Börjar bli en inte så trevlig (o)vana.
Drömde om Honom. Min Stora Kärlek.
Som är död.
Konstigt nog är drömmarna alltid bra och det känns aldrig obehagligt eller ledsamt när jag vaknar fast jag i samma sekund jag vaknar vet att han är död.
Det finns bara en endaste människa som vet om denna Kärlek
och så får det förbli.
Ibland känns det faktiskt som om denna döda kärlek är lättare att hantera än IRL-kärleken.
Eller den ÄR ju det.
För när jag drömmer om IRL-kärleken är det nästan bara.. jobbigt.
På senaste tiden har jag funderat en hel del på när folk säger
"... för att du är ju som du är."
Det skulle vara en jädrans mycket finare värld att leva i om människor sade
"jag tycker om dig för just DU är den DU är"
i stället för
"du är så jobbig för du är som du är."
Varför säger man överhuvudtaget så åt någon?
Det är kränkande.
Förnedrande.
Som om man skulle vara tvungen att förändra sin personlighet bara för att någon
smältosthjärna ska ha det lättare att göra med en.
Och till syvende och sist;
vad skulle det säga om mig, som Människa,
om jag anpassade min personlighet så att den passar just DIG?
Det är skillnad på att fungera i möblerade rum och att ha huvudet instucket i andras bakdel.
Punkt.
Nänä hörni, skärpning!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar