poison

Välkommen tillbaka.
Den förlamande tröttheten.
Min hjärna börjar ta stryk av att magen beter sig som ett världskrig.
Jag gör något i köket, vänder mig om för att ta ngt ur skåpet och står sedan där, ser fåraktig ut och har ingen aning om vad jag behövde.
Bara ett jävla exempel.
Jag som aldrig varit särskilt glömsk av mig.
Jag glömmer liksom helt obetydliga vardagliga grejer.
Jag antar att jag även har svårt att koncentrera mig.
Jag har redan länge med skräck funderat över vilka alla näringsbrister min kropp har.
Känner mig som en giftavfallsstation.

Fryser gör jag också, hela tiden.
Ligger under två täcken med kläderna på men blir bara inte varm.
Det är ett helvete att vistas ute.

Varför ska det vara så svårt att få hjälp?
Blir bara kastad fram och tillbaka.
Fick 35 i bdi-testet.
Nå, för några år sedan fick jag 42 (tror jag det var. iaf mer än 40).
Det är väl bra?
Jag orkar inte tänka eller skriva.
Knappt läsa.
Och den jag behöver, verkligen behöver,
vänder mig ryggen.
Så det är bara att le tappert och krypa vidare på mina blödande knän.
Ah, nu var visst lite dramatisk.
Fan jag är TRÖTT på att be om ursäkt och förlåtelse.

Hat.

hold me (now)

Johnny Logan eller Thompson Twins?
Välj själv.

Så har man äntligen blivit g a m m a l.
Hade en fantastiskt kul helg med fantastiskt fina Människor.
(fast en av de viktiga lyste med sin frånvaro).
Skrattat så jag haft ont i både mage och kinder.
Kan inte säga nog med gånger hur tacksam jag är över mina Vänner.

Nåväl, tillbaka till vardagen.
Vad innebär det? Nu just?
Att försöka få ordning på mitt liv, mig själv, min vardag.
Få ordning på min kropp som är på god väg att falla sönder.
Jag förundras fortfarande över hur jag överhuvudtaget förmår att stå upprätt.
Få ordning på mina tankar.
Se till att Sonen har det bra.
Rutiner,
sömn (!!!!!!),
mat (det är inte så självklart för alla. speciellt för sådana som jag som stöter bort all föda endera övre eller nedre vägen.).

Det här med ensamheten stör mig så otroligt.
Och det stör mig ännu mer att det stör mig.
Vilket jävla handikapp!
Det är egentligen inte kärlek jag saknar.
Närhet.
Det är DET jag saknar.
Kramar, berörning.
Det där spontana.
Någon som alltid finns,
någon jag kan finnas för.
Som skiter i mina dåliga sidor.
Som man kan lita på, alltid.
Jag litar inte på någon, tyvärr.
Jag kämpar, varje dag.
Och nej, jag VÄLJER inte att må crap.

... hur stillsamt en människa kan bryta ihop utan att någon lägger märke till det.

time out (and let the right one in)

Ibland blir man tvungen att stanna upp
dra djupa andetag
möblera om
lyssna på sig själv och sin kropp
prioritera
förändra
och framför allt;
bränna broar
komma ur den onda cirkeln
få ett slut på all destruktivitet.
Destruktivt beteende och allt destruktivt runtomkring en.

Så det gör jag nu.
Jag tar time out,
fast jag egentligen inte vill.
Men klarar man inte av att göra, producera (!!), ta tag i saker
som man borde och som man skulle vilja
men ändå inte klarar av det
för att man är så låst.
Låst av andra men framförallt av sig själv
så tvingar jag mig själv att stanna upp.
Jag måste koncentrera på mig själv,
mitt fysiska samt psykiska välmående
både för min egen skull och för Sonens skull.
Den smärta jag känner när jag ser och inser att mitt eget barn oroar sig för mig är obeskrivlig.
Mitt barn förtjänar en välmående mamma för han är en fantastisk individ.
Jag förtjänar att må bra för att jag är en fantastisk individ.

Eftersom jag inte kan förändra någon annan
(det ska man ju inte göra heller. det är endast DU som kan förändra dig SJÄLV)
så behöver jag bygga upp mitt självförtroende.
Skaffa mig de verktyg jag behöver för att kunna handskas med det jag måste stå ut med.
Förändra mig själv på så vis att jag inte påverkas (negativt) av allt som nu drar ner mig skiten.
MEN
jag vill ju inte förändra mig själv,
min personlighet.
För det är faktiskt inte mig det är fel på även om någon tycker det.
Det behöver jag också göra; eliminera sådana människor ur mitt liv som anser att det är mig det är fel på. Det kommer att vara svårt men det måste jag göra. För min egen skull.
Många tycker (och tror) att jag har skinn på näsan (jävla uttryck) men när det gäller att försvara mig själv så är min näsa bara skelett.
Så det behöver jag, skinn på näsan.
Filter. Inte kaffefilter. Vad ska jag säga... bullshit-filter?

Så.
Nu tar jag ½ år time out.
Jag ska tänka på mig själv,
vad jag vill
vad jag behöver
vad jag INTE vill.
Jag måste
för att orka med allt som jag vet att jag vill.
Få min kropp att fungera.
De fysiska problem jag haft under de senaste 10 åren är inget jämfört med hur min kropp mår nu.
Så kom för fan inte och påstå att du vet något som helst om MIN kropp.
Och.
När jag säger att jag bara ska tänka på mig själv
så innebär det faktiskt att jag även tänker på Sonen.
Att jag vill mitt eget bästa innebär att jag vill hans bästa.
Så det där med att jag är självisk (som ett antal typer har fått i sin h.j.ärna)
så kan de, ursäkta mig, äta skit och dö.
Jag har mina dåliga sidor (precis som alla andra)
men jag är INTE
självisk.
Eller o-empatisk för den delen.

Så.
Nu tar jag tag i det som är det enda jag klarar av nu just.
Göra mig själv stark igen.
Eller, iaf stark nog.
För jag är inte bara Mamma, jag är även Människa.
För jag är inte bara Människa, jag är även Mamma.
Och jag vill klara av att vara bådadera.

I dream myself alive

Än en gång vaknar man ganska exakt klockan 05.
Börjar bli en inte så trevlig (o)vana.
Drömde om Honom. Min Stora Kärlek.
Som är död.
Konstigt nog är drömmarna alltid bra och det känns aldrig obehagligt eller ledsamt när jag vaknar fast jag i samma sekund jag vaknar vet att han är död.
Det finns bara en endaste människa som vet om denna Kärlek
och så får det förbli.
Ibland känns det faktiskt som om denna döda kärlek är lättare att hantera än IRL-kärleken.
Eller den ÄR ju det.
För när jag drömmer om IRL-kärleken är det nästan bara.. jobbigt.

På senaste tiden har jag funderat en hel del på när folk säger
"... för att du är ju som du är."
Det skulle vara en jädrans mycket finare värld att leva i om människor sade
"jag tycker om dig för just DU är den DU är"
i stället för
"du är så jobbig för du är som du är."
Varför säger man överhuvudtaget så åt någon?
Det är kränkande.
Förnedrande.
Som om man skulle vara tvungen att förändra sin personlighet bara för att någon
smältosthjärna ska ha det lättare att göra med en.
Och till syvende och sist;
vad skulle det säga om mig, som Människa,
om jag anpassade min personlighet så att den passar just DIG?
Det är skillnad på att fungera i möblerade rum och att ha huvudet instucket i andras bakdel.
Punkt.
Nänä hörni, skärpning!

boys & girls

Såhär en natt efter bara ca 2 timmars sömn går tankarna kanske inte riktigt i raksträckor.
Har om vartannat legat och funderat kors och tvärs samt läst den (hittills) jävligt bra boken "Vart tog den söta lilla flickan vägen".

Måendet är sisådär.
Nej, måendet är ur-uselt.
Speciellt det fysiska måendet.
Jag VET ju varför min kropp mår som den mår,
men när det inte går att eliminera det verkliga problemet/verkliga orsaken så är det rätt svårt att göra något. Jag kan ju inte knapra magmedicin i tid och evighet. Förresten så hjälper inte ens de längre.
Ibland tänker jag att det skulle inte förvåna mig ett dugg om min mage vore full med cancer eller nåt annat skit.
Har länge funderat på leverrening, som jag läste om för någon månad sedan. Inget krångligt men kan vara smärtsamt. Fast smärta har jag iofs. inga problem med.
Alternativt ordentlig tarmtömning även om DET inte är det mysigaste man kan göra.
Jag förundras dock fortfarande över hur jag vissa dagar klarar av att ens stå upprätt.
Och jag är livrädd för den dagen när jag inte längre kan.

Julens ensamhetstankar sitter kvar och fortsätter att mala på.
Det har egentligen blivit värre.
Jag har nog aldrig känt mig så ensam och sårbar som nu just.
Och när det ska vara så in-i-norden svårt för mig att ringa någon eller skicka ett meddelande.
Jag har tvingat mig själv att göra det
och det känns_inte_bra.
Jag bara tänker på Ann Heberleins text jag citarede för ett antal inlägg sedan.
Hur man helt enkelt inte vill störa någon annan med sin bedrövlighet, ensamhet och destruktiva tankar.
Hur man inte vill belasta någon för att det känns som att man skjuter över ansvaret för sitt eget välmående till någon annan. Fast man absolut inte menar att göra det. Men det blir ju så ändå, mer eller mindre.

Å ena sidan är det skönt att vara ensam.
Å fjärde sidan är det ibland så helvetes jobbigt att man känner sig spyfärdig.
När man ändå kommer ihå hur det känns att ligga bredvid någon man verkligen bryr sig om och prata om allt och inget eller bara vara tyst. Det är den där bekväma tystnaden mellan två själavänner som jag saknar nästan allra mest.
Spontana berörningar.
Att kunna kläcka ur sig precis vad som helst för att man vet att den andra vet att man är en fjant men absolut ingen idiot.
Oftast är det skönt att bara vara En Av Grabbarna. Man blir liksom behandlad som en Människa med Hjärna och inte som ett idiotiskt luder.
Men ibland...
jag vet inte.
När jag ändå är en blandning av granit och silkespapper.
När hjärtat ändå är is-hårt men smälter lika snabbt som en utandning.

Nu just är jag allt annat än stark.
Skör som pappersekorren i Planet Sketch.
Det känns som att jag gång efter gång förlorar i
rock-paper-scissors eller hela-havet-stormar.

Hold Din Keft och läs en bok

Jaa-a. Har förra året tydligen legat på latsidan gällande läsning.
Bara 37 böcker har jag plöjt igenom och där räknar jag med ganska många om-läsningar.
37 böcker kan låta mycket för någon, en fis i Sibirien för någon annan.
Började föra läsdagbok år 2009.
Skriver upp titeln (obviously), författaren (obviously) samt hur många lässidor boken har.

Statistiken hittills:
2009: 57
2010: 59
2011: 63
2012: 45
2013: 37

Vad fan har hänt?
Nåja, förra årets klena resultat har dock sina orsaker.
Ska lite blicka tillbaka på vad jag läst (förra året alltså)

Grebe/Träff fortsatte sin serie om Siri. Rätt bra.
Mia Ajvide imponerade med "Mannen som föll i glömska".
Keplers "Sandmannen" var hittills bästa i serien.
Nya bekantskaper var Lotte & Sören Hammer. Bra flyt, lysande dialoger samt passlig äckelhetsfaktor (dvs rätt hög=me like).
Mo Hayders "Ritual" är definitivt inget för känsliga.
Jussi Adler-Olsen gillar jag mer och mer.
Väntar på uppföljaren till Grebe/Leander Engströms "Dirigenten från Sankt Petersburg" Det här var min första stapplande steg in i politisk kriminallitteratur.
Trodde inte jag skulle gilla (eftersom jag är noll intresserad av politik), men läste i rasande fart igenom Thomas Bodstöms Rymmaren, Idealisten, Lobbyisten samt Populisten. Annars okej men aningen för mycket kärlekstjafs.
Henning Mankell imponerade INTE med "Handen". Jag är fortfarande förbannad för att han tog livet av Kurt Wallander så jädrans osmidigt som han gjorde.
Har haft långa perioder när jag helt enkelt inte orkat läsa något nytt och tytt mig till gamla godingar som Nessers Barbarotti samt Dahls opocop-grupp.



 I år ska jag definitivt läsa mer än 37 böcker.
Jag ska definitivt göra en hel del annat också (bl.a. fylla FÖRTTI, vilket ska bli jävligt coolt), men det tar jag senare.