HÄR är verkligen-på-riktigt den Människan jag vill vara med.
Men.
Att inse och vara tillfreds med att jag faaktiskt är värd det.
Kärlek alltså.
Det är svårt eftersom så många fått mig att tro annat.
Att jag inte är värd ett jävla piss.
Hur ska jag fatta att det inte är så!?
Att det inte är fel på mig?
Jag tänker fan inte ge upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar