pointless outburst

Varför är det så att de sår man får tidigt i livet inte försvinner med tiden?
Antingen de uppstår pga misshandel eller förödmjukelse eller ensamhet?

Det beror på att de händelserna aldrig blir till vare sig sår eller ärr utan till små delar av dig själv som människa. De sitter fast i dig som kroppsdelar som är en liten smula förvridna. De kan inte ses med blotta ögat, men de påverkar ändå alla dina rörelser och allt du säger och gör - ända till den dag du dör.


Idag har varit en riktigt tung dag.
En bajsdag.
"Ursäkta mig min älskling, Mamma går in på sitt rum och bryter ihop en smula."
Säger jag inte högt.
Naturligtvis inte.
Jag är ju absolut inte dum i huvudet.
Varför ska det vara så jävla svårt då?
Varför är det så fruktansvärt kul att göra narr av mig?
Vem har bestämt att det är okej?
När bestämdes det?
Vad är pointen?
Att bryta ned mig totalt?
Att jag ska bli knäpp, på riktigt?
Det enda jag har kvar är att jag vet att jag inte är ngn dum puckobrud.
Ta inte DET också ifrån mig.
Sluta!