I have a dream (?)

"Minulla on unelma".
Det värker i hela kroppen när jag ser och hör hur så många av mina fellow Finns missbrukar och gör narr av just denna mening.
Jag blir rädd, ledsen, förvånad, förtvivlad över all denna hat folk sprider omkring sig.
Jag hör vad folk i min närhet säger.
Jag läser med allt mer växande obehag vad folk skriver på öppna forum.
Inte bara om _de andra Människorna_ utan även om folk som inte tycker som de.
För några dagar sedan läste jag en tråd som (surprise surprise) än en gång handlade om flyktingar.
En kvinna skrev flera väldigt sakliga kommentarer om hur hon ser på det hela.
Ett flertal män i samma tråd började öppet håna henne, hota henne. De tom. taggade hennes namn i alla sina vidriga inlägg.
"Hehe vi borde nog ta och hälsa på henne och ge henne en ordentlig *behandling* så hon slutar dalta med neger/arabjävlarna. Höhö. Ja herregud, låt henne få känna på lite slagträ och att bli påsatt av många en hel jävla natt."
På riktigt!?!
Hur ser det ut i hjärnan på människor som håller på så här?
Hur ser det ut i hjärnan på människor som öppet skryter om hur de ska sänka alla båtar med flyktingar. Hur de ska med nackskott döda alla muslimjävlar. Hur de ska bränna ner alla flyktingförläggningar. Hur allt, precis ALLT som går åt fanders i deras liv är flyktingarnas och muslimernas fel.
Bara tanken på att det i min närhet går omkring människor som uttrycker sig så här skrämmer skiten ur mig.
Går dessa människor omkring på sina arbetsplatser och kläcker ur sig liknande saker?
Diskuterar dessa människor sånahär saker under familjemiddagar?
Lär de sina barn att tala/tänka likadant?
Hur ser deras *dröm* ut?

Hur ser min dröm ut?
Jag tror inte jag någonsin riktigt haft några större livsdrömmar.
Jo, jag kan ibland vara en hopplös dagdrömmare
men det är ju inte samma sak.
Men,
om nu någon frågar så skulle jag säkert svara;

Jag vill leva ett lugnt och fridfullt liv.
Ett liv utan drama. Inte bli indragen i andras drama och skit jag har inte har ett piss att göra med.
Jag drömmer inte om stora pengasummor (eller lite kanske ibland), huvudsaken att jag kan försörja mig själv och Sonen.
Jag drömmer inte om någon hejdundrande karriär. Jag är nöjd om jag ännu någon dag är förmögen och har chans att få ett jobb jag trivs med.
Jag hoppas jag kan läsa mina älskade böcker till sista andetaget.
Jag drömmer om att få vara den jag är.
Jag drömmar om att inte bli dömd eller analyserad av Människor som inte känner mig.
Jag hoppas innerligt att Sonen blir bra Männsika. Att han är och blir lycklig. Att han får göra saker han tycker om. Att han utvecklas själsligt under hela sitt liv. Att han och jag alltid kommer att ha en bra relation.
Jag drömmer om att jag kan sova bra.
Jag drömmer om att Den Eviga Depressionen släpper greppet om mig.
Jag drömmer också om att jag i mitt eget hemland, bland mitt eget folk inte ska behöva skämmas eller vara rädd för att jag inte hatar eller vill andra Människor illa.
Jag drömmer kanske om att någon dag vara i en relation med en Speciell Männsika där vi båda kan och får vara oss själva.
Jag vågar inte säga att jag drömmer om att vara lycklig men jag gör det ändå.
För vem fan vill inte vara lycklig?

Peace you fuckers.

the R-word

Alltså på-jävla-riktigt!?!
Jag börjar bli mäkta trött på alla "diskussioner", "åsikter" och skit gällande flyktingar och utlänningar (icke-europeer).
Eller nej, det är det obeskrivliga HATET jag är trött på.
Jag är och blir alltmer förvånad och rädd över folks åsikter och vad de kläcker ur sig offentligt.
Jag talar om både folk överlag och Människor jag känner.

Mamu, elintasopakolainen, mutikset, suvakki, rasisti, kukkahattu, viherpiipertäjä...
Ord som jag är så trött på så jag vet inte om jag ska skratta, gråta, dunka huvudet i väggen eller pilla mig i näsan tills jag börjar blöda.

Det har gått så långt att jag är rädd för att säga vad jag tycker och var jag står.
Jag vågar inte säga högt att jag inte hatar dessa Människor i nöd.
För,
DÅ anser och tror dessa hatare att jag VILL ha ALLA flyktingar hit.
Att jag inte anser att mitt eget folk ska ha det bra innan vi hjälper andra.
Nå riktigt så är det ju inte.

Jag kan inte låta bli att förundras över tankegången i detta?
"Hjälp oss finnar först".
"Finland skiter i sina egna gamla, sjuka, invalider. Och baaaarnen. Tänk på baaaarnen."
Jodå, jag förstår att många tänker så.
MEN
vad gör du själv för att hjälpa våra egna utsatta medMänniskor?
Du gnäller över att åldringar ligger i sin egen avföring. Att ingen bryr sig.
Jag är bergis på att de flesta har en gammal faster, mormor eller nära bekant/släkting som ligger ensam och bortglömd i ett hem någonstans. Övermedicinerad och i blöja.
Jaså du har det? När har du senast hälsat på denna Människa eller ens tänkt på denna Människa?

Och alla invalider? Sjuka? Psykiskt sjuka?
Jag menar verkligen inte att nu ska alla finnar rusa iväg och anmäla sig som frivillig för att hjälpa de som behöver hjälp.
MEN
vad gör DU för att hjälpa de i din närhet, som du känner, som faktiskt behöver någon sorts hjälp.
Hjälp med praktiska saker, vardagliga simpla ting, att finnas där, lyssna, umgås, visa medmänsklighet.
Du sitter i din soffa och gormar & gnäller i sociala medier över hur Finland inte sköter om de sina.
Lyft på arslet och gör något själv.
Det finns en drös med saker Du kan göra för Ditt Folk, för en medMänniska av Din ras, som inte kräver mycket tid, energi eller ens pengar.
Om Du inte vill hjälpa "packet som kommer hit och förstör vårt samhälle" så hjälp någon av de Dina som behöver hjälp.
Fair enough?

Vet ni vad?
Jag har många utländska vänner.
Icke-europeer.
Vissa bor här bland oss, endera permanent eller tillfälligt.
Vissa har kommit hit för att studera/jobba.
Vissa har flytt från sitt hemland av orsaker jag knappast behöver nämna.
De är helt vanliga Människor, precis som Jag själv.
Och vet ni vad?
Av alla "jävla kamelridare" jag känner så lever INTE EN ENDASTE EN på kela-pengar.
Inte en endaste en har fått pengar till en iphone av socialen.
Inte en endaste en är otacksam för vad de har och inte har.
Så snälla, sluta påstå att de är alla likadana och bara får och får men är aldrig nöjda.

Nu tänker säkert någon;
"jahaja, om du nu är en såndär tolerant nigger-älskare så kan du ju låta en SÅN bo hos dig då."
Tillåt mig småle.
Mmm, jag är också FÖR _bög_rättigheter men inte tänker jag gifta mig med en bögperson för den sakens skull.

Faktiskt, för ganska exakt 1 år sedan så frågade en av mina utländska vänner vad jag är tacksam över för att jag är finne och bor i Finland.
Jag minns att jag blev stum och inte kunde ge ett direkt svar.
Men samma kväll så tog jag en ordentlig funderare och skrev sedan ett mail till honom där jag räknade upp vad Jag tycker är bra med mitt land.
Det var en jävligt bra fråga.
Kanske Du ska ställa den till dig själv.

therapy?

Ja ja, det ska nog bli bra det här.
Eller.. en annan gång går det bättre, sa han som gjorde i byxan.
Terapi.
Te-ra-pi.
Liksom _ordentlig_ terapi.
Jag vet inte riktigt än vad jag ska säga än för jag har nyss börjat.
Det känns.. bra. Hittills.
Det som dock inte känns bra är varför jag behöver hjälp.
Sista utvägen?
Ja, kanske. Men samtidigt vill jag ju inte belasta någon annan (liksom en vanlig Människa) med mitt skit.
Å andra sidan har jag inte ens någon att belasta nu just.
Eller de få gånger jag försöker tala om hur det är att vara Jag blir folk bara besvärade eller vet inte vad de ska säga eller skämtar bort det (vilket är det värsta) eller börjar prata om något banalt.
Nåväl, lika bra det.
Men då ska Människor i min närhet inte heller undra varför jag sluter mig, isolerar mig, inte vill prata, inte orkar umgås.
Jag är mäkta trött på Människor som aldrig klarar av att vara allvarliga. Inte ens när de tydligt märker att de borde vara det.
Man kan för fan inte lalla igenom livet och skämta om precis allt och alla precis hela jävla tiden.

Jag står vid någon sorts vägskäl och vet inte riktigt vilken väg jag ska börja gå. Eller om jag ska backa. NEJ, inte tillbaka på den gamla skitvägen!
Nu just känns det doch att allt jag jobbat så hårt för sen förra vintern har tagits ifrån mig och spolats ner i en sunkig allmän toa.
Det DÄR telefonsamtalet jag tog mod till mig och genomförde.
Två års skit som jag var beredd att utan omsvep "glömma och förlåta". Och även gjorde, fast det tog emot. Vilken lättnad det var. Då.
Och nu pötsligt dras mattan under en i ett jävla HUJ och man fattar att man fortfarande är precis lika värdelös och icke-Människa till Den Där som man varit sedan Helvetet började.
Så nu får jag börja om från början igen. Ska jag behöva gå omkring (nu igen) och få ångest genast jag får ett sms, telefonen ringer eller får ett mail av Den Där?
Varför?
Jag vill bara veta Varför.
Jag minns fortfarande vilken befrielse och lättnad det var att på riktigt vara förmögen att sluta hata och vara rädd.
Och nu sitter man här igen med fötterna i käften och är rädd för när följande attack kommer. Och i vilken form. För Den Där saknar inte fantasi när det gäller att förgöra andra.

Det där vägskälet...
En hel del Människor förväntar sig saker av mig, saker jag inte kan ge eller utföra.
Saker jag inte har ansvar eller makt över.
Människor som kanske tror att jag är en såndär lallare. Människor som inte har ett hum om mitt kaos och mitt liv hittills. Allt jag varit med om som gjort mig till den jag är nu just.
Jag måst väl för fan kunna ta hand om mig själv innan jag kan ta hand om någon annan vuxen.
Nej. Jag vill inte ens "ta hand om" någon annan vuxen. Jag har mig själv och Sonen, det räcker.
Jag kan inte hela, jag kan inte utföra mirakel.
Jag kan inte göra någon annan lycklig.
Jag vill inte ha ansvar för någon annans lycka.
För jag kräver inte att någon ska gör mig "lycklig".

Jag har sagt det förr och jag säger det igen;
det enda jag vill är att få leva i lugn och ro.
Frid inom mig och runtomkring mig.
Och det ska då vara själva FAN att en viss Typ ska rucka på min Frid.

where the hell am I?

Efter bara 2 timmars sömn kanske inte världens bästa ide' att skriva men jag bara måste få ut någonting.
Vad detta någonting är vet jag inte.
Det liksom bara trycker, gnager och sväller och STÖR men jag vet inte riktigt vad.
Jag är konstigt tom ändå.
Kanske tom. likgiltlig.
Den där inre glöden jag fann i vintras är så gott som bortblåst.
Tiden, livet bara rusar förbi
och jag hänger inte alls med.
Samtidigt står ändå tiden och livet stilla.
Nåväl, det går ju inte bakåt. Tacka fan för det.

Jag är väl inte direkt olycklig.
Eller missnöjd.
Ändå fattas mig något.
Jag tänker på vänner som inte längre finns.
Förhållanden som runnit ut.
Inte direkt någon eller något jag saknar.
Eller jo.. M jag var tillsammans med förra hösten.
Den känslan saknar jag även om jag inte vill ha det med samma person.
Eller jag vet inte.
Mest av allt saknar jag mig själv.
Mig själv när jag vill och orkar.
Min inre glöd och passion som jag vet finns där någonstans.
Den finns nog där, någonstans men jag vet inte om jag når den eller om jag inte vill nå den.
Man blir liksom van med detta vakuum.
van med ensamheten.
Ensamheten som är som en befrielse
men ändå en förbannelse.
Jag vet inte längre om det är jag som undviker folk eller folk som undviker mig.
Det är nog ömsesidigt.
Jag vill men ändå inte.
Det slutar oftast (alltid) med att jag blir besviken eller någon gör mig besviken.
Oftast (alltid) är det ändå jag som känner mig skyldig.

