the power of goodbye

Lite lejm rubrik men kom att tänka på just den Madonna-låten när jag irriterade vännen P med Madonnas frozen (kramar till P).
Men alltså,
nog fan ska det vara svårt att inne i sitt lilla huvud ha förmågan att säga Goodbye
när man verkligen, verkligen borde göra det.
När man är FÖRTTI (som jag dårå) så vill man fakk-tist fundera på andra saker än
"ska den där Människan nu nångång bestämma sig för om Hen ska ha mig i sitt liv eller inte".
Jo tack, jag vet, sådana ska man bara sparka i arslet och säga So Long, Thanks For Nothing
men
när man ändå bryr sig
och tycker om.
Men det börjar vara tungt att vara den enda som bryr sig.
Det börjar vara tungt att bry sig om någon som uppför sig som Hen låg i koma.
Jag säger jämt och ständigt att mitt hjärta och min själ är svarta som djupastemörkaste natten.
Ondtjärn.
Men det är ju inte sant.
Jag har egentligen så otroligt mycket att ge
och jag börjar vara sprängfylld av nice stuff to give
och när det inte får komma ut så kommer det ut en massa skit ist.
Och den där attans känslan av att bara vara värdelös, ful, onödig, överflödig,
inte passa i något som helst sammanhang.
Känslan av att vara så jävla ensam FAST man har världens underbaraste Vänner.
Känslan av att bara stampa på stället
fast det är jag själv som drar mig tillbaka
fast det är jag själv som inte tillåter mig själv att gå bara gå och gå och gå och öppna nya dörrar.
Jag vågar ju knappt knacka på nya dörrar längre för när dörrarna gång efter gång blir fastsmällda i nosen på en så vill man inte ens försöka längre.
Då tar man hellre bakdörren och återvänder till det trygga Intet.
För jag ÄR faktiskt inte allt det här som jag skriver om;
en deprimerad, o-möjlig, sårad liten lort.
Eller ja, jag är det där men jag är så mycket annat också!
Så mycket bättre.
Det är svårt att finna sitt värde,
att INSE sitt värde
när så många på alla sätt och vis intalar en att man är värdelös.
Denna konstanta fight
denna konstanta att-vara-mitt-uppe-i-en-mexiacan standoff
drar musten ur en.

Har Du någon puls överhuvudtaget?

once you pop, you can't stop

Inget nytt.
Det gamla vanliga.
Jämna plågor.

Fick världens mest onödiga telefonsamtal.
Hallå, hur har du mage att ringa mig och inte ens fråga hur jag mår?
Efter allt.
ALLT.
Trots allt.
"Vi ses".
Jasså. När då?

Och den där andra.
Jag bad om absolut ingenting.
Det var exakt det jag fick;
ingenting.
Eller.. ?
Ser jag ut som någon som man kan behandla hur som helst?
Tydligen.

Min kropp håller på att ge upp.
Igen.
Konstant huvudvärk.
Benen darrar.
Bisarra mardrömmar.
Den där skitäckliga cp-tröttheten.
Jag orkar inte låtsas längre.
Och jag vågar inte säga högt vad jag egentligen vill.

Det går en väg till mitt hjärta och en bro till mitt liv
Det går en stig till min hemlighet och du följer den precis
Det finns ett rum i mitt inre och en dörr till min själ
Och du hittar mig och går aldrig fel

(Niklas Strömstedt)

(tillägnad absolut INGEN. 

råkade bara höra den på tv. en låt jag både hatar och älskar)

an ode to no one

I valet och kvalet om jag ska dra täcket över öronen till jag ska efter Sonen
eller i vaket tillstånd hålla bort demonerna.
Äh, jag kokar en panna med kaffe och dödar tid genom att inte städa. Vilket jag borde.
Ätandet har blivit till något oöverkomligt. Igen.

Matlusten är på minus 700.
Allt bara växer i munnen, fastnar i halsen
och den där mysiga känslan av att behöva spy fast magen är tom.
Jag planerar och funderar på vad jag ska laga för mat åt mig själv.
Köper hem. Plockar fram så jag inte ska glömma.
Köper jäst för att jag ska baka bröd. Jäst som jag sedan blir tvungen att slänga.
Äh, jag orkar inte. Har ingen lust. Jag vill ändå inget ha.
Sedan sitter man där och tvingar i sig en macka eller en tallrik med gröt.
Lever på kaffe, juice, vitamintabletter, vegansk choklad, sporadiska mål bestående av nudlar eller annat lika näringsrikt.
När jag äntligen äter ordentligt får jag så ont i magen att jag inte kan göra annat än ligga och våndas tills den värsta smärtan gått över.
Mitt arsle har krympt från storlek 44 till 38.
Ändå ser kroppen ut som... usch.
Det kan inte vara särskilt hälsosamt att krympa pga att man är cp ist för att krympa hälsosamt genom träning och balanserad kost.
Fy fan.
Jag skulle inte ens klara av att träna. En rask promenad är så gott som omöjlig att genomföra.
För inte särskilt länge sedan gav jag "goda råd" till en själavän med liknande matproblem.
Och nu sitter man här själv med för stora trosor och sväljer och sväljer och häller i sig kaffe.
Jävligt smart.
Konstant värk någonstans.
Jag vågar inte ens tänka på hur mycket värkmedicin jag knaprat i mig under senaste året.
Hur mycket insomningstabletter.
Hur många tunnor kaffe och vi ska inte ens tala om mängden cigaretter.

Kära Polly, varför är du så bra på att ge goda råd åt andra men ändå själv ligger i en lerpöl och flaxar med armarna och klarar inte av att göra nånting? Det är ju inte precis att du är dum i huvudet.
Eller?
Jag trodde det skulle bli bättre.
Att jag skulle få tillbaka min energi, den där gnistan, viljan, orken,
STAMINA.
Men nej. Nej nej nej.
Man vill bara bestraffa sig själv för att man är så handlingsförlamad.
För att man gör samma misstag om och om igen.
För att man tillåter totalt fel personer ta över ens tankar och LIV.
För att man själv är så svag på alla sätt och vis så man orkar inte ens kämpa emot längre när någon kommer och suger musten ur en.

Jag slöläser och kikar på andra bloggar.
De flesta handlar om familjeliv, inredning, träning, någon hobby.
Lycka, sundhet, normala saker och normala liv.
Fina, välplanerade samt välkomponerade självtagna bilder.
Dagens outfitar. Dagens hälsosamma lunch. Dagens fantastiska träningspass. Helgens mysiga stunder med familjen. Ommöblerade vardagsrum och senaste inköpen för att göra hemmet finare.
Det är helt okej. Det är bra att det flesta bloggar om positiva, trevliga, fina saker.
Det är bra att det finns Människor vars största problem är att inte kunna bestämma sig för vilken färg man ska ha på nya köksgardinerna.
Var och en med sitt, som man säger.
Det är helt okej. Ibland tycker jag faktiskt det är skönt att bara kolla på fina bilder och läsa om andras vardagslycka.
Jag delar med mig av mina tankar och känslor. Det är också helt okej.
När jag läser om andras känslor och tankar (både positiva och negativa) tänker jag ofta att vad modig den där Människan är. Som blottar sig så där.
Jag känner mig inte ett dugg modig. Oftast bara patetisk.
Men jag har valt min väg och min stil.
Jag hoppas dock att jag någon dag skriver om mer normala och acceptabla ting.
Eller? Gör jag det?
Jag vet faktistkt inte.

Mera kaffe.

wicked game(s)

Jag är så olidligt trött på att ständigt befinna mig på en spelplan
där hela tiden någon annan bestämmer spelreglerna.
Och därtill ändrar på reglerna med jämna och ojämna mellanrum.
Jag är hela tiden någons jävla spelpjäs som blir flyttad runt efter behag eller obehag.
2 steg framåt
4 steg bakåt
står över 3 kast
blir påtrampad och uppäten
gång efter gång efter gång.

Ge mig kontrollen tillbaka!
Äh, ta själv över kontrollen.
Jo tack, lättare sagt än gjort
när man aldrig vet vad som väntar bakom nästa hörn.
När allt man säger och gör används emot en förr eller senare.
Då är man liksom hellre tyst och likgiltlig.
Visst har jag försökt.
Men man blir trött på att bara bli utskrattad, hånad, utnyttjad.

Just det,
utnyttjad.
Hur kan man säga att man tycker om någon
för att sedan bara totalignorera den Människan?
Hur funkar man i huvudet?
Någon som helt enkelt bara sveper en undan från hela spelplanen.
Bjuder först in till ett trevligt spel
för att sedan bara
svoooooosch
bort, undan.

Jag börjar på riktigt tro att det faktiskt är mig det är fel på.
Allvarliga fel.
Den där känslan igen att man bara vill isolera sig,
strunta i att svara
leka död.
Ta er jävla spelplan, era spelpjäser, era tärningar, rubbet
och dra dit pepparn växer.
Jag är endast intresserad av spel med gemensamma ärliga regler där man inte käkar upp varandra.
Det är fan inte för mycket begärt.

Polly

The Witch

The Bitch

The Mom

The Friend

The Enemy

The Lover

The Drunk

The Punk

The Trash

The Trash can

The Lonely

The Loner

The Silent

The Screamer

The Kind

The Smart

The Stupid

The Girl with the Owl Tattoo

despite all my rage I am still just a rat in a cage

Trots febern igår och huvudvärk idag släpade jag med darriga ben arslet ut på en promenad.
Så, med musiken i öronen gick jag mina vanliga vägar.
Det gick bra ända tills en speciell låt började.
En låt jag knappt vågat lyssna på på 1 jävla år.
Tårarna började naturligvis rinna.
Jävlars helvete.
Hur kan det vara så svårt att komma över någon som behandlat mig så skit?
För att han ändå, trots allt, gav mig så jävla mycket.
Lärde mig så mycket.
Var min bästa vän och min soulmate.
Och sedan, plötsligt en dag blev man bara utbytt.
Jag var bara ett jävla e x p e r i m e n t.
Det borde jag tydligen ha förstått.
Men hur kan man förstå sådant när ord & handlingar ändå säger något helt annat.
Jag är så förbannad på mig själv för att det har gått 1 jävla år (över) och jag förstår fortfarande inte särskilt mycket mer nu över vad som hände.
Det var, det ÄR, ju inget fel på mig(?).

Jag har faktiskt gått vidare.
Inte särskilt många steg
men tillräckligt många
för att ändå inte falla ihop i en hög
bara för att jag hör en viss låt.
Det har varit så jävla smärtsamt att jag inte ens velat skriva om det.
Bara om egna tankar och känslor.
Jag vet att de flesta tycker jag är cp.
Glöm bort
skit i det
gå vidare.
Världen är full av Människor.
Nej, inte min värld.
Du är värd så mycket bättre.
Är jag det? Är jag faktiskt det?

Det där skinnet på näsan som folk tror jag har.
Det har jag inte.
Ibland är jag så jävla känslig så jag bara vill bitchslappa mig själv.
Men jag visar ju det inte. Naturligtvis inte.
Nänä, den där Polly tål vad som helst.
Åt henne kan man säga vad som helst för hon är gjord av granit och plexiglas.
Henne kan man köra över hur många gånger som helst
för hon stiger alltid upp, bortstar nonchalant dammet från knäna, rycker på axlarna och går vidare.
Ja, hon gör ju det.
Men inuti spyr hon galla och gråter blod.
Åh vad hon är dra-ma-tisk då.
Det är just det,
jag är allt annat än just det, dramatisk.

Skärp dig för fan.

Oh, but how can I sleep with your
voice in my head
With an ocean between us
And room in my bed
Oh, have I come to the point where I'm losing the grip
Or is it still time to get into
The swing of things
Oh, when she glows in the dark
And I'm weak by the sight
Of this breathtaking beauty
In which I can hide
Oh, there's a worldful out there
Of people I fear
But given time I'll get into
The swing of things

(DEN låten)

what I really want

.. har jag gått omkring och obemärkt nynnat på ett tag nu.
Är inget mega-fan av Alanis men hon har faktiskt en del bra att komma med.
Sedan jag blev SingleWhiteFemale(With a Child) har jag ju funderat en hel del på vad jag vill ha för sorts förhållande (förutom under de perioder när jag inte ens velat tänka på det överhuvudtaget)
Länge trodde att jag vill ha något.. _normalt_.
Men nu har jag börjat inse att så inte är fallet.
För det är omöjligt för mig att ha ett normalt förhållande.
Delvis för att "jag är som jag är"
för att jag lever och bor ensam med en 8-årig Son
för att jag inte är ens avlägset intresserad av Normala Människor (i detta fall killar då alltså).
Dessutom så är normala killar ytterst sällan intresserade av mig så det jämnar ut sig.
(sidenote; fastän jag är medelålders så kan jag bara inte snacka om Män. Det låter så... gammalt)

