boys & girls

Såhär en natt efter bara ca 2 timmars sömn går tankarna kanske inte riktigt i raksträckor.
Har om vartannat legat och funderat kors och tvärs samt läst den (hittills) jävligt bra boken "Vart tog den söta lilla flickan vägen".

Måendet är sisådär.
Nej, måendet är ur-uselt.
Speciellt det fysiska måendet.
Jag VET ju varför min kropp mår som den mår,
men när det inte går att eliminera det verkliga problemet/verkliga orsaken så är det rätt svårt att göra något. Jag kan ju inte knapra magmedicin i tid och evighet. Förresten så hjälper inte ens de längre.
Ibland tänker jag att det skulle inte förvåna mig ett dugg om min mage vore full med cancer eller nåt annat skit.
Har länge funderat på leverrening, som jag läste om för någon månad sedan. Inget krångligt men kan vara smärtsamt. Fast smärta har jag iofs. inga problem med.
Alternativt ordentlig tarmtömning även om DET inte är det mysigaste man kan göra.
Jag förundras dock fortfarande över hur jag vissa dagar klarar av att ens stå upprätt.
Och jag är livrädd för den dagen när jag inte längre kan.

Julens ensamhetstankar sitter kvar och fortsätter att mala på.
Det har egentligen blivit värre.
Jag har nog aldrig känt mig så ensam och sårbar som nu just.
Och när det ska vara så in-i-norden svårt för mig att ringa någon eller skicka ett meddelande.
Jag har tvingat mig själv att göra det
och det känns_inte_bra.
Jag bara tänker på Ann Heberleins text jag citarede för ett antal inlägg sedan.
Hur man helt enkelt inte vill störa någon annan med sin bedrövlighet, ensamhet och destruktiva tankar.
Hur man inte vill belasta någon för att det känns som att man skjuter över ansvaret för sitt eget välmående till någon annan. Fast man absolut inte menar att göra det. Men det blir ju så ändå, mer eller mindre.

Å ena sidan är det skönt att vara ensam.
Å fjärde sidan är det ibland så helvetes jobbigt att man känner sig spyfärdig.
När man ändå kommer ihå hur det känns att ligga bredvid någon man verkligen bryr sig om och prata om allt och inget eller bara vara tyst. Det är den där bekväma tystnaden mellan två själavänner som jag saknar nästan allra mest.
Spontana berörningar.
Att kunna kläcka ur sig precis vad som helst för att man vet att den andra vet att man är en fjant men absolut ingen idiot.
Oftast är det skönt att bara vara En Av Grabbarna. Man blir liksom behandlad som en Människa med Hjärna och inte som ett idiotiskt luder.
Men ibland...
jag vet inte.
När jag ändå är en blandning av granit och silkespapper.
När hjärtat ändå är is-hårt men smälter lika snabbt som en utandning.

Nu just är jag allt annat än stark.
Skör som pappersekorren i Planet Sketch.
Det känns som att jag gång efter gång förlorar i
rock-paper-scissors eller hela-havet-stormar.