therapy?

Ja ja, det ska nog bli bra det här.
Eller.. en annan gång går det bättre, sa han som gjorde i byxan.
Terapi.
Te-ra-pi.
Liksom _ordentlig_ terapi.
Jag vet inte riktigt än vad jag ska säga än för jag har nyss börjat.
Det känns.. bra. Hittills.
Det som dock inte känns bra är varför jag behöver hjälp.
Sista utvägen?
Ja, kanske. Men samtidigt vill jag ju inte belasta någon annan (liksom en vanlig Människa) med mitt skit.
Å andra sidan har jag inte ens någon att belasta nu just.
Eller de få gånger jag försöker tala om hur det är att vara Jag blir folk bara besvärade eller vet inte vad de ska säga eller skämtar bort det (vilket är det värsta) eller börjar prata om något banalt.
Nåväl, lika bra det.
Men då ska Människor i min närhet inte heller undra varför jag sluter mig, isolerar mig, inte vill prata, inte orkar umgås.
Jag är mäkta trött på Människor som aldrig klarar av att vara allvarliga. Inte ens när de tydligt märker att de borde vara det.
Man kan för fan inte lalla igenom livet och skämta om precis allt och alla precis hela jävla tiden.

Jag står vid någon sorts vägskäl och vet inte riktigt vilken väg jag ska börja gå. Eller om jag ska backa. NEJ, inte tillbaka på den gamla skitvägen!
Nu just känns det doch att allt jag jobbat så hårt för sen förra vintern har tagits ifrån mig och spolats ner i en sunkig allmän toa.
Det DÄR telefonsamtalet jag tog mod till mig och genomförde.
Två års skit som jag var beredd att utan omsvep "glömma och förlåta". Och även gjorde, fast det tog emot. Vilken lättnad det var. Då.
Och nu pötsligt dras mattan under en i ett jävla HUJ och man fattar att man fortfarande är precis lika värdelös och icke-Människa till Den Där som man varit sedan Helvetet började.
Så nu får jag börja om från början igen. Ska jag behöva gå omkring (nu igen) och få ångest genast jag får ett sms, telefonen ringer eller får ett mail av Den Där?
Varför?
Jag vill bara veta Varför.
Jag minns fortfarande vilken befrielse och lättnad det var att på riktigt vara förmögen att sluta hata och vara rädd.
Och nu sitter man här igen med fötterna i käften och är rädd för när följande attack kommer. Och i vilken form. För Den Där saknar inte fantasi när det gäller att förgöra andra.

Det där vägskälet...
En hel del Människor förväntar sig saker av mig, saker jag inte kan ge eller utföra.
Saker jag inte har ansvar eller makt över.
Människor som kanske tror att jag är en såndär lallare. Människor som inte har ett hum om mitt kaos och mitt liv hittills. Allt jag varit med om som gjort mig till den jag är nu just.
Jag måst väl för fan kunna ta hand om mig själv innan jag kan ta hand om någon annan vuxen.
Nej. Jag vill inte ens "ta hand om" någon annan vuxen. Jag har mig själv och Sonen, det räcker.
Jag kan inte hela, jag kan inte utföra mirakel.
Jag kan inte göra någon annan lycklig.
Jag vill inte ha ansvar för någon annans lycka.
För jag kräver inte att någon ska gör mig "lycklig".

Jag har sagt det förr och jag säger det igen;
det enda jag vill är att få leva i lugn och ro.
Frid inom mig och runtomkring mig.
Och det ska då vara själva FAN att en viss Typ ska rucka på min Frid.

where the hell am I?

Efter bara 2 timmars sömn kanske inte världens bästa ide' att skriva men jag bara måste få ut någonting.
Vad detta någonting är vet jag inte.
Det liksom bara trycker, gnager och sväller och STÖR men jag vet inte riktigt vad.
Jag är konstigt tom ändå.
Kanske tom. likgiltlig.
Den där inre glöden jag fann i vintras är så gott som bortblåst.
Tiden, livet bara rusar förbi
och jag hänger inte alls med.
Samtidigt står ändå tiden och livet stilla.
Nåväl, det går ju inte bakåt. Tacka fan för det.

Jag är väl inte direkt olycklig.
Eller missnöjd.
Ändå fattas mig något.
Jag tänker på vänner som inte längre finns.
Förhållanden som runnit ut.
Inte direkt någon eller något jag saknar.
Eller jo.. M jag var tillsammans med förra hösten.
Den känslan saknar jag även om jag inte vill ha det med samma person.
Eller jag vet inte.
Mest av allt saknar jag mig själv.
Mig själv när jag vill och orkar.
Min inre glöd och passion som jag vet finns där någonstans.
Den finns nog där, någonstans men jag vet inte om jag når den eller om jag inte vill nå den.
Man blir liksom van med detta vakuum.
van med ensamheten.
Ensamheten som är som en befrielse
men ändå en förbannelse.
Jag vet inte längre om det är jag som undviker folk eller folk som undviker mig.
Det är nog ömsesidigt.
Jag vill men ändå inte.
Det slutar oftast (alltid) med att jag blir besviken eller någon gör mig besviken.
Oftast (alltid) är det ändå jag som känner mig skyldig.

Jag vill inte såra någon, vill inte bli sårad.
Detta eviga kretslopp av missförstånd, svek, ouppnådda förväntningar.

Sagt är sagt och
gjort är gjort.
Allt är ändå för sent.
Eller är det?

Vad fan är det jag vill?
Stabilitet.
Runt mig och inom mig.
Lycka till.

I hate to hate you

Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig eller vad jag ska säga eller hur jag ska börja för om jag börjar om från början så kommer jag aldrig att sluta skriva.

När är det okej att säga ifrån?
När är det okej att sluta hoppas att det ska bli bättre?
När är det okej att bara vända ryggen och gå och gå och aldrig komma tillbaka?

Jaha, vad är det NU då?
Nå just det som de flesta älskar att hata och hatar att älska.
Med den lilla skillnaden att jag inte använder *älska* överhuvudtaget.
Släktingar. Familj. Blodsband.

Är det helt normalt att konstant, år efter år, trycka ner och skälla på Människor (som trots allt, fortfarande gör sitt bästa för att fungera i möblerade rum)?
Är det helt normalt att i vuxen ålder fortfarande behöva lida för att man inte var ett önskat barn?
Är det helt normalt att konstant utöva känslomässig utpressning mot familjemedlemmar?
Göra sitt bästa för att de ska ha dåligt samvete för saker de aldrig gjort eller kommer att göra?
Att aldrig få beröm.
Aldrig få höra att man duger.
Att hela-jävla-tiden bli påmind om alla sina brister och misstag man gjort.
Att ingen ens drömmer om att tro på, eller ens ÖNSKA, att man skulle lyckas i livet.
Vad som än gäller är det alltid *någon* som är bättre än Du
eller har det sämre än Du.
Få höra att man är totalt värdelös,
en usel Människa helt enkelt.
Är det så här i alla familjer?

Ibland tänker jag på hur min pappas familj fungerar.
Är de likadana?
Likadana skitstövlar som bara skäller och gnäller.
Är det ändå lika bra att jag (av anledningear jag aldrig fått veta) inte har rätt att ingå i min pappas släkt och familj?
Är det OCKSÅ för att jag var ett oönskat barn?

Jaja, men get ovet it för fan.
Jodå, mer än gärna.
Om man bara skulle ha "tillåtelse" att få bli en bättre Människa.
Att få gå vidare
och bara leva sitt eget liv och vara den man är;
En totalt harmlös, rätt smart, individ som bara vill ha lugn och ro
och komma till ro.

På riktigt så orkar jag inte länge till.

... that fine line between solitary & feeling lonely

Hmm.
Jag behöver verkligen skärpa mig och skriva som förr. Oftare.
Jag behöver ju det här och saknar det. Skrivandet.

Tiden bara flyger iväg.
Svårt ibland att finna balans mellan att njuta av ensamhet och att känna sig ensam.
För den där känslan av ensamhet smyger sig på en när man minst anar det
och slår en med en slägga i huvudet och sedan sitter man där och.. och..
tycker fan synd om sig själv.
Och vem vill nu göra det?
Tycka synd om sig själv.
Patetiskt.
Men,
det går bättre och bättre.
Men det är också svårt (ibland) att få andra att fatta att man behöver Den Där Ensamheten.
Som inte har ett dyft att göra med att man inte VILL umgås eller följa med någonstans.
När man inte orkar med ljud och o-ljud. När huvudet sprängs bara av att lyssna på andra och man gör vad som helst för att få ha tystnad omkring sig.
När andra tror att man är sur (fy fan jag hatar det ordet) eller dryg för att man inte orkar delta i snack för att man inte alltid orkar öppna käften i onödan.
När man samtidigt tycker det är kul att träffa nya Människor men också tycker att det är jävligt jobbigt.
Eller att träffa Människor överhuvudtaget.
Ibland vill man bara inte.
Okej, ofta vill man bara inte.

Kan fortfarande inte komma ifrån känslan av att jag slösat bort mer än halva mitt liv.
Slösat bort på vad?
På att må dåligt.
På fel Människor.
På att avsky mig själv. Vara så låst och nere i skiten att man är helt totalt handlingsförlamad.
På att ångra, övertänka, överanalysera.
Det är jävligt svårt att bryta sådana destruktiva mönster.
Men det går. Det går faktiskt.
Det är dock så in i helvete svårt att inte falla tillbaka när man har människor runtomkring
en som hela tiden påminner en om hurudan man varit.
Vilken dålig och usel Männsika man varit.
Att man är värdelös och inte har rätt att Må Bra.
Att man fortfarande är usel och värdelös.
Att hela tiden med jämförd med sådana som har.. "lyckats i livet".
- jaså du lever ensam med ditt barn. men HUR är det möjligt? det kan väl inte vara så svårt att hitta en karl.
- jaså du jobbar inte. jaja, du har då aldrig lyckats med någonting.
- jaså du har mentala "problem". jaja, det finns faktiskt värre saker här i världen. ryck upp dig.
etc. etc etc.
Ibland vill man bara säga
*Ameh ät skit och DÖ*
och vända ryggen och bara gå och gå och aldrig komma tillbaka.

Lugn, ro, respekt.
ska det vara så jävla svårt!?!

Men trots allt,
jag mår riktigt riktigt bra nu just.
Och det tänker jag banne mig fortsätta med.

no extra sugar thank you

Alltför länge sedan jag skrivit.
Nästan så jag skäms.
Har inte berott på idetorka eller för att det inte hänt ngt (i mitt huvud/ i mitt liv).
Det nu bara har blivit så här.
Tiden bara flyger iväg. Hinner knappt med. Tror jag mentalt befinner mig i typ februari men så ser jag ut genom fönstret och konstaterar att träden visst har blitt gröna.
Vår,
snart sommar.
Faktiskt, första gången på flera år som jag inte får psykbryt av bara tanken *sommar*.
Okej, lite, men inte som tex. för 1 år sedan.

Jadå, livet har gått vidare. Ganska så jävla mycket, egentligen.
Eller, på flera sätt inte men på flera avgörande vis har det.
Det har hänt både större & mindre grejer runtomkring mig, inuti mig.
Människor, viktiga människor som försvunnit.
Nya människor, kanske redan viktiga människor som kommit.
Fast det är ju just det.. att jag har så svårt för & med Människor.
Nu just vill jag bara ha lugn & ro. Fred.
Framförallt att inte behöva vara rädd, nervös, försiktig.
Vara rädd för att prata för mycket eller för lite. Säga för mycket eller för lite.
Framförallt att inte defineras utifrån hurudan jag var för 3 år sedan. Eller 15 år sedan.
Framförallt att få kommunicera med någon utan att konstant behöva vara rädd för att bli sviken och slippa få gamla bajskorvar slängda i nyllet utan förvarning (okej helst inte heller med förvarning).
Men framförallt att bara få vara sig själv.

Ofta, fortfarande mycket ofta, tänker jag att *nej fan nu ger jag upp. nu tänker jag banne mig inte ens försöka längre vara trevlig i möblerade rum. jag mår allra allra bäst av att bara vara för mig själv*.
Men ändå.. ändå.. jag skyller på ngn sorts medfödd instinkt att människan är ett flockdjur och hur jag än vrider och vänder, försöker vara envis och vägra gå med flocken så gör jag det ändå.
Bara det att MIN flock består av så få individer.
Oftast känns det bra och bekvämt. Ibland inte.
Det är fan inte alltid så enkelt att vara Jag.

Men.
Jo, jag mår avsevärt bättre än på mycket mycket länge.
Framförallt tack vare Mig Själv.
Men vägen är fortfarande jävligt lång. Just nu även med rätt jobbig terräng och inte har jag någon karta heller men kanske jag hittar fram ändå.
Kanske tiden tar slut. Eller vägen. Who knows.

Förresten så tar jag inte emot skit längre. Av någon.
Jag vänder ryggen och går, utan att vända mig om.

Varför är människor så elaka?

enjoy(ing) the silence

Tja.
Det var banne mig länge sedan.
För länge sedan.
Dock ändå en helt medveten paus i skrivandet.
Eller, paus i att skriva HÄR. Jag skriver så gott som dagligen tankar & funderingar i anteckningsböcker (som jag fått pippi på på sista tiden. anteckningsböcker alltså).

Varför paus med bloggen?
För att mitt inre har varit med om stora förändringar. Som pågår fortfarande.
Jag har sagt det förr men säger det igen; jag skriver ytterst sällan i all hast eller när jag är mitt uppe i en stark känsla.
Jag vill samla tankarna till en vettig (vettig för mig) helhet. Jag vill inte överdriva.
Och eftersom jag ofta skriver om känsliga saker vill jag inte såra någon (det gör man ändå oftast, tyvärr) eller att någon ska ta åt sig eller känna sig utpekad.
Men det gör ändå (nästan) alltid någon. Det är inte meningen.
Jag vill heller inte, nu just, vara den Anu som så många känner mig som.
Den där negativa, gnälliga, depressiva, självföraktande, hatiska, självdestruktiva Flickan som jag så länge varit.
Visst, nog är jag fortfarande allt det där.
Men mycket mycket mindre.
Jag har jobbat hårt för att bli av med det där. Tvingat mig själv att ändra min attityd, mitt sätt med positiva och bra tankar. Göra saker som får mig att må bättre.
Men det har krävts mycket och mycket har jag fått offra pga att jag medvetet velat förändra mitt liv till något bättre.
Jag visste att det här är något jag måste göra ensam. På riktigt gå in i mig själv och verkligen fundera över vad som konstant drar ner mig i skiten och vad fan jag behöver göra för att må bättre. På riktigt Må Bättre och inte bara må bra ½ dag eller när jag är alkoholpåverkad.
Inte bli påverkad av någon annans åsikter, råd, funderingar. Inte bli distraherad av något annat.
Bara fokusera på mig själv och mitt liv.
Angående det här med att "tänka på sig själv"... jag snackade om det med min mor (som jag äntligen, för första gången på kanske, tja, på riktigt för första gången har ett bra förhållande med) helt nyligen.
Hur jävla bakvänt det, tyvärr, ofta blir; folk säger åt dig "du måste tänka på dig själv" och sen när man verkligen gör det så anser dessa samma människor att man är självisk, oartig och allt möjligt annat skit.
De flesta vet att jag har mina perioder (av väldigt variendarede längd) när jag drar mig undan och inte vill ha kontakt med någon. Jag gör det för att jag mår dåligt och inte vill belasta någon med mitt skit. Fast folk säger att jag inte ska göra det och säger "jag/vi finns här för dig" så gör jag det ändå. Det är så jag funkar. Men jag kommer alltid tillbaka. (om jag är välkommen alltså).
Den här gången var det dock annorlunda.
Visst, jag mådde dåligt. Ur-uselt. Riktigt riktigt botten. Det hände många obehagliga, omvälvande, sorgliga, jävliga saker på en gång vilket gjorde att jag helt enkelt tappade kontrollen av att vara Mitt Riktiga Jag.
Jag bara visste att nu, nu Anu, så kan du bara inte isolera dig i 1 vecka och sedan fortsätta som förr.
Nu måste du på riktigt förändra ditt liv på många plan för att inte gå under.
Och jag har lyckats. På riktigt.
Eller, jag har fortfarande lång väg kvar. Vägen kommer ju fan aldrig att ta slut. Men det är ju så det är, livet.

Vad har jag kommit fram till då (hittills)?
- att jag faktiskt trivs väldigt bra för mig själv. det är helt okej att trivas med att vara för sig själv.
- att jag verkligen ÄR otroligt introvert. och att vara introvert är allt annat än negativt.
- att jag inte är skyldig någon förklaringar eller ursäkter varför jag vill förändra mitt liv, vem jag umgås med/inte umgås med, vad jag väljer att göra /inte göra.
- att jag vill för första gången i mitt liv prioritera mig själv och den lilla familj jag har. och just nu menar jag med familj de som jag har blodsband till.
- att jag inte behöver någons välsignelse eller lov till att på riktigt kämpa för att må bättre. liksom må bättre på lång sikt. att verkligen VILJA att inte falla tillbaka i gamla destruktiva mönster och beteenden.
- att vad man än gör/inte gör, säger/inte säger så finns det alltid någon som tar åt sig, kommer med negativitet, försöker trycka ner dig, snackar skit, missförstår, sviker.. etc etc
men det är helt okej. för ibland är man ju faktiskt själv som gör det där pissiga.
- att man kan verkligen inte kräva att andra ska acceptera precis allt vad man väljer att göra och hur man lever sitt liv. för man gör ju det inte själv heller. man gör ju inte det.
min filosofi är att *gör vad fan du vill så länge du inte skadar dig själv eller någon annan*.
just det där är ju verkligen lättare sagt än gjort, jag VET. iom att jag kämpar med att sluta skada mig själv mentalt och fysiskt så skadar jag (dock inte med flit) andra. av någon konstig anledning blir det så. det ska inte vara så. det ÄR inte så.
- att för att verkligen förändra destruktivt, negativt beteende till något bättre så MÅSTE jag ändra vissa attityder och tankar jag burit på ack så länge.
tex. The Situation med fadern till mitt barn som har totalt dränerat mig på allt jag har alltför länge. gått omkring och burit på hat, bitterhet, en massa SKIT.
men ibland, fast det egentligen inte är din uppgift att göra det, så viftar du med vita flaggan och helt enkelt beter dig vuxet och kräver att det ska bli ett slut på allt ändlöst TJAFS bara för att du annars kommer att gå under av mental utmattning.
- trots allt det här är jag ändå, innerst inne, precis exakt den samma Anu. MEN jag tonar ner mina negativa egenskaper (som aldrig kommer att försvinna helt. vem fan är utan negativa egenskaper!?!) och försöker bättra på mina goda sidor. helt enkelt bli en bättre Människa. mot mig själv och mot de som finns i mitt liv. jag vill lämna goda avtryck i denna värld, så är det bara.
- att jag på ri.. på riktigt önskar att om någon där ute verkligen undrar hur jag mår och vad som pågår i mitt liv, vad jag tänker frågar mig artigt och vettigt och inte drar egna slutsatser, inte dömer eller skyller på mig för saker jag inte är skyldig till. inte kräver att jag ska ha förståelse eller respekt när jag själv inte får det. och ja, det gäller även mig själv. det gör det verkligen. jag själv är precis lika skyldig och o-skyldig som någon annan.

Så.
What now?
Jag fortsätter att jobba med mig själv. För mig själv. FÖR mig.
Egentligen vill jag inte, och jag anser att jag inte behöver det, be om ursäkt till någon.
Inte någon överhuvudtaget.
Men jag gör det ändå.
För att det skett så otroligt många missförstånd som fått mig att må fruktansvärt dåligt.
Förlåt.
Förlåt att jag inte längre kunde vara den jag förväntades vara.
Förlåt att jag började tänka på mig själv.
Förlåt att jag struntade i andras problem (som ingalunda är mindre värda än mina problem).
Förlåt att jag helt enkelt inte orkade bära på mitt eget skit och någon annas skit samtidigt.
Jag orkade bara inte.
Förlåt att jag ville sluta behandla mig själv illa och destruktivt.

Jag är inte arg, bitter, ledsen, sårad, svartsjuk, förbannad, sviken, negativt inställd, hatisk, apatisk.
Jag har varit allt det där, länge.
Men skulle jag ha fortsatt att vara allt det där
skulle jag inte sitta här nu och skriva detta svåra inlägg.

Jag klara mig ensam
men ibland är det fruktansvärt... ensamt.

famous last words

Eller, riktigt så dramatiskt är det nu inte.
Inte blir det här mina sista ord.
Men ändå ett avslutat kapitel.
Eller egentligen flera avslutade kapitel
i mitt liv.
Några redan avslutade och några tafatta (dock bestämda) försök på avslut.
Även några försiktiga steg mot nya kapitel.

En grej jag funderat en del över på sista tiden;
det här med att så många säger
"jag skiter väl i vad andra tycker om mig"
eller
"duger jag inte som jag är så får det vara"
osv.
Jo, delvis sant.
Man ska står för den man ÄR.
MEN, inte kan man nu totalt skita i vad folk tycker och tänker om en.
Jag menar, om man nu faktiskt gör det (vilket jag starkt tvivlar på att någon egentligen på riktigt gör)
så innebär det ju att man aldrig är beredd att förändras, beredd att utvecklas som Människa.
Jag menar, om nu någon har att säga till om gällande ens personlighet eller beteende så kanske, kanske, man för ett ögonblick kan stanna upp och reflektera över om det finns en gnutta sanning i det som sägs.
Naturligtvis är det skillnad på VEM som säger VAD.
Samt om det som sägs kommer via mellanhänder (mellanmunnar..) eller right to your face.
Det är dock en fine line between elak kritik mot din personlighet (som ändå oftast baserar sig på skvaller, trångsynthet eller total oförmåga att tänka själv och ha egna åsikter)
och konstruktiv kritik.
Det behöver nödvändigtvis inte ens vara just kritik.
Man KAN faktiskt förändra sig. Man SKA förändra sig.
Till något bättre.
Ibland för ens egen skull.
Ibland för andras.
Man kan nu fan inte vara så jävla ego att man går omkring och anser att alla måste acceptera en som man är MEN samtidigt bli förbannad över att någon (för det finns alltid några *någon*) inte gör det.
Fan, jag fattade först långt långt långt in i vuxen ålder att jag nu bara måste acceptera att alla inte gillar mig. För inte fan gillar jag heller alla.
Men ändå.. just därför gör det så ont. För att jag faktiskt bryr mig.
Så är det bara. That's life.

Så ja, om nu Du som läser detta råkar känna mig (alltså på riktigt KÄNNA mig) så bryr jag mig om vad Du tänker om mig. Och jag hoppas Du bryr Dig om vad jag tänker om Dig.
Endast på så vis kan vi alla bli bättre Människor.

Och ja, jag har förändrats. Sedan hösten, sedan sommaren. Och fortfarande.
Inte sådär innerst inne. Men ändå rätt mycket.
På grund av omständigheter, pga vänskap och kärlek, pga som mitt liv sett ut de senaste 2,5 åren, pga nya Människor jag mött, pga att jag själv VILL det.
På grund av svek, ilska, tom. hat, svartsjuka.
Men också på grund av kärlek och viljan att vara/bli en bättre Männsika.

Så, nu väljer jag (eller jag har redan valt)

att;

*försöka må så bra jag bara kan, torts yttre & inre omständigheter.

*ta hand om mig själv, min unge, mina morföräldrar. (ursäkta att jag hellre skrubbar mina morföräldrars toa, byter blöja på min mormor eller bara besöker dem för att de behöver det än ligger hemma i hangover eller bär på andras bekymmer).

*sluta agera som någons personliga psykolog 24/7.

*försöka aktivera mig (plugga. kanske tom. jobb).

*möjligen flytta (just nu vill jag verkligen det. men jag kan fan inte ta förhastade beslut. men tanken är närmare och mer realistisk än på mycket länge).

*fortsätta bekanta mig med nya Människor. (och inse att jag är inte skyldig NÅGON förklaringar eller ursäkter om vem jag umgås med och vem jag kommunicerar med. eller från vilket land, vilken kultur, hur jag stött på dessa Människor)

*bränna broar så det ryker om det. men också för-söka acceptera att någon annan vill bränna bron som leder till mitt liv.

*verkligen för-söka att inte ta allt så personligt (det gör jag fan ändå).

Jag behövs annanstans nu.
Andra Människor behöver mig.
Behöver mig på riktigt.
Jag behöver mig själv.
Min son behöver mig.
Jag kan inte ödlsa min tid, min energi, mitt LIV på ställen eller på Människor
som egentligen inte behöver mig.

Jo, jag behöver också Någon.
Kanske denna Någon finns bakom nästa hörn?
You never know.

Peace.