Nåmen vad fan vill jag då?
(tro mig, this is NOT easy)
Någon att umgås med (duh)
som det är LÄTT att umgås med.
Någon som jag kan prata med om allt och inget.
Bekväma tystnader. Det är skitviktigt!
Man ska fan kunna umgås tyst utan att det känns awkward.
För jag kan vara en pratkvarn men jag kan också tycka att det är jävligt skönt att bara hålla käft.
Någon jag inte behöver tjafsa och gräla med.
Jo, jag vet. Man ska kunna gräla också
MEN
när man har tjafsat och grälat med någon i nästan 2 år om allt Möjligt och definitivt allt O-möjligt så har jag definitivt fått kvoten fylld för tid & evighet.
Så jag anser mig själv ha rätten att slippa tjafs. Definitivt.
Jag är inte intresserad av att leka Hem eller Happy Family med någon.
Sonen behöver ingen ny pappa.
Jag vill definitivt (oj nu sa jag det igen) INTE vara någons unges nya mamma.
Egentligen vill jag hålla totalt isär mitt liv med Sonen från mitt eventuella liv med någon annan.
Nej, jag vill inte ha nåt jävla hemligt förhållande för jag vill inte vara någons jävla hemliga sidekick.
Jag vill definitivt (oops, igen) inte vara någons second choice eller reservBitch.
(been there thank you very much)
Jag vill inte bli utnyttjad, på något jävla vis
för jag utnyttjar inte någon, på något jävla vis.
Kort und gott;
någon att dela allt KUL med.
Dock med stora doser av ömsesidig respekt & lojalitet.
Jag har fått NOG av att bli kränkt och förnedrad.
Att bara slängas bort
att bli utbytt som en jävla skitig strumpa.
För jag har all rätt att få ha kul
att få tycka om någon
att bli omtyckt.
Det är väl till syvende och sist det de flesta vill.
T.o.m. jag.
Jag har fan rätt att kräva.
Jag vill fan inte vara med vem som helst bara för att ha NÅGON.
Och jag vill definitivt inte vara vem-som-helst för någon.

FYI så går jag inte omkring och funderar på det här konstant.
Jag är inte desperat (förutom ibland jättesällan någongång för korta stunder)
How hard can it be?
Really hard, obviously.

And I am fascinated by the spiritual man
I am humbled by his humble nature
What I wouldn't give to find a soulmate
Someone else to catch this drift
And what I wouldn't give to meet a kindred
Enough about me, let's talk about you for a minute
Enough about you, let's talk about life for a while
The conflicts, the craziness and the sound of pretenses
Falling all around...all around
Why are you so petrified of silence
Here can you handle this?
(den där Alanis-låten)

... if you tolerate this

Om att snacka skit om andra.
Ja, alla gör det, mer eller mindre.
JAG gör det.
Oftast handlar det dock om harmlöst skvaller.
(en liten bisats; MÄN är de värsta skvallerkärringarna. just saying)
MEN
hur i helvete ser man ut i sin hjärna när man inte kan snacka om annat än skit om andra?
När man talar illa om precis alla. Konstant, hela tiden.
När en tredje person knappt hunnit bakom hörnet när det redan börjar.
Man tycker själv att det är aningen lustigt men till slut fattar man att
hey, denna människa snackar crap om precis alla åt mig.
Vad kommer ur denna människas käft när JAG inte är med?
Mhm, svårt att gissa.
Det tog ett tag innan den berömda poletten föll ner.
Eller jag fattade väl när jag fick första egentliga "beviset".
Fast man hade haft allt under näsan hela tiden.

När man kontinuerligt talar illa om någon samt MEDVETET försöker förstöra för någon
så är man ju inget annat än alarmerande vriden i huvudet.
Och sedan ljuga och förneka.
Men ändå fortsätta.
(och naturligvis skylla allt på sitt/sina offer)
Det slutar oftast med offret ber om förlåtelse och sedan börjar allt om från början.
Jag vill använda här ett speciellt ord
men jag gör det inte.

