no extra sugar thank you

Alltför länge sedan jag skrivit.
Nästan så jag skäms.
Har inte berott på idetorka eller för att det inte hänt ngt (i mitt huvud/ i mitt liv).
Det nu bara har blivit så här.
Tiden bara flyger iväg. Hinner knappt med. Tror jag mentalt befinner mig i typ februari men så ser jag ut genom fönstret och konstaterar att träden visst har blitt gröna.
Vår,
snart sommar.
Faktiskt, första gången på flera år som jag inte får psykbryt av bara tanken *sommar*.
Okej, lite, men inte som tex. för 1 år sedan.

Jadå, livet har gått vidare. Ganska så jävla mycket, egentligen.
Eller, på flera sätt inte men på flera avgörande vis har det.
Det har hänt både större & mindre grejer runtomkring mig, inuti mig.
Människor, viktiga människor som försvunnit.
Nya människor, kanske redan viktiga människor som kommit.
Fast det är ju just det.. att jag har så svårt för & med Människor.
Nu just vill jag bara ha lugn & ro. Fred.
Framförallt att inte behöva vara rädd, nervös, försiktig.
Vara rädd för att prata för mycket eller för lite. Säga för mycket eller för lite.
Framförallt att inte defineras utifrån hurudan jag var för 3 år sedan. Eller 15 år sedan.
Framförallt att få kommunicera med någon utan att konstant behöva vara rädd för att bli sviken och slippa få gamla bajskorvar slängda i nyllet utan förvarning (okej helst inte heller med förvarning).
Men framförallt att bara få vara sig själv.

Ofta, fortfarande mycket ofta, tänker jag att *nej fan nu ger jag upp. nu tänker jag banne mig inte ens försöka längre vara trevlig i möblerade rum. jag mår allra allra bäst av att bara vara för mig själv*.
Men ändå.. ändå.. jag skyller på ngn sorts medfödd instinkt att människan är ett flockdjur och hur jag än vrider och vänder, försöker vara envis och vägra gå med flocken så gör jag det ändå.
Bara det att MIN flock består av så få individer.
Oftast känns det bra och bekvämt. Ibland inte.
Det är fan inte alltid så enkelt att vara Jag.

Men.
Jo, jag mår avsevärt bättre än på mycket mycket länge.
Framförallt tack vare Mig Själv.
Men vägen är fortfarande jävligt lång. Just nu även med rätt jobbig terräng och inte har jag någon karta heller men kanske jag hittar fram ändå.
Kanske tiden tar slut. Eller vägen. Who knows.

Förresten så tar jag inte emot skit längre. Av någon.
Jag vänder ryggen och går, utan att vända mig om.

Varför är människor så elaka?