the very fine art of not feeling anything

Om det vore så enkelt.
Nå, nu har jag sagt DET iaf till Dig.
Att bara Du har en plats i mitt hjärta.
Eller den där saken i min bröstkorg som pumpar blod. Den.

Den där känlsan av att alltid vara lite överflödig och onödig,
var och med vem man än befinner sig.
Att inte bli tagen på allvar.
Att bara bli tagen för en fånig (inte på ett bra sätt) h o r a
som inte riktigt klarar av någonting.
Är det sant?
Att jag väljer att känna som jag gör.
Ja, på ett vis gör jag väl det.
Jag vet inte om Livet inte riktigt vill ge mig en chans eller om det är jag som inte vill ge Livet en chans.
Ja, jag litar på mina Vänner. Ändå känns det som att jag inte kan lita på någon.
Och jag vet varför det känns så.

Frestelsernas Berg är så jävla nära igen.
Jag vet att ingen någonsin kommer att rädda mig.
Men jag klarar det inte själv.

Modig, stark och glad?
I wish.
Den där obehagliga klumpen i halsen,
den vill liksom inte försvinna.