Nej, det här är ingen gammal historia från högstadiet.
Det handlar om vuxna människor i nutid.
Jag vill app-se-lut inte ha sådana i min närhet.
Aldrig mer.
Det är jävligt många saker jag är trött på men på top 5-listan finns definitivt
att vara "tvungen" att be om ursäkt när man själv blivit behandlad som skit.
Jag har inga som helst problem att säga förlåt men då ska det fananamma vara RÄTT SORTS förlåt.

Vad är det för FEL på människor!?!

Gjorde pasta med avocado första gången igår.
Riktigt jävla gott. (tack Yen)
Och sådaär annars are things rätt hyfsat.
Tror jag.
Behöver bara klura ut var vissa Människor i min närhet egentligen står.
Att sånt.

 
 

I've got nothing to do, but hang around and get screwed up on you

Screwed up?
Screwed over?
Or just screwed?
Lite av allt det där tror jag. Känns det som.
Definitivt trött på att bli screwed over.
Done. Finito. Slut. Loppu. Amen.

Det har varit dags att gå vidare rätt länge nu.
Men det har varit allt annat än simpelt när känslorna bara tar över förståndet.
(vilket jag dock ändå inte saknar. oftast)
Kanske jag äntligen klarar av det.
Det känns så iaf., oavsett vad som än sker.
Men
kanske det är äntligen dags att ta sig upp ur geggan?
För det är ju ändå något man (tyvärr) måste göra helt på egen hand.
Jag är beredd på bakslag, visst, naturligtvis. (forever pessimist ya know)
 
En sak vet jag iaf.
Som jag funderat på en tid redan.
Jag har aldrig haft så bra vänner som jag har nu just.
Och jag bara vet att de jag har nu, vårt GÄNG,
kommer att hålla ihop.
Ibland mindre, ibland tightare, men de kommer att finnas.
Fina, roliga, smarta (ähum?), bästa Människor!
+ de några jag har på andra sidan vattnet.
Ni är precis exakt lika viktiga.

En annan sak vet jag definitivt.
Jag har fått NOG av bullshit och hjärtesorger.
Speciellt det senare.
Så det kommer att vara allt annat än simpelt att försöka känna något
när man i över 1 år har gjort sitt bästa för att inte känna.
Skadad och kränkt.
Fy fan.
Likväl kommer vissa känslor aldrig att försvinna.
Blekna, kanske, så småningom.
Men aldrig försvinna.
Men
vad som än händer,
så VET jag vem eller vilka som aldrig nånsin sviker.
puss.

Screw that
Forget about that
I don't want to think about anything like that

Screw that
Forget about that
I don't want to know about anything like that

there's no cure for beeing a cunt

Hmm.
Vet inte riktigt vad jag ska säga.
Nå, kanske först och främst; varrförr ska det genast vara komplicerat när det äntlingen händer något.. bra (?) ?
Eftersom jag inte riktigt vet åt vilket håll flaggan ska hissas så holder jag min keft än så länge.
Men någon enstaka fjäril i magen har definitivt vaknat.
(fast jag egentligen inte vill. but what can you do)

Det är rätt så katastrofalt med sovandet. Fortfarande. Fattar inte hur jag orkar.
Har dock varit en ovanligt skön helg med viloläge i 2 dygn, seriemaraton + trevligt sällskap.
Ovanligt trevligt sällskap.
(men det skulle jag ju inte prata om)

Får tydligen ta en ordentlig funderare på vissa kompisförhållanden.
Om man bara duger vissa dagar (eller veckor) eller då när man möjligtvis kan göra en tjänst
så anser jag att förhållandet är rätt ensidigt.
Eller att man duger i slutna rum men i möblerade rum förvandlas man till en narr som andra ska skratta åt och se på en som en billig utgången hundkorv
så...
ja, kräver knappast förklaringar.
Jag vägrar att vara någons hål eller någon sorts LÖST GRUS.
Tycker jag om någon på ri.. på riktigt så är jag en klippa.
Tycker jag om någon på ri.. på riktigt så SÄGER jag det.
För det ska man göra.
Men,
jag har fortfarande inte riktigt förstått pointen med att säga att man tycker om någon
men sedan ändå behandla denna någon som crap.
Varör gör man så?

Nähä, nu ska jag gå vidare och FÖRSÖKA ta vara på allt bra, som trots allt, finns i mitt liv.