just another year

Var ska jag börja?
Hur ska det sluta?
Nej.
Allt har bara börjat?
2012 har sannerligen varit året jag känt att jag levt.
Tror inte jag känt så mycket olika sorters känslor på...
...aldrig.

Sorg

Besvikelse

Hat

Rädsla

Ilska

Lättnad

Bedrövelse

Förtvivlan

Förundran

Självförakt

Osäkerhet

Beslut

Mod

Självförtroende

Vänskap

Lycka

Tillit

Insikt

Frid

Kärlek

Året jag ville dö flera gånger om.

Bara skita i allt. Speciellt mig själv.

Isolera mig från allt och alla.

Stått vid Helvetesgapet (inte samma som i Ronja) och bara velat hoppa hoppa hoppa.

Men lyckats ta ett steg tillbaka och försöka hoppas ist för att hoppa.

Dagar som varit fyllda av förtvivlan och självförakt.

Dagar jag velat skrika rakt ut

Jag vill inte dö, men jag vill inte heller leva.

Visst.

Jag hoppade ju.

Rakt ut i det okända.

Tog risker.

Förlorade förlorade förlorade

men vann tillbaka det allra viktigaste;

mig själv.

Jag tror jag vet vem jag är nu.

Inte världens simplaste grej att på allvar lära känna någon man hatat i hela sitt liv.

Att inte börja göra det igen. 

Att förstå att det finns Människor som på riktigt, på riktigt bryr sig.

Som jag bryr mig om.

Tappade fotfästet men fann någon som höll mig kvar.

Blev så in-i-helvete förälskad.

Är förälskad. Riktigt sådär fånigt.

Någon som fick mig att inse vem jag är.

VAD jag är.

Jag finns

jag är

jag vill.

Fan vad jag vill.

Livet började igår.

Livet forsätter imorgon

och jag vill fan inte förlora det igen.

Skål era jävlar.

complicated?

http://www.youtube.com/watch?v=aGSKrC7dGcY

Jag är okej nu.

Vi är okej.

Ta det bara lugnt och ha

tå-la-mod.

THAT I have.

  

sabotage

basket case vol. 39

Jaha.
Jag fattar
ing en ting.
Ena sekunden är allt hur bra som helst.
Tom. skitbra.
Sedan bara dras mattan under en och man inser att man inte var något man borde ha varit.
Vad fan hände? 
Jag vill inte vara med någon annan än Dig.
Det finns ingen annan för mig.
Helvete.

I wish I could be everything you want

broken wings

Jävlars helvetes skit.
Det blir inte bättre.
Jag vill inte prata med NÅGON.
Jag orkar inte med att folk låtsas bry sig.
Jag orkar inte hålla emot längre och klumpen i halsen blir tyngre
och den andra klumpen i bröstet sväller.
Tårarna kommer fast jag försöker låta bli.
Jag vill inte äta för allt kommer ut ändå.
Allt smakar ändå skit.
Jag vill BORT från allt och alla.
Orkar inte finnas för någon eller bry mig om någon.
 Inte ens mig själv.

Loggar off
loggar ut
stänger av.

black celebration

Orkar inte vara mamma.
Orkar inte vara vän.
Orkar inte vara människa.
Orkar inte lyssna.
Vill inte att någon ska lyssna.
Orkar inte fira jul.
VILL inte fira jul.
Känner mig som världens uslaste mamma som bara vill skita i julen.
Antagligen är jag det också.
Vill bara sova så jag slipper tänka.
Vill bara vara för mig själv.
Vill bara vara.
Tänker på framtiden och blir livrädd.
Jag kommer inte att ringa någon.
Jag kommer att låtsas som att allt är frid&fröjd och hunky dory.
Jag kommer att fråga hur du mår men jag bryr mig inte.
Om jag ska orka plugga (jag måste orka), kommer jag inte att orka någonting annat.
Helvetes jävla skit.
Enda stunderna jag känner mig någotsånar hel är när jag får ens lite närhet.
Jag ser tillbaka på vad jag skrivit och vill så gärna så gärna vara den där glada, lyckliga flickan.
Vart fan försvann hon?
Hur orkar alla andra?

step by step

Trött.
Både fysiskt och psykiskt.
Rädd.
Osäker.
Jag hatar att vara osäker. Jag vill ha kontroll. Över mig själv (och i viss mån över andra).
Hur ska jag orka börja plugga?
Motivationen finns, det vet och känner jag.
Men finns orken?
Självkontroll?
Hur i helvete ska jag hitta den?
Vem stöttar och sparkar mig i arslet när jag vill ge upp?
Jag måste, jag behöver, ha någon som gör det.
Som inte sviker.
Det känns som att depressionen smyger sig tillbaka och det
vill
jag
inte.
Vill inte vandra omkring i det träsket längre.
Jag fann mig själv och nu håller jag på att förlora mig igen.
Förlora.
Jävla loser.
Jag sa det högt idag.
Jävla loser.
För enkelt och bekvämt att falla tillbaka.
Ta emot mig och hjälp mig upp.
Jag vill gråta och skrika och sparka och kasta saker. Spotta och fräsa.
Jag vill vara ifred.
Jag vill ha uppmärksamhet.
Jag fyller snart 39 år.
Jag känner mig som 15.
Jag känner mig som 75.
Jävla limbotillstånd.
Orkar inte hata men kan inte sluta.
Hur gör man?
Hade jag inte S skulle jag aldrig aldrig orka.
Det känns som vi känt varann i flera år. Ändå har vi känt varann i bara 3 månader.
Orkar jag? Orkar han?
Ibland känns allt hur simpelt som helst. Ibland är allt bara en jävla gåta som är omöjlig att lösa.
Det tär att älska och hata samtidigt.
Älska? Pffft.
Älska för mig är att tycka om. Att bry sig.
Är det så?
Fan fan fan fan fan.
Jävla belastning och irritationsmoment.
Överflödig och onödig.
Loser.

SKÄRP DIG FÖR FAN!!

hoppsan

http://www.varningstecken.n.nu/