Jag vill inte såra någon, vill inte bli sårad.
Detta eviga kretslopp av missförstånd, svek, ouppnådda förväntningar.

Sagt är sagt och
gjort är gjort.
Allt är ändå för sent.
Eller är det?

Vad fan är det jag vill?
Stabilitet.
Runt mig och inom mig.
Lycka till.

I hate to hate you

Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig eller vad jag ska säga eller hur jag ska börja för om jag börjar om från början så kommer jag aldrig att sluta skriva.

När är det okej att säga ifrån?
När är det okej att sluta hoppas att det ska bli bättre?
När är det okej att bara vända ryggen och gå och gå och aldrig komma tillbaka?

Jaha, vad är det NU då?
Nå just det som de flesta älskar att hata och hatar att älska.
Med den lilla skillnaden att jag inte använder *älska* överhuvudtaget.
Släktingar. Familj. Blodsband.

Är det helt normalt att konstant, år efter år, trycka ner och skälla på Människor (som trots allt, fortfarande gör sitt bästa för att fungera i möblerade rum)?
Är det helt normalt att i vuxen ålder fortfarande behöva lida för att man inte var ett önskat barn?
Är det helt normalt att konstant utöva känslomässig utpressning mot familjemedlemmar?
Göra sitt bästa för att de ska ha dåligt samvete för saker de aldrig gjort eller kommer att göra?
Att aldrig få beröm.
Aldrig få höra att man duger.
Att hela-jävla-tiden bli påmind om alla sina brister och misstag man gjort.
Att ingen ens drömmer om att tro på, eller ens ÖNSKA, att man skulle lyckas i livet.
Vad som än gäller är det alltid *någon* som är bättre än Du
eller har det sämre än Du.
Få höra att man är totalt värdelös,
en usel Människa helt enkelt.
Är det så här i alla familjer?

Ibland tänker jag på hur min pappas familj fungerar.
Är de likadana?
Likadana skitstövlar som bara skäller och gnäller.
Är det ändå lika bra att jag (av anledningear jag aldrig fått veta) inte har rätt att ingå i min pappas släkt och familj?
Är det OCKSÅ för att jag var ett oönskat barn?

Jaja, men get ovet it för fan.
Jodå, mer än gärna.
Om man bara skulle ha "tillåtelse" att få bli en bättre Människa.
Att få gå vidare
och bara leva sitt eget liv och vara den man är;
En totalt harmlös, rätt smart, individ som bara vill ha lugn och ro
och komma till ro.

På riktigt så orkar jag inte länge till.

... that fine line between solitary & feeling lonely

Hmm.
Jag behöver verkligen skärpa mig och skriva som förr. Oftare.
Jag behöver ju det här och saknar det. Skrivandet.

Tiden bara flyger iväg.
Svårt ibland att finna balans mellan att njuta av ensamhet och att känna sig ensam.
För den där känslan av ensamhet smyger sig på en när man minst anar det
och slår en med en slägga i huvudet och sedan sitter man där och.. och..
tycker fan synd om sig själv.
Och vem vill nu göra det?
Tycka synd om sig själv.
Patetiskt.
Men,
det går bättre och bättre.
Men det är också svårt (ibland) att få andra att fatta att man behöver Den Där Ensamheten.
Som inte har ett dyft att göra med att man inte VILL umgås eller följa med någonstans.
När man inte orkar med ljud och o-ljud. När huvudet sprängs bara av att lyssna på andra och man gör vad som helst för att få ha tystnad omkring sig.
När andra tror att man är sur (fy fan jag hatar det ordet) eller dryg för att man inte orkar delta i snack för att man inte alltid orkar öppna käften i onödan.
När man samtidigt tycker det är kul att träffa nya Människor men också tycker att det är jävligt jobbigt.
Eller att träffa Människor överhuvudtaget.
Ibland vill man bara inte.
Okej, ofta vill man bara inte.

Kan fortfarande inte komma ifrån känslan av att jag slösat bort mer än halva mitt liv.
Slösat bort på vad?
På att må dåligt.
På fel Människor.
På att avsky mig själv. Vara så låst och nere i skiten att man är helt totalt handlingsförlamad.
På att ångra, övertänka, överanalysera.
Det är jävligt svårt att bryta sådana destruktiva mönster.
Men det går. Det går faktiskt.
Det är dock så in i helvete svårt att inte falla tillbaka när man har människor runtomkring
en som hela tiden påminner en om hurudan man varit.
Vilken dålig och usel Männsika man varit.
Att man är värdelös och inte har rätt att Må Bra.
Att man fortfarande är usel och värdelös.
Att hela tiden med jämförd med sådana som har.. "lyckats i livet".
- jaså du lever ensam med ditt barn. men HUR är det möjligt? det kan väl inte vara så svårt att hitta en karl.
- jaså du jobbar inte. jaja, du har då aldrig lyckats med någonting.
- jaså du har mentala "problem". jaja, det finns faktiskt värre saker här i världen. ryck upp dig.
etc. etc etc.
Ibland vill man bara säga
*Ameh ät skit och DÖ*
och vända ryggen och bara gå och gå och aldrig komma tillbaka.

Lugn, ro, respekt.
ska det vara så jävla svårt!?!

Men trots allt,
jag mår riktigt riktigt bra nu just.
Och det tänker jag banne mig fortsätta med.

no extra sugar thank you

Alltför länge sedan jag skrivit.
Nästan så jag skäms.
Har inte berott på idetorka eller för att det inte hänt ngt (i mitt huvud/ i mitt liv).
Det nu bara har blivit så här.
Tiden bara flyger iväg. Hinner knappt med. Tror jag mentalt befinner mig i typ februari men så ser jag ut genom fönstret och konstaterar att träden visst har blitt gröna.
Vår,
snart sommar.
Faktiskt, första gången på flera år som jag inte får psykbryt av bara tanken *sommar*.
Okej, lite, men inte som tex. för 1 år sedan.

Jadå, livet har gått vidare. Ganska så jävla mycket, egentligen.
Eller, på flera sätt inte men på flera avgörande vis har det.
Det har hänt både större & mindre grejer runtomkring mig, inuti mig.
Människor, viktiga människor som försvunnit.
Nya människor, kanske redan viktiga människor som kommit.
Fast det är ju just det.. att jag har så svårt för & med Människor.
Nu just vill jag bara ha lugn & ro. Fred.
Framförallt att inte behöva vara rädd, nervös, försiktig.
Vara rädd för att prata för mycket eller för lite. Säga för mycket eller för lite.
Framförallt att inte defineras utifrån hurudan jag var för 3 år sedan. Eller 15 år sedan.
Framförallt att få kommunicera med någon utan att konstant behöva vara rädd för att bli sviken och slippa få gamla bajskorvar slängda i nyllet utan förvarning (okej helst inte heller med förvarning).
Men framförallt att bara få vara sig själv.

Ofta, fortfarande mycket ofta, tänker jag att *nej fan nu ger jag upp. nu tänker jag banne mig inte ens försöka längre vara trevlig i möblerade rum. jag mår allra allra bäst av att bara vara för mig själv*.
Men ändå.. ändå.. jag skyller på ngn sorts medfödd instinkt att människan är ett flockdjur och hur jag än vrider och vänder, försöker vara envis och vägra gå med flocken så gör jag det ändå.
Bara det att MIN flock består av så få individer.
Oftast känns det bra och bekvämt. Ibland inte.
Det är fan inte alltid så enkelt att vara Jag.

Men.
Jo, jag mår avsevärt bättre än på mycket mycket länge.
Framförallt tack vare Mig Själv.
Men vägen är fortfarande jävligt lång. Just nu även med rätt jobbig terräng och inte har jag någon karta heller men kanske jag hittar fram ändå.
Kanske tiden tar slut. Eller vägen. Who knows.

Förresten så tar jag inte emot skit längre. Av någon.
Jag vänder ryggen och går, utan att vända mig om.

Varför är människor så elaka?