my soul is cosmic blue

Fan vad lat jag blitt med skrivandet.
Nu har jag så mycket som snurrar inne i huvudet så jag vet knappt vad jag vill säga.
Vad?
Allt och inget.
Livet, tillvaron, skulle ju bli bättre.
Den HAR blivit bättre. Mycket.
Men det där samma bajset finns fortfarande där.
Inuti.
Rädslan. Osäkerheten. Det Dåliga Självförtroendet (som verkligen suger musten ur mig och de som bryr sig om mig). Alla minnen som gör så ont. Allt och alla som sårat mig och förstört delar av mig, för alltid. Allt skit människor som gjort och sagt som gör att jag inte vågar lita på någon. Inte vågar tro på att jag räcker till. Att jag duger som jag är.
Du säger att jag är fin och en bra och god Människa.
Jag vill tro på Dig.
Jag tror nog på Dig.
Men kommer jag att räcka till?
Kommer jag att räcka till när det där jävliga Mörkret tar över?
Kommer jag fortfarande att vara fin och bra i Dina ögon när jag visar mina fulaste och mörkaste sidor?
Så borde det ju vara. När man verkligen bryr sig om någon.
Jag är så rädd att bli lämnad så jag knappt kan andas.
Vilket leder till att jag gör och säger konstiga, ologiska saker.

Hur jävla härligt det är att vara kär. Riktigt förälskad.
Hur konturerna av olika bakgrunder och kulturer suddas ut. Inte har någon som helst betydelse eftersom man ser Människan bakom.
Men hur svårt det ändå är att bry sig om, tom. älska, någon som är så annorlunda.
Hur man börjar ifrågasätta sådant som alltid varit självklart för en.
Hur man börjar inse att ja, faktiskt, folk tänker och gör annorlunda än jag och mitt folk.
Och det är okej.
Kanske Kärleken inte SKA vara simpel?
Kanske är det meningen att man faktiskt ska behöva kämpa lite extra?
För att inse att det här, det HÄR är verkligen-på-riktigt den Människan jag vill vara med.
Men.
Att inse och vara tillfreds med att jag faaktiskt är värd det.
Kärlek alltså.
Det är svårt eftersom så många fått mig att tro annat.
Att jag inte är värd ett jävla piss.
Hur ska jag fatta att det inte är så!?
Att det inte är fel på mig?

Jag tänker fan inte ge upp.

Haaste - "Vain siksi, että olen minä"

"Vain siksi, että olen minä" - haaste on Vaasan alueen bloggareiden yhteinen tempaus kiusaamista vastaan. Tänään 21.10. löydät alueen blogeista erilaisia tarinoita tästä tärkeästä aiheesta. Sinua lukijani pyydän jakamaan ainakin yhden osallistuvan blogin haastetekstin. Puhutaan kiusaamisesta, välitetään ja puututaan yhdessä!"

Tämä on vanha kirjoitukseni viime vuodelta. Mielestäni ajaa asian varsin hyvin, joten annan itselleni oikeuden olla laiska ja postaan tarinani uudelleen. Tarinahan on kuitenkin sama.
Ja edelleen... på svenska. 

----

Hon var 13 år när de flyttade till en annan stad, en avsevärt större stad.
Hon hade alltid varit fullständigt normal och medioker.
Klarade skolan sådär lite över medelbra.
Hade alltid haft kompisar, alltid bästisar.
Hennes hemförhållanden var hyfsade, även om hon vuxit upp utan en far.
(hon var dock aldrig speciellt populär bland det motsatta könet men det störde inte henne så avsevärt mycket. periodvis kanske lite.)
Alltså;
hon tänkte inte ens tanken att hon inte skulle få nya kompisar i den nya staden, i den nya skolan.
Det existerade inte i hennes värld att man blev utstött, att man inte blev accepterad.
Men,
saker och ting blev inte som hon hade blivit lovad.
Kanske inte från dag 1, men definitivt från vecka 1, i den nya staden, i den nya skolan
fick hon klart för sig att hon definitivt inte hörde hemma dit hon hamnat.

Ful, äcklig, dum i huvudet, inte rätt att öppna käften (eftersom hon talade samma språk så pass annorlunda), hade inte märkeskläder, sminkade sig inte, var inte intresserad av att kröka.

Detta fortsatte, dag efter dag.
Psykisk terror. Alltid bara psykisk, aldrig fysisk. (hon var väl för äcklig för att ngn skulle röra i henne?)
Så till slut blev hon totalt nedbruten.
(hon ska senare berätta om en speciell incident. en av de värsta).
Hon insåg att hon måste göra något.
För att orka existera överhuvudtaget.
Hon började sakta men säkert förändra sig själv,
till såväl det yttre som det inre.
Inte för att hon ville. För att hon var tvungen.
Hon höll käft under en lång tid.
Iakttog. Lyssnade, imiterade, registrerade, lagrade.
Hon färgade håret, började sminka sig.
Tjatade till sig de "rätta" kläderna.
Lärde sig att tala som de andra.
Struntade i sin skolgång. (hennes betyg rasade).
Blev tuff.

Så.
Hon fick kompisar till slut,
efter att hon förvandlat sig själv till någon annan.
Var hon lycklig?
Nej.
Förvirrad och antagligen hundrafalt mer äcklad av sig själv än de andra någonsin varit.
Men blev hon någonsin accepterad?
Nej, inte egentligen.
Fast hur mycket hon än försökte vara någon annan än sig själv
så var det ändå titt som tätt någon som påminde henne,
som sade åt henne
"tro inte du är något. vi minns nog vem du är".

Det var under denna treårsperiod som hon lärde sig vad hat är.
Hat, bitterhet, falskhet, ondska, en genuin vilja att göra någon annan illa, bryta ned.
Hon lärde sig att hata, riktigt ordentligt.
Men framför allt lärde hon sig att hata sig själv.
Får man kontinuerligt, i flera år, höra att man är ful, äcklig och dum i huvudet
så börjar man tro att det faktiskt är sant.
Och det gjorde hon.
Hon kan inte ens komma ihåg om ville Döda sig själv eller Döda sina plågoandar.
Men det tänkte hon ofta på. Döden.

Men hon dog aldrig. (inte heller dödade hon någon).
Eller,
hennes riktiga personlighet dog
och låg i koma i över 20 år.
Hon levde farligt, självdestruktivt.
Hela hon bestod av bara hat och bitterhet.
Men framförallt självförakt.
Till slut insåg hon att hon inte kommer att bli särskilt gammal om hon inte hittar sig själv igen.

Idag vet hon vem hon är.
Hon har faktiskt, efter många krumbukter och krusiduller hittat sig själv igen.
Hon vet att hon är allt annat ful, äcklig och dum i huvudet.
Men så gott som varje dag får hon påminna sig själv om att hon är en fantastisk  samt unik Människa.
Framförallt en BRA Människa.
Som tur finns det nu Människor i hennes liv som hjälper henne att komma ihåg detta.

who is the real basket case?

För en tid sedan joinade jag en grupp på fejan där man kan fritt snacka om vad som händer i min hemstad. Det snackas om alltmöjligt men rätt mycket om hur folk uppför sig i trafiken och speciellt när det varit nåt ofog på g någonstans.
På senaste tiden har det tex. snackats mycket om att någon/några går omkring och gör repor på bilar.
Ja, okej, jag fattar att det inte är särskilt kul. Ens egen bil ÄR ju ändå skitviktig och gud nåde den som ens i misstag andas på MIN bil. I get it, fast jag aldrig själv ägt en bil.
Det har dock varit en hel del kommentarer av typen "ja asså jag har hört att de har stängt avdelningar på dårhuset (vi har alltså ett sk dårhus, tom. 2 faktiskt, i min hemstad) så nu går det omkring en massa dårar och man vet ju vad SÅNA är kapabla till!".
Ameh snälla! På riktigt!?
Hur ser man ut i sin ärt-hjärna om man drar sådana paralleller?
Jag blir så arg, ledsen, förvånad, ja tom. sårad över att läsa sådana kommentarer.
Jag blir nästan lite rädd över att inse att det går omkring människor som tänker så.
Tänker "normala" människor på riktigt så här?
Ja, de gör det.
Tyvärr.
Har man varit inlagd på DÅRhus, gått i någon sorts psyk-terapi, knaprat/knaprar antidepressiva (eller någon sorts psykmedicin) så har man en lysande stämpel i pannan för evigt.
Ja herregud, man vet ju vad SÅNA är kapabla till!
Det är ingen hemlighet att jag så att säga knaprat på antidepressiva i över 10 år.
Det är både förvånande och skrämmande och inte minst intressant att se folks reaktioner på att jag gör det.
Tyvärr, nu är jag ingen hard core galning som går omkring i medicindimmor dagarna i ända, sorry.
Min medicin är mild och jag tar bara hälften av den minsta möjliga dosen. Det räcker för mig och det räcker för att hålla mitt system i normaltillstånd.
Jag har helt enkelt för lite serotonin i mitt system vilket leder till att jag får en drös med obehagliga fysiska symptom efter 2-3 månader om jag inte käkar mina piller.
Jag får 24/7 huvudvärk, jag hyperventilerar, jag blir cp-trött, mina sömnproblem blir hundrafalt värre och jag blir extremt sur & tvär om jag skulle skita i min serotonindos.
Jag blir INTE kocko i huvudet.
Jag börjar INTE gå omkring och förstöra andras egendom. Jag börjar INTE tortera ekorrar. Jag förvandlas INTE till en psykopatisk massmördare.
Så i mitt fall är valet mellan att gå omkring och må fysiskt bajs eller att hjälpa mitt system med 25 g serotonin varje dag (kolla för FAN vad serotonin är för ngt) självklar.
Jag kan för fan inte ta ansvar för folks reaktioner eller förutfattade meningar om mitt pillerknaprande.

Hur kan det vara "normalt" att tex. supa sig redlös och aspackad 3 ggr/veckan, eller uppföra sig som en IDIOT i trafiken (vara så jädrans självisk och riskera andras liv dagligen) men att medicinera sig själv för att må bättre och kunna fungera normat är FEL!?

Jävla samhälle och
jävla idioter till människor
som baserar alla sina åsikter utgående från sig själv och sina icke-erfarenheter.
Jävla idioter till männsikor som baserar sina åsikter och attityder på allt som sägs i media och inte överhuvudtaget ens försöker tänka själva.
Visst, jag har själv, så klart, förutfattade meningar om en hel massa saker. Det är klart. Det har vi alla. Det är så vi funkar. Det är en försvarsmekanism.
Jag har tex. förutfattade meningar om förutfattade meningar.
Men jag för-sö-ker att inte vara så ingrodd med mina attityder.
Saker och ting är inte alltid svartvita.
Saker och ting har oftast två sidor. Oftast mer än två.

Ja, alltså, jag har mycket mycket svårt att tro att den/de som går omkring ochrepar bilar i min hemsstad är någon som plötsligt blivit utkickad från det lokala dårhuset.
Det var nu främst det jag vill säga.
Ha en bra dag. Jag ska ta en promenad nu. Och jag har inmundigat min dos serotonin så jag kommer inte att repa någons bil, skjuta fåglar med slangbella eller spotta någon i ansiktet.

the beginning of a new beginning

Oops & hoppsan.
Har visst inte skrivit på över 1 månad.
Ber om ursäkt, främst för mig själv.
Det har inte handlat om att jag inte orkat eller (gud förbjude) inte haft något att skriva om.
DET har jag alltid.
Mitt liv har liksom varit mittemellan en massa stuff och det har varit vändpunkt efter vändpunkt.
Faktiskt bara och endast till det bättre.

Det allra allra bästa som har hänt mig är att jag sakta men säkert börjat må bättre.
Och nu VET jag att det är på riktigt. Inte bara för 2 dagar eller 2 veckor.
Och jag har klarat det helt SJÄLV.
Mitt i den värsta och segaste och tjockaste dimman så bara vände det.
Jag var ensam
jag var rädd
jag var på riktigt på väg att ge upp (igen).
Jag insåg att jag faktiskt klarar mig
att jag helt självmant fattade att jag vill VISST göra ngt vettigt med mitt liv
att jag inte är ensam fast jag just då kände mig ensam, sviken och åsidosatt.
Att jag mått så otroligt dåligt enda sedan jag var tonåring, så gott som hela mitt vuxna liv hittills, att jag på riktigt trott att Den Djupa Depressionen är en så stor del av mig att den aldrig aldrig kommer att försvinna eller ha ens en gnutta chans att bli bättre.
Så
plötsligt
bara börjar en inre glöd sakta men säkert brinna i mig.
Jag har ingen aning om varifrån den kom.
Den bara kom och det var ingen som tände den.
Kanske var det jag själv?
Och när jag, utan att ens riktigt ha fattat, kravlat mig upp ur skiten
så har jag, utan att ens riktigt ha fattat, en Väldigt Speciell Människa i mitt liv.
En Människa så osannolik, så annorlunda, så genuint genuin
som fått mig att tänka om
som fått mig att slänga en hel del fördomar och inlärda attityder så långt pepparn växer
och som redan nu har fått mig att bli till en bättre Männsika på många sätt.
Som hjälper mig att se på mig själv på ett helt annat sätt.
Inte bara mig själv, på allt runt omkring mig.

Kankse vågar jag snart lita på att allt kommer att ordna sig?
Kanske mitt svarta hjärta har en liten regnbåge, trots allt?

lay or your shit on me (random whining about random shit)

Medan normala människor ligger och funderar saker som morgondagens outfit eller vilket tema man ska ha på festen (vart man naturligtvis bjudit alla sina naturligtvis normala vänner, som naturligtvis alla är PAR. naturligtvis) som man ska ha om 3 månader så brukar jag ibland ligga och fundera på random låtar och byta ut ett ord i låten.
Det är faktiskt rätt underhållande.
Alternativt brukar jag ibland försöka komma på ett *alla barnen*-skämt om någon jag känner.
Eller gå igenom alfabetet och försöka komma på en huvudstad på varje bokstav.
Sånt där trevligt som håller hjärnkapaciteten igång, ni vet.

Sonen har lärt sig att vända på ord!
Helt jävla fantastiskt!
Jag gör ju det hela tiden, varje dag. Om jag inte gör det högt så gör jag det tyst för mig själv.
Häromdan gjorde alltså Sonen det också, helt på eget bevåg.
Fy fan jag är stolt.

Det där med par..
Jag är fakk-tiskt ganska skittrött på att umgås med par.
Eller att umgås med flera där de flesta är..nå just par.
Och det här med att det (tyvärr) existerar par som har ett gemensamt FB-konto.
Excuse me!?!
Det är så jävla fucked up som bara nåt kan bli.
Liksom hallå,
har du ett eget liv?
har du en egen personlighet?
har du egna åsikter?
är du en in-di-vid?
Jag får på riktigt böjveckseksem när jag råkar se det där på fejan.

En gammal inte-så-god vän har dykt upp, igen;
Den Förlamande cp-Tröttheten.
Jag lyckas alltid förtränga att den dyker upp lite nu som då
och blir alltid lika tagen på konfekten när den väl gör det.
Egentligen mår jag faktiskt rätt okej nu just. (alltså rätt okej för att vara jag. för en "normal" människa är mitt *rätt okej* hyfsat emo-angstigt)
Men ändå, ÄNDÅ, känner jag mig totalt utmattad både fysiskt och psykiskt.
Och det är så jävla irriterande och störande och tröttsamt och och och..
Man vill bara skrika rakt ut för att man är så trött att man knappt orkar tänka.
Man tänker på riktigt att man blir tagen för en retarded stoner bland folk för att det känns som att man går omkring i en dimma och knappt klarar av att tala ordentligt.
Igår när vi gick till affären med Sonen sa jag på riktigt
"om du märker att mamma hamnat på efterkälken så har jag lagt mig ner på trottoaren och somnat".
Sånt ska man ju inte säga högt till sin unge.
Fast delvis så vet jag varför jag känner mig så här, nu just.
Jag är livrädd för ett möte jag ska delta i nästa vecka.
Livrädd för att ingen ska lyssna eller ta mig på allvar.
Livrädd för att DE inte ska fatta att jag har rätt till ett LIV
och rätt att få göra nåt vettigt.
Hur i helvete har det blivit så här!?!
Hur, varför, har jag tillåtit det?
Hur, varför, har andra tillåtit det?
Nähä, nu är det för fan MIN tur att inte behöva fråga om lov.
"Är det nu okej att jag försöker ta tag i mitt liv?"
Nähä, amen då fortsätter jag gå omkring hemma och förakta mig själv.
NÄHÄ, verkligen INTE.
Nähä hörni, nu är det slut på att jag ska vara tvungen att offra allt bara för nån annan ska få ha det bekvämt och lattjolajban och ta ansvar bara det när det passar.
Mitt liv har gått tillräckligt till spillo.
Så nu tar jag och sjunger "We shall overcome" i kanon för mig själv och börjar ta mig för.

Sorry I can't participate in the ice bucket challange because my bucket is already packed to capacity with Fucks I don't give.

I'll be there for you

...

Kan man bli mer virrig?
Jag skrev rubriken igår kväll men orkade inte fortsätta och jag visste EXAKT vad jag skulle skriva om.
Eller, jag kommer ihåg vad jag vill skriva om men nu känns det bara.. fel.
Eller inte fel men fel just NU.

Vad funderar jag på?
Allt.
På
människor
vänner
relationer
dig som tog livet av mitt hjärta
Sonen
Mormor (som bokstavligen kämpar för sitt liv nu just)
böcker
framtiden
men framförallt;
på mig SJÄLV.

Jag är så in-i-norden trött på att känna mig o-nödig och o-nyttig.
Jag måste få göra någonting vettigt. Någonting som är vettigt för MIG.
Jag är 40
jag har aldrig haft ett fast jobb
jag har ingen utbildning (förutom den jävla vita mössan och den betyder inte ett jävla piss i dagens samhälle).
jag har ingen karriär och kommer högst antagligen aldrig att ha det heller
Men jag klarar mig utan karr-i-är.
Bara jag i mina resterande år får göra något jag tycker om och något jag är bra på.
Det skulle, nog, förändra mitt liv, min tillvaro ganska radikalt.

Och nu har jag faktiskt hittat det jag vill göra.

Det jag SKA göra.

För nu är det banne mig MIN tur att ta för mig

min tur att utvecklas

min tur att gå framåt (ens försöka)

min tur att göra nånting annat än bara gå omkring här hemma och

MÅ SKIT och känna mig som Vintergatans onödigaste

min tur att inte vara en jävla börda (för mig själv)

min tur att helt enkelt LEVA

amen

Hmm, nu passar ju inte rubriken ens avlägset ihop med texten men det tar vi och skiter i.

Och förresten, en satans viktig grej;

man ska verkligen inte kombinera en fiskjävel med en färgboll i candy crush.

helt totalt jävla onödigt.

gör bara mer skada än nytta.

Jag väljer denna bild för jag gillar den (för att den är så VI) och den får mig på gott humör. Min vän P har tatt bilden med sin (eller min) mobiljävel.

some kind of.. peace

Det här blir ett svårt inl-ägg.
Av många orsaker.
För jag vet inte riktigt vad jag ska skriva för jag vet inte riktigt vad jag känner och jag vill definitivt inte
regna på någons parad.

Men
livet kom plötsligt, utan att jag själv riktigt hängde med eller ens förstod, till en punkt där jag insåg att jag måste, för min egen skull, både backa samt balla ur.
Det känns inte alls bra att vara tvungen att bryta löften och ord.
Löften som nog betytt.
Ord jag verkligen menat.
Och som nog, dock, fortfarande betyder.
Jag missunnar inte någons (som jag alltså bryr mig om) känslor eller handlingar.
Jag försöker att inte missunna mina egna känslor eller reaktioner.
(men jag gör det ändå)
Jag vågar påstå att mina känslor och reaktioner för tillfället handlar om självbevaresledrift.
Försvarsmekanism.
Jag har i 2 år konstant sagt att "nej, nu orkar jag inte längre. nu har jag fått nog.".
Ändå har jag orkat fast jag många gånger varit nära att kasta in handduken och bara skrika *Fuckit!*.
Och ändå fortsätter allt jädrans skit. Det bara fortsätter och fortsätter och jag ser ingen ände.
Inte ens en aning av ett ljus i ändan av tunneln.
Och alltid nu som då dyker det upp andra saker som gör att man bara vill ge upp.
Nu just är det så många jobbiga grejer runt mig att jag helt enkelt måste eliminera sådant jag kan eliminera ur mitt liv.
Jag kan inte stöta bort min Son bara för att han har det jobbigt nu och behöver mig mer någonsin.
Jag KAN tyvärr inte bli av med ngt som har med min Son att göra. Tyvärr.
Jag kan inte komma ifrån att jag fortfarande har fel sorts känslor för totalt fel Människa (men det är mitt och endast mitt eget problem).
Jag har insett att jag snart kommer att förlora en viktig Männsika. Alltså på riktigt förlora, förlora som i.. dö.
Döden skrämmer skiten ur mig för ingen närstående till mig har dött.
Det är helt absurt att jag är 40 år och aldrig varit en begravning.
Det är så jävla skrämmande för mig att jag blir helt stum och hjärnan helt tom.

Så därför orkar jag inte nu just med att vara
sviken och (gud förbjude) svartsjuk.
Känna mig utanför.
Känna hur viktiga Människor glider ifrån mig utan att jag kan göra ett jävla piss.
Känslan av att inte längre vara viktig, betyda ngt.
Känslan av att bli utbytt.
Känslan av att känna sig totalt meningslös och onödig.
Känslan av att helt enkelt inte längre behövas.
Och jag har, trots allt, lika stor rätt att känna som alla andra.

Min högsta och innersta önskan nu just är att jag & Sonen ska ha ett drägligt liv. Det känns väldigt avlägset, närapå som en utopi. Det kommer inte att ske innan jag bryter mig fri på riktigt. Men hur i helvetes jävlar ska jag klara av det?
Fy fan jag är livrädd.