eller i vaket tillstånd hålla bort demonerna.
Äh, jag kokar en panna med kaffe och dödar tid genom att inte städa. Vilket jag borde.
Ätandet har blivit till något oöverkomligt. Igen.
Matlusten är på minus 700.
Allt bara växer i munnen, fastnar i halsen
och den där mysiga känslan av att behöva spy fast magen är tom.
Jag planerar och funderar på vad jag ska laga för mat åt mig själv.
Köper hem. Plockar fram så jag inte ska glömma.
Köper jäst för att jag ska baka bröd. Jäst som jag sedan blir tvungen att slänga.
Äh, jag orkar inte. Har ingen lust. Jag vill ändå inget ha.
Sedan sitter man där och tvingar i sig en macka eller en tallrik med gröt.
Lever på kaffe, juice, vitamintabletter, vegansk choklad, sporadiska mål bestående av nudlar eller annat lika näringsrikt.
När jag äntligen äter ordentligt får jag så ont i magen att jag inte kan göra annat än ligga och våndas tills den värsta smärtan gått över.
Mitt arsle har krympt från storlek 44 till 38.
Ändå ser kroppen ut som... usch.
Det kan inte vara särskilt hälsosamt att krympa pga att man är cp ist för att krympa hälsosamt genom träning och balanserad kost.
Fy fan.
Jag skulle inte ens klara av att träna. En rask promenad är så gott som omöjlig att genomföra.
För inte särskilt länge sedan gav jag "goda råd" till en själavän med liknande matproblem.
Och nu sitter man här själv med för stora trosor och sväljer och sväljer och häller i sig kaffe.
Jävligt smart.
Konstant värk någonstans.
Jag vågar inte ens tänka på hur mycket värkmedicin jag knaprat i mig under senaste året.
Hur mycket insomningstabletter.
Hur många tunnor kaffe och vi ska inte ens tala om mängden cigaretter.
Kära Polly, varför är du så bra på att ge goda råd åt andra men ändå själv ligger i en lerpöl och flaxar med armarna och klarar inte av att göra nånting? Det är ju inte precis att du är dum i huvudet.
Eller?
Jag trodde det skulle bli bättre.
Att jag skulle få tillbaka min energi, den där gnistan, viljan, orken,
STAMINA.
Men nej. Nej nej nej.
Man vill bara bestraffa sig själv för att man är så handlingsförlamad.
För att man gör samma misstag om och om igen.
För att man tillåter totalt fel personer ta över ens tankar och LIV.
För att man själv är så svag på alla sätt och vis så man orkar inte ens kämpa emot längre när någon kommer och suger musten ur en.
Jag slöläser och kikar på andra bloggar.
De flesta handlar om familjeliv, inredning, träning, någon hobby.
Lycka, sundhet, normala saker och normala liv.
Fina, välplanerade samt välkomponerade självtagna bilder.
Dagens outfitar. Dagens hälsosamma lunch. Dagens fantastiska träningspass. Helgens mysiga stunder med familjen. Ommöblerade vardagsrum och senaste inköpen för att göra hemmet finare.
Det är helt okej. Det är bra att det flesta bloggar om positiva, trevliga, fina saker.
Det är bra att det finns Människor vars största problem är att inte kunna bestämma sig för vilken färg man ska ha på nya köksgardinerna.
Var och en med sitt, som man säger.
Det är helt okej. Ibland tycker jag faktiskt det är skönt att bara kolla på fina bilder och läsa om andras vardagslycka.
Jag delar med mig av mina tankar och känslor. Det är också helt okej.
När jag läser om andras känslor och tankar (både positiva och negativa) tänker jag ofta att vad modig den där Människan är. Som blottar sig så där.
Jag känner mig inte ett dugg modig. Oftast bara patetisk.
Men jag har valt min väg och min stil.
Jag hoppas dock att jag någon dag skriver om mer normala och acceptabla ting.
Eller? Gör jag det?
Jag vet faktistkt inte.
Mera kaffe.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar