step by step

Trött.
Både fysiskt och psykiskt.
Rädd.
Osäker.
Jag hatar att vara osäker. Jag vill ha kontroll. Över mig själv (och i viss mån över andra).
Hur ska jag orka börja plugga?
Motivationen finns, det vet och känner jag.
Men finns orken?
Självkontroll?
Hur i helvete ska jag hitta den?
Vem stöttar och sparkar mig i arslet när jag vill ge upp?
Jag måste, jag behöver, ha någon som gör det.
Som inte sviker.
Det känns som att depressionen smyger sig tillbaka och det
vill
jag
inte.
Vill inte vandra omkring i det träsket längre.
Jag fann mig själv och nu håller jag på att förlora mig igen.
Förlora.
Jävla loser.
Jag sa det högt idag.
Jävla loser.
För enkelt och bekvämt att falla tillbaka.
Ta emot mig och hjälp mig upp.
Jag vill gråta och skrika och sparka och kasta saker. Spotta och fräsa.
Jag vill vara ifred.
Jag vill ha uppmärksamhet.
Jag fyller snart 39 år.
Jag känner mig som 15.
Jag känner mig som 75.
Jävla limbotillstånd.
Orkar inte hata men kan inte sluta.
Hur gör man?
Hade jag inte S skulle jag aldrig aldrig orka.
Det känns som vi känt varann i flera år. Ändå har vi känt varann i bara 3 månader.
Orkar jag? Orkar han?
Ibland känns allt hur simpelt som helst. Ibland är allt bara en jävla gåta som är omöjlig att lösa.
Det tär att älska och hata samtidigt.
Älska? Pffft.
Älska för mig är att tycka om. Att bry sig.
Är det så?
Fan fan fan fan fan.
Jävla belastning och irritationsmoment.
Överflödig och onödig.
Loser.

SKÄRP DIG FÖR FAN!!