no extra sugar thank you

Alltför länge sedan jag skrivit.
Nästan så jag skäms.
Har inte berott på idetorka eller för att det inte hänt ngt (i mitt huvud/ i mitt liv).
Det nu bara har blivit så här.
Tiden bara flyger iväg. Hinner knappt med. Tror jag mentalt befinner mig i typ februari men så ser jag ut genom fönstret och konstaterar att träden visst har blitt gröna.
Vår,
snart sommar.
Faktiskt, första gången på flera år som jag inte får psykbryt av bara tanken *sommar*.
Okej, lite, men inte som tex. för 1 år sedan.

Jadå, livet har gått vidare. Ganska så jävla mycket, egentligen.
Eller, på flera sätt inte men på flera avgörande vis har det.
Det har hänt både större & mindre grejer runtomkring mig, inuti mig.
Människor, viktiga människor som försvunnit.
Nya människor, kanske redan viktiga människor som kommit.
Fast det är ju just det.. att jag har så svårt för & med Människor.
Nu just vill jag bara ha lugn & ro. Fred.
Framförallt att inte behöva vara rädd, nervös, försiktig.
Vara rädd för att prata för mycket eller för lite. Säga för mycket eller för lite.
Framförallt att inte defineras utifrån hurudan jag var för 3 år sedan. Eller 15 år sedan.
Framförallt att få kommunicera med någon utan att konstant behöva vara rädd för att bli sviken och slippa få gamla bajskorvar slängda i nyllet utan förvarning (okej helst inte heller med förvarning).
Men framförallt att bara få vara sig själv.

Ofta, fortfarande mycket ofta, tänker jag att *nej fan nu ger jag upp. nu tänker jag banne mig inte ens försöka längre vara trevlig i möblerade rum. jag mår allra allra bäst av att bara vara för mig själv*.
Men ändå.. ändå.. jag skyller på ngn sorts medfödd instinkt att människan är ett flockdjur och hur jag än vrider och vänder, försöker vara envis och vägra gå med flocken så gör jag det ändå.
Bara det att MIN flock består av så få individer.
Oftast känns det bra och bekvämt. Ibland inte.
Det är fan inte alltid så enkelt att vara Jag.

Men.
Jo, jag mår avsevärt bättre än på mycket mycket länge.
Framförallt tack vare Mig Själv.
Men vägen är fortfarande jävligt lång. Just nu även med rätt jobbig terräng och inte har jag någon karta heller men kanske jag hittar fram ändå.
Kanske tiden tar slut. Eller vägen. Who knows.

Förresten så tar jag inte emot skit längre. Av någon.
Jag vänder ryggen och går, utan att vända mig om.

Varför är människor så elaka?

enjoy(ing) the silence

Tja.
Det var banne mig länge sedan.
För länge sedan.
Dock ändå en helt medveten paus i skrivandet.
Eller, paus i att skriva HÄR. Jag skriver så gott som dagligen tankar & funderingar i anteckningsböcker (som jag fått pippi på på sista tiden. anteckningsböcker alltså).

Varför paus med bloggen?
För att mitt inre har varit med om stora förändringar. Som pågår fortfarande.
Jag har sagt det förr men säger det igen; jag skriver ytterst sällan i all hast eller när jag är mitt uppe i en stark känsla.
Jag vill samla tankarna till en vettig (vettig för mig) helhet. Jag vill inte överdriva.
Och eftersom jag ofta skriver om känsliga saker vill jag inte såra någon (det gör man ändå oftast, tyvärr) eller att någon ska ta åt sig eller känna sig utpekad.
Men det gör ändå (nästan) alltid någon. Det är inte meningen.
Jag vill heller inte, nu just, vara den Anu som så många känner mig som.
Den där negativa, gnälliga, depressiva, självföraktande, hatiska, självdestruktiva Flickan som jag så länge varit.
Visst, nog är jag fortfarande allt det där.
Men mycket mycket mindre.
Jag har jobbat hårt för att bli av med det där. Tvingat mig själv att ändra min attityd, mitt sätt med positiva och bra tankar. Göra saker som får mig att må bättre.
Men det har krävts mycket och mycket har jag fått offra pga att jag medvetet velat förändra mitt liv till något bättre.
Jag visste att det här är något jag måste göra ensam. På riktigt gå in i mig själv och verkligen fundera över vad som konstant drar ner mig i skiten och vad fan jag behöver göra för att må bättre. På riktigt Må Bättre och inte bara må bra ½ dag eller när jag är alkoholpåverkad.
Inte bli påverkad av någon annans åsikter, råd, funderingar. Inte bli distraherad av något annat.
Bara fokusera på mig själv och mitt liv.
Angående det här med att "tänka på sig själv"... jag snackade om det med min mor (som jag äntligen, för första gången på kanske, tja, på riktigt för första gången har ett bra förhållande med) helt nyligen.
Hur jävla bakvänt det, tyvärr, ofta blir; folk säger åt dig "du måste tänka på dig själv" och sen när man verkligen gör det så anser dessa samma människor att man är självisk, oartig och allt möjligt annat skit.
De flesta vet att jag har mina perioder (av väldigt variendarede längd) när jag drar mig undan och inte vill ha kontakt med någon. Jag gör det för att jag mår dåligt och inte vill belasta någon med mitt skit. Fast folk säger att jag inte ska göra det och säger "jag/vi finns här för dig" så gör jag det ändå. Det är så jag funkar. Men jag kommer alltid tillbaka. (om jag är välkommen alltså).
Den här gången var det dock annorlunda.
Visst, jag mådde dåligt. Ur-uselt. Riktigt riktigt botten. Det hände många obehagliga, omvälvande, sorgliga, jävliga saker på en gång vilket gjorde att jag helt enkelt tappade kontrollen av att vara Mitt Riktiga Jag.
Jag bara visste att nu, nu Anu, så kan du bara inte isolera dig i 1 vecka och sedan fortsätta som förr.
Nu måste du på riktigt förändra ditt liv på många plan för att inte gå under.
Och jag har lyckats. På riktigt.
Eller, jag har fortfarande lång väg kvar. Vägen kommer ju fan aldrig att ta slut. Men det är ju så det är, livet.

Vad har jag kommit fram till då (hittills)?
- att jag faktiskt trivs väldigt bra för mig själv. det är helt okej att trivas med att vara för sig själv.
- att jag verkligen ÄR otroligt introvert. och att vara introvert är allt annat än negativt.
- att jag inte är skyldig någon förklaringar eller ursäkter varför jag vill förändra mitt liv, vem jag umgås med/inte umgås med, vad jag väljer att göra /inte göra.
- att jag vill för första gången i mitt liv prioritera mig själv och den lilla familj jag har. och just nu menar jag med familj de som jag har blodsband till.
- att jag inte behöver någons välsignelse eller lov till att på riktigt kämpa för att må bättre. liksom må bättre på lång sikt. att verkligen VILJA att inte falla tillbaka i gamla destruktiva mönster och beteenden.
- att vad man än gör/inte gör, säger/inte säger så finns det alltid någon som tar åt sig, kommer med negativitet, försöker trycka ner dig, snackar skit, missförstår, sviker.. etc etc
men det är helt okej. för ibland är man ju faktiskt själv som gör det där pissiga.
- att man kan verkligen inte kräva att andra ska acceptera precis allt vad man väljer att göra och hur man lever sitt liv. för man gör ju det inte själv heller. man gör ju inte det.
min filosofi är att *gör vad fan du vill så länge du inte skadar dig själv eller någon annan*.
just det där är ju verkligen lättare sagt än gjort, jag VET. iom att jag kämpar med att sluta skada mig själv mentalt och fysiskt så skadar jag (dock inte med flit) andra. av någon konstig anledning blir det så. det ska inte vara så. det ÄR inte så.
- att för att verkligen förändra destruktivt, negativt beteende till något bättre så MÅSTE jag ändra vissa attityder och tankar jag burit på ack så länge.
tex. The Situation med fadern till mitt barn som har totalt dränerat mig på allt jag har alltför länge. gått omkring och burit på hat, bitterhet, en massa SKIT.
men ibland, fast det egentligen inte är din uppgift att göra det, så viftar du med vita flaggan och helt enkelt beter dig vuxet och kräver att det ska bli ett slut på allt ändlöst TJAFS bara för att du annars kommer att gå under av mental utmattning.
- trots allt det här är jag ändå, innerst inne, precis exakt den samma Anu. MEN jag tonar ner mina negativa egenskaper (som aldrig kommer att försvinna helt. vem fan är utan negativa egenskaper!?!) och försöker bättra på mina goda sidor. helt enkelt bli en bättre Människa. mot mig själv och mot de som finns i mitt liv. jag vill lämna goda avtryck i denna värld, så är det bara.
- att jag på ri.. på riktigt önskar att om någon där ute verkligen undrar hur jag mår och vad som pågår i mitt liv, vad jag tänker frågar mig artigt och vettigt och inte drar egna slutsatser, inte dömer eller skyller på mig för saker jag inte är skyldig till. inte kräver att jag ska ha förståelse eller respekt när jag själv inte får det. och ja, det gäller även mig själv. det gör det verkligen. jag själv är precis lika skyldig och o-skyldig som någon annan.

Så.
What now?
Jag fortsätter att jobba med mig själv. För mig själv. FÖR mig.
Egentligen vill jag inte, och jag anser att jag inte behöver det, be om ursäkt till någon.
Inte någon överhuvudtaget.
Men jag gör det ändå.
För att det skett så otroligt många missförstånd som fått mig att må fruktansvärt dåligt.
Förlåt.
Förlåt att jag inte längre kunde vara den jag förväntades vara.
Förlåt att jag började tänka på mig själv.
Förlåt att jag struntade i andras problem (som ingalunda är mindre värda än mina problem).
Förlåt att jag helt enkelt inte orkade bära på mitt eget skit och någon annas skit samtidigt.
Jag orkade bara inte.
Förlåt att jag ville sluta behandla mig själv illa och destruktivt.

Jag är inte arg, bitter, ledsen, sårad, svartsjuk, förbannad, sviken, negativt inställd, hatisk, apatisk.
Jag har varit allt det där, länge.
Men skulle jag ha fortsatt att vara allt det där
skulle jag inte sitta här nu och skriva detta svåra inlägg.

Jag klara mig ensam
men ibland är det fruktansvärt... ensamt.

famous last words

Eller, riktigt så dramatiskt är det nu inte.
Inte blir det här mina sista ord.
Men ändå ett avslutat kapitel.
Eller egentligen flera avslutade kapitel
i mitt liv.
Några redan avslutade och några tafatta (dock bestämda) försök på avslut.
Även några försiktiga steg mot nya kapitel.

En grej jag funderat en del över på sista tiden;
det här med att så många säger
"jag skiter väl i vad andra tycker om mig"
eller
"duger jag inte som jag är så får det vara"
osv.
Jo, delvis sant.
Man ska står för den man ÄR.
MEN, inte kan man nu totalt skita i vad folk tycker och tänker om en.
Jag menar, om man nu faktiskt gör det (vilket jag starkt tvivlar på att någon egentligen på riktigt gör)
så innebär det ju att man aldrig är beredd att förändras, beredd att utvecklas som Människa.
Jag menar, om nu någon har att säga till om gällande ens personlighet eller beteende så kanske, kanske, man för ett ögonblick kan stanna upp och reflektera över om det finns en gnutta sanning i det som sägs.
Naturligtvis är det skillnad på VEM som säger VAD.
Samt om det som sägs kommer via mellanhänder (mellanmunnar..) eller right to your face.
Det är dock en fine line between elak kritik mot din personlighet (som ändå oftast baserar sig på skvaller, trångsynthet eller total oförmåga att tänka själv och ha egna åsikter)
och konstruktiv kritik.
Det behöver nödvändigtvis inte ens vara just kritik.
Man KAN faktiskt förändra sig. Man SKA förändra sig.
Till något bättre.
Ibland för ens egen skull.
Ibland för andras.
Man kan nu fan inte vara så jävla ego att man går omkring och anser att alla måste acceptera en som man är MEN samtidigt bli förbannad över att någon (för det finns alltid några *någon*) inte gör det.
Fan, jag fattade först långt långt långt in i vuxen ålder att jag nu bara måste acceptera att alla inte gillar mig. För inte fan gillar jag heller alla.
Men ändå.. just därför gör det så ont. För att jag faktiskt bryr mig.
Så är det bara. That's life.

Så ja, om nu Du som läser detta råkar känna mig (alltså på riktigt KÄNNA mig) så bryr jag mig om vad Du tänker om mig. Och jag hoppas Du bryr Dig om vad jag tänker om Dig.
Endast på så vis kan vi alla bli bättre Människor.

Och ja, jag har förändrats. Sedan hösten, sedan sommaren. Och fortfarande.
Inte sådär innerst inne. Men ändå rätt mycket.
På grund av omständigheter, pga vänskap och kärlek, pga som mitt liv sett ut de senaste 2,5 åren, pga nya Människor jag mött, pga att jag själv VILL det.
På grund av svek, ilska, tom. hat, svartsjuka.
Men också på grund av kärlek och viljan att vara/bli en bättre Männsika.

Så, nu väljer jag (eller jag har redan valt)

att;

*försöka må så bra jag bara kan, torts yttre & inre omständigheter.

*ta hand om mig själv, min unge, mina morföräldrar. (ursäkta att jag hellre skrubbar mina morföräldrars toa, byter blöja på min mormor eller bara besöker dem för att de behöver det än ligger hemma i hangover eller bär på andras bekymmer).

*sluta agera som någons personliga psykolog 24/7.

*försöka aktivera mig (plugga. kanske tom. jobb).

*möjligen flytta (just nu vill jag verkligen det. men jag kan fan inte ta förhastade beslut. men tanken är närmare och mer realistisk än på mycket länge).

*fortsätta bekanta mig med nya Människor. (och inse att jag är inte skyldig NÅGON förklaringar eller ursäkter om vem jag umgås med och vem jag kommunicerar med. eller från vilket land, vilken kultur, hur jag stött på dessa Människor)

*bränna broar så det ryker om det. men också för-söka acceptera att någon annan vill bränna bron som leder till mitt liv.

*verkligen för-söka att inte ta allt så personligt (det gör jag fan ändå).

Jag behövs annanstans nu.
Andra Människor behöver mig.
Behöver mig på riktigt.
Jag behöver mig själv.
Min son behöver mig.
Jag kan inte ödlsa min tid, min energi, mitt LIV på ställen eller på Människor
som egentligen inte behöver mig.

Jo, jag behöver också Någon.
Kanske denna Någon finns bakom nästa hörn?
You never know.

Peace.

books of 2014

Jaha, då var det dags igen.
Det blidde inga jättesensationer förra året.
Jag har om-läst en hel del.
När jag äntligen fick tag på "Sista paret ut" av A.Dahl var jag tvungen att läsa den senaste i Opocop-serien.
Så läste jag på nytt alla av S&L Hammer bara för att de är så jädrans bra.
Läste även Adler-Olsens Carl Mörck på nytt bara för att de också är så jädrans bra och trion Carl, Rose & Asaad är SÅ coola.

Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver (true story)
Den här var nog en av förra årets bästa. Eva Khatchadourian berättar i brevform till sin man om sitt liv som mamma till en mycket speciell pojke, Kevin Khatchadourian. Kevin var redan som baby väldigt annorlunda och var han sannerligen inget lätt barn. Som 16-åring sköt han med sitt armborst till döds 9 människor i sin skola. 1 lärare, 1 som arbetade i skolcafeterian och 7 elever. Hans offer var, förutom cafeteria-mannen, noggrannt utvalda. Innan, samma dag, sköt han ihjäl sin egen far och sin lillasyster.
Mycket, mycket läsvärd!
Finns även som film (som jag var tvungen att se innan jag läst klart boken).

Dirigenten från Sankt Petersburg och Handlaren från Omsk av Camilla Grebe & Paul Leander Engström
Helt bra i sig, men orsaken varför jag gillat dessa är för att de utspelar sig i Ryssland. Jädrans intressant att få en inblick i det ryska samhället och den ryska mentaliteten. För att inte tala om lite ombyte att läsa om annat än mord i ett skandinaviskt samhälle.

En man som heter Ove och Min mormor hälsar och säger förlåt av Fredrik Backman
Dessa var definitivt förra årets favoriter. Fastän jag läser mycket och är (ibland) rätt känslig brukar jag verkligen inte gråta över en bok. Ove fick mig faktiskt att fälla några tårar.
Helt jävla underbara historier och karaktärer. Man blir förälskad i så gott som alla i dessa två historier. LÄS för fan!

Jag bläddrar tillbaka i min läsdagbok och konstaterar att allt övrigt jag läst skriver jag om vid ett senare tillfälle.

mea culpa

Jag kom att tänka på just det där uttrycket i natt.
Kom inte ihåg vad det betyder så jag var tvungen att kolla. Och det passar nu rätt bra som rubrik.
Whatever.

Tja, jag vet inte riktigt var jag befinner mig just nu.
Mitt uppe i Ingenstans, känns det som iaf.
Jag ser mig själv i spegeln och ögonen är totalt uttryckslösa.
Likgiltlig,
ingen glöd över huvudtaget.

Med några få undantag har jag bara varit till närbutiken de senaste veckorna.
Att äta & sova är ett jävla skämt.
Jag känner knappt igen min kropp längre.
Eller mitt psyke.
Jag har förändrats och jag kommer nog inte att bli den där Tjejen som några känner (kände) så väl.
Hon den där som är rapp i käften, alltid lyssnar och försöker ge råd.
Hon finns inte längre.
Hur i helvete ska man orka lyssna på någon annans bekymmer när ens eget huvud sprängs.
Och det förväntas att man bara ska "rycka upp sig" och fortsätta som vanligt.
Vissa kommentarer är så rent ut sagt från röven så jag blir helt mållös.
Snacka om att kasta sten i glashus eller hur fan dom nu säger.

Jag tror det här börjar vara sista chansen för min del nu. Sista versen, helt enkelt.
Jag verkligen hatar känslan av att ha slösat bort mitt liv.
Men så känns det.
Jag försöker, verkligen försöker, att inte hata och inte vara bitter.
Men det är YTTERST svårt när helvetet aldrig tar slut.
Det. Tar. Aldrig. Slut.
Undra på att Sonen har attityd mot mig. Han lär sig av sin far att det är fullständigt okej att behandla Mamma som skräp, att skita i vad hon säger. Han är så jävla observant.
I somras sade han
"Mamma jag vet varför du är ledsen och mår dåligt. Det är för att pappa är så dum mot dig."
Ja, min unge sa det där. Högt. Och det känns för jävligt.
Varje gång jag visar att jag mår bra kommer det för eller senare en knuff ner i gropen. På ett eller annat sätt. Rätt kreativt, egentligen.
Allt jag försöker göra, för att komma framåt, för att BLI till ngt, klassas som mindre värt.
"Hur kan du nu sådär bara bestämma dig för vad du ska göra?"
Amen visst, jag måste lida för mina synder resten av mitt liv.
Jag har ingen rätt att ens försöka.
Fy fan.
Det allra värsta jag kunde göra är att sluta existera.
För då skulle hans eget barn hata honom för resten av livet.
Det skulle vara den ultimata hämnden för två års terror.
Men.
Jag är ju ändå en vuxen (bah) Människa så jag tänker inte hämnas för det gör bara fjortisar och mafia-typer.
Så jag försöker, en sista gång.

Och det där andra..
att jag blev kär.
Så_jävla_förälskad.
I den mest (nästan) osannolika och osannolikt fantastiska Människa.
Som lärde mig så otroligt mycket och öppnade mina sinnen som ingen någonsin tidigare gjort.
Och jag älskar Dig för det.
Och jag skiter totalt i vad någon annan tycker och tänker om mina känslor.
För det är mina känslor som ingen kan ta ifrån mig.

Jag har aldrig någonsin känt mig så ensam som jag gör nu.

Sapere Aude.

the Night Owl

Egentligen borde jag inte skriva när det känns riktigt super-angstigt, men jag gör det ändå.
Det går så jädrans upp-och-ner-och-hit-och-dit. Hela tiden, dag efter dag, timme efter timme.
Igår, efter ett långt samtal med Syster kändes det helt okej.
Liksom, yess, jag klarar det här.
Men nu..
Tillbaka på ruta 0.

Att det nu sen ändå skulle crasha pga kulturskillnader.
Eller, jag var helt okej, med allt.
Men jag antar (eller jag är säker), att jag var okej eftersom jag är på hemmaplan.
Man fattar inte hur olika Människor kan vara innan man verkligen själv blir insyltad, drabbas eller hur fan jag nu ska uttrycka mig.
Man förstår, men ändå inte.
Man accepterar, men ändå inte.
Det känns för jävligt när man tvekar, är rädd, livrädd
men ändå tar chansen och ger sig ut på helt okända djup.
Tog en stor chans.
Släppte in något annorlunda, men ack så fint, i mitt hem, i min vardag, i mitt liv, i mitt hjärta.
Jag förstår att pressen blev för stor.
Jag förstår att valen blev omöjliga.
Men ändå.
Men ändå.

Jag borde vara på fest nu.
Men jag klarar bara inte av det.
Inte för att det känns ett dugg bättre att vara ensam, egentligen.
Men jag känner mig så jädrans utanför.
Sant eller inte, det är så jag känner det.
Jag har förlorat min plats, liksom överallt.
Jag känner mig ändå ensam var jag än befinner mig.

Apati.
Ett fult ord.
But it is what it is.
Så här fungerar jag och jag kan inte fungera annorlunda bara för att det skulle kännas bekvämare för andra.
Ameh, ryck upp dig och gå vidare!
Jodå, så småningom.
Jag är liksom inte 30 längre.
Ju äldre man blir, desto svårare är det att ta sig upp när man faller.

Jag ska försöka, för att jag är tvungen.
Men det kommer att ta tid.
Och jag vet inte när jag blir mig själv igen.
Om jag blir.
Jag saknar mig själv, faktiskt.
Jag vill ta mig ur det här
men har inte den blekaste om jag klarar det.
Eller jo,
men när?
och hur?

words

I want to tell you that you have given me complete happiness.

No one could have done more than you have done.

Please believe that. But I know that I shall never get over this:

and I am wasting your life. It is this madness.

Nothing anyone says can persuade me.

You can work, and you will much better without me.

You see I can't write this even, which shows I am right.

All I want to say is that untilthis disease came on me

we were perfectly happy. It was all due to you.

No one could have been so good as you have been,

from the very first day till now. Everyone knows that.

Virgina Woolf

Jag läser, löser korsord, andas, sover, är.

Kanske imorgon är det en ny dag?

Skärp dig!