Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig eller vad jag ska säga eller hur jag ska börja för om jag börjar om från början så kommer jag aldrig att sluta skriva.
När är det okej att säga ifrån?
När är det okej att sluta hoppas att det ska bli bättre?
När är det okej att bara vända ryggen och gå och gå och aldrig komma tillbaka?
Jaha, vad är det NU då?
Nå just det som de flesta älskar att hata och hatar att älska.
Med den lilla skillnaden att jag inte använder *älska* överhuvudtaget.
Släktingar. Familj. Blodsband.
Är det helt normalt att konstant, år efter år, trycka ner och skälla på Människor (som trots allt, fortfarande gör sitt bästa för att fungera i möblerade rum)?
Är det helt normalt att i vuxen ålder fortfarande behöva lida för att man inte var ett önskat barn?
Är det helt normalt att konstant utöva känslomässig utpressning mot familjemedlemmar?
Göra sitt bästa för att de ska ha dåligt samvete för saker de aldrig gjort eller kommer att göra?
Att aldrig få beröm.
Aldrig få höra att man duger.
Att hela-jävla-tiden bli påmind om alla sina brister och misstag man gjort.
Att ingen ens drömmer om att tro på, eller ens ÖNSKA, att man skulle lyckas i livet.
Vad som än gäller är det alltid *någon* som är bättre än Du
eller har det sämre än Du.
Få höra att man är totalt värdelös,
en usel Människa helt enkelt.
Är det så här i alla familjer?
Ibland tänker jag på hur min pappas familj fungerar.
Är de likadana?
Likadana skitstövlar som bara skäller och gnäller.
Är det ändå lika bra att jag (av anledningear jag aldrig fått veta) inte har rätt att ingå i min pappas släkt och familj?
Är det OCKSÅ för att jag var ett oönskat barn?
Jaja, men get ovet it för fan.
Jodå, mer än gärna.
Om man bara skulle ha "tillåtelse" att få bli en bättre Människa.
Att få gå vidare
och bara leva sitt eget liv och vara den man är;
En totalt harmlös, rätt smart, individ som bara vill ha lugn och ro
och komma till ro.
På riktigt så orkar jag inte länge till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar