lay or your shit on me (random whining about random shit)

Medan normala människor ligger och funderar saker som morgondagens outfit eller vilket tema man ska ha på festen (vart man naturligtvis bjudit alla sina naturligtvis normala vänner, som naturligtvis alla är PAR. naturligtvis) som man ska ha om 3 månader så brukar jag ibland ligga och fundera på random låtar och byta ut ett ord i låten.
Det är faktiskt rätt underhållande.
Alternativt brukar jag ibland försöka komma på ett *alla barnen*-skämt om någon jag känner.
Eller gå igenom alfabetet och försöka komma på en huvudstad på varje bokstav.
Sånt där trevligt som håller hjärnkapaciteten igång, ni vet.

Sonen har lärt sig att vända på ord!
Helt jävla fantastiskt!
Jag gör ju det hela tiden, varje dag. Om jag inte gör det högt så gör jag det tyst för mig själv.
Häromdan gjorde alltså Sonen det också, helt på eget bevåg.
Fy fan jag är stolt.

Det där med par..
Jag är fakk-tiskt ganska skittrött på att umgås med par.
Eller att umgås med flera där de flesta är..nå just par.
Och det här med att det (tyvärr) existerar par som har ett gemensamt FB-konto.
Excuse me!?!
Det är så jävla fucked up som bara nåt kan bli.
Liksom hallå,
har du ett eget liv?
har du en egen personlighet?
har du egna åsikter?
är du en in-di-vid?
Jag får på riktigt böjveckseksem när jag råkar se det där på fejan.

En gammal inte-så-god vän har dykt upp, igen;
Den Förlamande cp-Tröttheten.
Jag lyckas alltid förtränga att den dyker upp lite nu som då
och blir alltid lika tagen på konfekten när den väl gör det.
Egentligen mår jag faktiskt rätt okej nu just. (alltså rätt okej för att vara jag. för en "normal" människa är mitt *rätt okej* hyfsat emo-angstigt)
Men ändå, ÄNDÅ, känner jag mig totalt utmattad både fysiskt och psykiskt.
Och det är så jävla irriterande och störande och tröttsamt och och och..
Man vill bara skrika rakt ut för att man är så trött att man knappt orkar tänka.
Man tänker på riktigt att man blir tagen för en retarded stoner bland folk för att det känns som att man går omkring i en dimma och knappt klarar av att tala ordentligt.
Igår när vi gick till affären med Sonen sa jag på riktigt
"om du märker att mamma hamnat på efterkälken så har jag lagt mig ner på trottoaren och somnat".
Sånt ska man ju inte säga högt till sin unge.
Fast delvis så vet jag varför jag känner mig så här, nu just.
Jag är livrädd för ett möte jag ska delta i nästa vecka.
Livrädd för att ingen ska lyssna eller ta mig på allvar.
Livrädd för att DE inte ska fatta att jag har rätt till ett LIV
och rätt att få göra nåt vettigt.
Hur i helvete har det blivit så här!?!
Hur, varför, har jag tillåtit det?
Hur, varför, har andra tillåtit det?
Nähä, nu är det för fan MIN tur att inte behöva fråga om lov.
"Är det nu okej att jag försöker ta tag i mitt liv?"
Nähä, amen då fortsätter jag gå omkring hemma och förakta mig själv.
NÄHÄ, verkligen INTE.
Nähä hörni, nu är det slut på att jag ska vara tvungen att offra allt bara för nån annan ska få ha det bekvämt och lattjolajban och ta ansvar bara det när det passar.
Mitt liv har gått tillräckligt till spillo.
Så nu tar jag och sjunger "We shall overcome" i kanon för mig själv och börjar ta mig för.

Sorry I can't participate in the ice bucket challange because my bucket is already packed to capacity with Fucks I don't give.

I'll be there for you

...

Kan man bli mer virrig?
Jag skrev rubriken igår kväll men orkade inte fortsätta och jag visste EXAKT vad jag skulle skriva om.
Eller, jag kommer ihåg vad jag vill skriva om men nu känns det bara.. fel.
Eller inte fel men fel just NU.

Vad funderar jag på?
Allt.
På
människor
vänner
relationer
dig som tog livet av mitt hjärta
Sonen
Mormor (som bokstavligen kämpar för sitt liv nu just)
böcker
framtiden
men framförallt;
på mig SJÄLV.

Jag är så in-i-norden trött på att känna mig o-nödig och o-nyttig.
Jag måste få göra någonting vettigt. Någonting som är vettigt för MIG.
Jag är 40
jag har aldrig haft ett fast jobb
jag har ingen utbildning (förutom den jävla vita mössan och den betyder inte ett jävla piss i dagens samhälle).
jag har ingen karriär och kommer högst antagligen aldrig att ha det heller
Men jag klarar mig utan karr-i-är.
Bara jag i mina resterande år får göra något jag tycker om och något jag är bra på.
Det skulle, nog, förändra mitt liv, min tillvaro ganska radikalt.

Och nu har jag faktiskt hittat det jag vill göra.

Det jag SKA göra.

För nu är det banne mig MIN tur att ta för mig

min tur att utvecklas

min tur att gå framåt (ens försöka)

min tur att göra nånting annat än bara gå omkring här hemma och

MÅ SKIT och känna mig som Vintergatans onödigaste

min tur att inte vara en jävla börda (för mig själv)

min tur att helt enkelt LEVA

amen

Hmm, nu passar ju inte rubriken ens avlägset ihop med texten men det tar vi och skiter i.

Och förresten, en satans viktig grej;

man ska verkligen inte kombinera en fiskjävel med en färgboll i candy crush.

helt totalt jävla onödigt.

gör bara mer skada än nytta.

Jag väljer denna bild för jag gillar den (för att den är så VI) och den får mig på gott humör. Min vän P har tatt bilden med sin (eller min) mobiljävel.

some kind of.. peace

Det här blir ett svårt inl-ägg.
Av många orsaker.
För jag vet inte riktigt vad jag ska skriva för jag vet inte riktigt vad jag känner och jag vill definitivt inte
regna på någons parad.

Men
livet kom plötsligt, utan att jag själv riktigt hängde med eller ens förstod, till en punkt där jag insåg att jag måste, för min egen skull, både backa samt balla ur.
Det känns inte alls bra att vara tvungen att bryta löften och ord.
Löften som nog betytt.
Ord jag verkligen menat.
Och som nog, dock, fortfarande betyder.
Jag missunnar inte någons (som jag alltså bryr mig om) känslor eller handlingar.
Jag försöker att inte missunna mina egna känslor eller reaktioner.
(men jag gör det ändå)
Jag vågar påstå att mina känslor och reaktioner för tillfället handlar om självbevaresledrift.
Försvarsmekanism.
Jag har i 2 år konstant sagt att "nej, nu orkar jag inte längre. nu har jag fått nog.".
Ändå har jag orkat fast jag många gånger varit nära att kasta in handduken och bara skrika *Fuckit!*.
Och ändå fortsätter allt jädrans skit. Det bara fortsätter och fortsätter och jag ser ingen ände.
Inte ens en aning av ett ljus i ändan av tunneln.
Och alltid nu som då dyker det upp andra saker som gör att man bara vill ge upp.
Nu just är det så många jobbiga grejer runt mig att jag helt enkelt måste eliminera sådant jag kan eliminera ur mitt liv.
Jag kan inte stöta bort min Son bara för att han har det jobbigt nu och behöver mig mer någonsin.
Jag KAN tyvärr inte bli av med ngt som har med min Son att göra. Tyvärr.
Jag kan inte komma ifrån att jag fortfarande har fel sorts känslor för totalt fel Människa (men det är mitt och endast mitt eget problem).
Jag har insett att jag snart kommer att förlora en viktig Männsika. Alltså på riktigt förlora, förlora som i.. dö.
Döden skrämmer skiten ur mig för ingen närstående till mig har dött.
Det är helt absurt att jag är 40 år och aldrig varit en begravning.
Det är så jävla skrämmande för mig att jag blir helt stum och hjärnan helt tom.

Så därför orkar jag inte nu just med att vara
sviken och (gud förbjude) svartsjuk.
Känna mig utanför.
Känna hur viktiga Människor glider ifrån mig utan att jag kan göra ett jävla piss.
Känslan av att inte längre vara viktig, betyda ngt.
Känslan av att bli utbytt.
Känslan av att känna sig totalt meningslös och onödig.
Känslan av att helt enkelt inte längre behövas.
Och jag har, trots allt, lika stor rätt att känna som alla andra.

Min högsta och innersta önskan nu just är att jag & Sonen ska ha ett drägligt liv. Det känns väldigt avlägset, närapå som en utopi. Det kommer inte att ske innan jag bryter mig fri på riktigt. Men hur i helvetes jävlar ska jag klara av det?
Fy fan jag är livrädd.

not mentally well? let me remove you from my friends

Jaha, hej. Det var länge sedan.
Har haft många tankar jag borde ha plitat ned men det har varken funnits ork eller lust.
Vad funderar jag på nu just?
Det finns fler runtomkring mig, viktiga Människor jag bryr mig om, som inte mår bra.
Så jag har tänkt väldigt mycket på mental hälsa samt inre välbefinnande på sista tiden.
Och naturligtvis tänker jag även då på mig själv.
På hur jag mår, hur jag har mått under större delen av mitt liv.
Egna erfarenheter.
Speciellt på erfarenheter med andra människor som vet att man inte mår bra.
Det finns så många olka sorters vänner.
Det har det funnits i mitt liv, olika människor.
Som kommit och gått. De flesta har gått (eller så har jag gått). Några få har stannat.
De som just nu finns i mitt liv, i min vardag, i mina tankar har alla en sak gemensamt.
De har aldrig vänt mig ryggen hur dåligt jag än mår/har mått.
De är Människor som envisas med att hålla kontakt med mig fast jag ibland är ytterst fåordig, ibland tom. direkt bortstötande.
Fast jag säger att jag vill isolera mig totalt, inte prata med någon, inte träffa någon.
De här Människorna stöter ändå inte bort mig.
Vilken jävla satans tur jag ändå har!
Jag vet inte hur många gånger det har hänt att någon ringer, eller kontaktar en på något vis och genast de inser att man inte mår psykiskt bra säger de något i stil med
"jahaja, kanske vi kan träffas/snacka sedan nångång när du mår bättre"
och skyndar sig att avsluta samtalet.
Sedan hör de inte av sig och när man stöter på dem så ser de på en med stora ögon samt SÅRAT undrar varför JAG inte tagit kontakt.
Jahaja, det var väl konstigt!?!
Eller är det det?
Tyvärr har jag inget intresse av att umgås, hålla kontakten med folk som anser att jag duger endast när jag mår bra.
Bara för att mina blåmärken och ärr är psykiska innebär det inte att min smärta inte är verklig.
"Amen det är bara att bita ihop".
Jag undrar ofta hur jag skulle bli bemött om mina blåmärken syntes utanpå.
"Det är ju ändå fadern till ditt barn, det är nu bara att stå ut".
Jag kan ärligt säga att om jag hade en vän som blev fysiskt misshandlad av sin partner skulle jag ALDRIG säga så. ALDRIG.
Ofta önskar jag att våldet var fysiskt. Då skulle jag ha fått hjälp för länge sedan.
Vad gör jag med sådana i mitt liv som jag kan fika med, ringa till endast när jag är på gott humör?
För visst mår jag även bra, ibland.
Jag vill så finnas där för de av mina Människor som har det tungt nu just.
Det är svårt, men jag gör så gott jag kan.
Eftersom de är just precis exakt de Människor som aldrig, ALDRIG tappar taget om MIG.
Jag får inte, vill inte, någonsin förlora dessa Människor.
De som jag vill förlora är de som anser att jag nu bara ska ta skeden i vacker i hand och härda ut.
Härda ut? Med psykisk terror?
Amen visst, det är ju inte ett riktigt problem.
Det är bara nåt jag hittar på för att få uppmärksamhet.
Det är bara nåt jag hittar på just för fun för jag tycker det är så attans kul att göra mig till ett jävla offer och att folk ska tycka synd om mig.
För det är ju sådan jag är.

Jag själv då?
Det är inte så bra. Inte alls bra.
Min själavän i väst skrev till mig häromdagen
"Du borde flytta hit. Vet att du har polare, din son osv. Men du skulle passa här och jag tror att du skulle läka bättre om du fick ett rejält miljöombyte".
Det där var som ett slag i nyllet (fast jag såklart tänkt tanken, ofta)
Speciellt det där med att läka.
Jag är totalt oförmögen att läka här var jag befinner mig nu just.
Ingen kan egentligen hjälpa mig, allra minst jag själv.
Det handlar om denna förbannade plats där det finns för många typer som med flit vill ha mig ner i skiten (tack, ni har lyckats), som gång efter gång förpestar samt förgiftar min tillvaro, mina tankar, mitt LIV.
Jag säger det nu för jag vet inte vilken gång i rad;

jag   orkar   inte  längre

Mitt liv går inte framåt här. Bara bakåt. Till något allt värre och sämre.
Det handlar inte om lättja eller att jag skulle vara dum i huvudet.
Det handlar om att jag är så in i helvete låst i mig själv.
Det handlar om att vara lamslagen, oförmögen.
Att vara så in i helvete trött på att bli sparkade när man redan ligger nästan medvetslös.
Att inte ha RÄTT att gå vidare, må bra.
Så som mitt liv ser ut nu kommer jag ALDRIG att kunna jobba eller plugga.
Jag vill inte att det ska vara så här.
Jag vill också känna mig meningsfull, viktig, bra.
Jag vill bli lämnad ifred av de som bara vill mig illa.
Det kan fan inte vara för mycket begärt.
Jag vill allt oftare sluta existera.
Försvinna.
Dra dit pepparn växer.
Slå, skrika, misshandla, sparka, vråla, gråta hysteriskt.
Fy fan fy fan fy fan fy fan.
 

Ska jag verkligen dö såhär?
Det vill jag inte. 

 

in your face

Vart i helvete tog juni vägen?
Vart fan tog alla Människor vägen?
Man kan inte bara komma instormande i någons liv och sedan försvinna utan ett ord.
Inte i min värld.
(iofs så är det en hel del som är annorlunda i min värld).

Holy bananas of Buddha jag är trött på allas perfekta tillvaro.
Instagram. Fejan. Blogg-gruppen.
Vart man än vänder sig så får man upptryckt i nyllet
*härliga sommarbilder där man ligger i gräset och njuter med sin älskade*
(för att inte tala om alla bilder på folks sommarstugor och resor)
*vilket herrans huvudbry det orsakar när man inte vet hur man ska inreda sin nybyggda flashiga terrass*
*i vilken jävla fart man skaffat sig supersexiga magmuskler*
*bilder på alla helvetes jordgubbstårtor och quinoa-hästbajs-någon äcklig frukt-ännu äckligare bär-smoothies som bara är sååååå hälsosamma och gudomliga*
*allt superhyper-tjolahopp-hejsan man gör tillsammans med sina ungar. varje dag. varenda jävla dag*

Nej, jag missunnar inte andra att vara lyckliga.
Det är väl fan bra att människor har det bra och att deras största problem är vilken nyans det ska vara på nya fruktskålen man ska köpa till matsalsbordet. Eller att gardinerna säkert matchar med kuddarna i soffan.
Det är bra att det finns vackra och lyckliga familjer som har en fungernade vardag.
Det är bra att inte alla är mentalt störda och sover minst 7 timmar i ett sträck varje natt.
Men det allra bästa är nog att det faktiskt finns föräldrar som själva får bestämma över sin fritid och kan strunta i alla andra utan att blinka.
Det är ännu bättre att man har ett fast jobb på bekostnad av andras hela jävla tillvaro.
Det är bra.
Men, som sagt, jag unnar alla precis allting.
Är man en jävla loser som knappt klarar av att ta hand om sig själv så har man inte rätt att säga till om något som helst.
Så är det bara. Så ser världen ut.

Hur många gånger har Människor sagt till mig
"ta över kontrollen. över ditt liv. din tillvaro".
Många.
Jo tack. Jag har försökt.
Men när man har att göra med självaste Fan så går det inte.

Nåja. Det var det.
Nu tar vi gift på allt det där skitet.
Nu glömmer vi allt och klistrar på ett leende.
Nu inser vi att de som på riktigt inte hör av sig på riktigt inte bryr sig.

MEN.
Snart får jag åka bort härifrån.
Bara för några dagar.
MEN.
Jag får umgås med Människor som Betyder.
Jag har lovat mig själv att lämna all ångest och skit här hemma.
Jag kommer att njuta, ha kul, vara lycklig, äta god mat, skratta tills jag kissar på mig, krama katt-vänner och Människo-vänner.
MEN.
När jag kommer tillbaka kommer allt att finnas kvar här och det är jag livrädd för.
När jag öppnar dörren till mitt hem kommer Ångesten att sparka skiten ur mig.
Men det blir den dagen den sorgen.

drowning

Nej. Nu måste jag skriva,
även om det kommer att bli osammanhängande och en enda rådigågga.
Mår. Inte. Alls. Bra.
Det har varit alltför mycket av... allt på sista tiden.
Inte bara dåliga saker, tvärtom.
Men för mycket nya Människor
som påverkat mig alltför mycket.
Både positivt och negativt.
Människor, upplevelser, ord, handlingar som först verkat vara lysande ideer
men som sedan visat sig vara allt annat.
Överbelastning, helt enkelt.

Jag vill,
behöver få vara helt totalt ensam och isolerad.
Men inte ens det klarar jag av.
Jag är livrädd att vara ensam samtidigt som jag vet att det är det jag behöver.
För att jag är livrädd för mina egna tankar nu just.
Jag är allt annat än mig själv.
Det var ingen höjdare att sluta med sömnmedicinerna.
Men just den cirkeln har alltför länge varit alltför ond och vid
så jag var tvungen.
Nu får jag fan för det.
Frånvarande, likgiltlig.
Försöker att inte ge upp men det börjar bli svårt.
Hur länge klarar en människa av en normal vardag utan att sova?
Nej, jag vill inte veta.

Jag har ingen aning om vad jag försöker säga.
Antagligen inget. Eller allt.
Ropar jag på hjälp?
Nej. NEJ.
Jag är inte sur eller på dåligt humör.
Jag orkar bara inte bry mig. Hänga med. För jag hänger inte ens med.
Känner mig bara överflödig och onödig. Malplacerad.
Förlåt.
Jag orkar inte bry mig om någon annan nu just.
Förutom Sonen,
men även det börjar bli tungt.
Blir jag en dålig mamma
kan jag lika gärna sluta beställa på Husis.

Ja, det är så här jag känner nu.
Och eftersom jag känner så här nu
så är det Min Verklighet.
Så kom för fan inte och påstå att det jag känner och tänker är bullshit.

 I may have a cocky and arrogant front

but inside I'm so sensitive and fragile

you can break me in a heartbeat.

holding back the years

Brukar försöka undvika att gråta över spilld mjölk. Liksom det som har hänt och det man gjort går ju inte att ändra på. (oftast). Dessutom får jag exem av folk som konstant går an "amen om jag skulle ha gjort/inte gjort si-och-så...".
Men.
Ibland funderar jag ändå på hur mitt liv möjligen skulle se ut om vissa saker i mitt liv hade tett sig annorlunda. Saker jag inte själv kunnat påverka.
Igår kväll i duschen började jag plötsligt fundera.
(jag funderar ofta på livets surhet eller sötma just i duschen)
(om jag inte sjunger Kelly Clarkson eller Avril Lavigne men det där hörde ni inte)

Det jag ibland reflekterar över, och faktiskt vet med säkerhet, är att jag skulle högst antagligen vara rätt så annorluunda idag om jag inte varit tvungen att spendera 4 år av min tonårstid i hufvudstadstrakten.
Avgörande år.
Katastrofala.
År som har format mig till den jag är idag.
På gott och ont. (ett uttryck jag inte gillar)

Jag är bergis på att hade jag spenderat hela mitt liv (hittills alltså) HÄR hade jag varit någotsånär... "normal".
Jag hade tagit studenten när normalt folk tar studenten. (jag hade säkert även varit konfirmerad. vilket jag alltså inte är idag)
Jag hade högst antagligen pluggat på ÅA eller peffan.
Jag skulle säkert vara be-hörig lärare idag.
Iaf hade jag slutfört någon form av studier.
Jobbat i flera herrans år redan.
Varit en del av "gänget" som mer eller mindre hållit ihop sedan högstadiet.
Ha fasta rutiner. För att inte tala om regelbunden inkomst.
Inte vara beroende av ekonomiskt stöd av utomstående.
Jag hade haft några st "fel" killar. Men liksom rätt sorts fel killar.
Kanske tom. (gud förbjude) vara gift? Kanske ha flera ungar?
Inte fortfarande som 40-åring bo på hyra i ett 70-tals höghus.
Jag skulle knappast slåss med alla de mentala (och fysiska) problem jag har idag.
Jag hade varit NO_R_MAL.
Jag hade varit.. tråkig. Usch.

Jaha? So what?
Vill jag ha allt det där?
Vill jag VARA allt det där?
Varför blev det inte så?

Alltså, jag beskyller ingen. Isf mig själv.
Eller... jo, det gör jag nog.
Jag beskyller alla de vuxna som fanns runt omkring mig på DEN tiden.
Alla de vuxna som såg och visste hur jag hade det. Hur jag mådde.
Som inte gjorde ett piss för att hjälpa mig.
Hur kan man som vuxen, i flera år bara se på när en tonåring sjunker djupare ner i helvetet och uppenbarligen inte har verktyg för att själv ta sig upp därifrån, bara blunda och inte GÖRA ngt?
Eller visst. Sopa under mattan. Det gjorde man. Swish.
Bli SJÄLV beskylld för att man är som är.
"Eget fel". Hur jävla många gånger har jag inte hört det?
Alla de där fitt-kuk-pissiga åren, med den ena värre episoden efter den andra
har gjort mig till den jag är idag.

Svaret är;
nej.
Jag vill faktiskt inte ha allt det där
och jag vill definitivt inte VARA allt det där.
Trots alla år av noll självrespekt & självförtroende
trots att jag först långt in i vuxen ålder förstått VEM jag verkligen är
trots att jag fortfarande har stora problem med att slutföra saker jag tar itu med
trots att jag inte blivit till ngt; ingen karriär, inget yrke, inga större ambitioner
trots alla demoner i huvudet
trots åratal av grava sömnproblem, svåra återkommande depressioner
trots alla havererade förhållanden
trots alla på alla sätt och vis Fel sorts Fel killar
trots alla "vänner" som svikit (och som jag själv svikit)
trots åratal av självdestruktivt beteende
trots att jag inte har familj eller släktingar (med några få undantag)
trots att jag aldrig riktigt blivit vuxen
så skulle jag ändå inte vilja vara någon annan idag.
Faktiskt inte.
Jag tror inte, nej, jag är säker på att jag inte skulle vara ett dugg lyckligare om jag hade varit _normal_.

Jag klarar mig ändå
trots allt.
Jag har ju klarat mig hittills!
Jag lever
jag har en fantastisk unge
jag har Vänner jag inte skulle byta ut för allt i världen
jag är allt annat än dum i huvudet
jag är definitivt ingen tråkig Människa
jag är hyfsat tillfreds med att bara VARA.
Jag gör det jag klarar av, helt enkelt.
Jag behöver inte göra någon annan nöjd än mig själv och min unge.
Jag stapplar framåt, överlever, bearbetar saker på MITT sätt.
LEVER på mitt sätt. Efter bästa förmåga.

Så.
Låt mig leva på mitt eget vis.
Låt mig vara.
Låt mig vara den jag är, den jag har blivit.
Låt mig vara ifred.
För ärligt talat,
jag kommer inte någonsin att bli någon annan.
Aldrig mer.

to all of you who thinks I'm a loser, ugly, stupid and everything you ever called me;

FUCK YOU