what I really want

.. har jag gått omkring och obemärkt nynnat på ett tag nu.
Är inget mega-fan av Alanis men hon har faktiskt en del bra att komma med.
Sedan jag blev SingleWhiteFemale(With a Child) har jag ju funderat en hel del på vad jag vill ha för sorts förhållande (förutom under de perioder när jag inte ens velat tänka på det överhuvudtaget)
Länge trodde att jag vill ha något.. _normalt_.
Men nu har jag börjat inse att så inte är fallet.
För det är omöjligt för mig att ha ett normalt förhållande.
Delvis för att "jag är som jag är"
för att jag lever och bor ensam med en 8-årig Son
för att jag inte är ens avlägset intresserad av Normala Människor (i detta fall killar då alltså).
Dessutom så är normala killar ytterst sällan intresserade av mig så det jämnar ut sig.
(sidenote; fastän jag är medelålders så kan jag bara inte snacka om Män. Det låter så... gammalt)

Nåmen vad fan vill jag då?
(tro mig, this is NOT easy)
Någon att umgås med (duh)
som det är LÄTT att umgås med.
Någon som jag kan prata med om allt och inget.
Bekväma tystnader. Det är skitviktigt!
Man ska fan kunna umgås tyst utan att det känns awkward.
För jag kan vara en pratkvarn men jag kan också tycka att det är jävligt skönt att bara hålla käft.
Någon jag inte behöver tjafsa och gräla med.
Jo, jag vet. Man ska kunna gräla också
MEN
när man har tjafsat och grälat med någon i nästan 2 år om allt Möjligt och definitivt allt O-möjligt så har jag definitivt fått kvoten fylld för tid & evighet.
Så jag anser mig själv ha rätten att slippa tjafs. Definitivt.
Jag är inte intresserad av att leka Hem eller Happy Family med någon.
Sonen behöver ingen ny pappa.
Jag vill definitivt (oj nu sa jag det igen) INTE vara någons unges nya mamma.
Egentligen vill jag hålla totalt isär mitt liv med Sonen från mitt eventuella liv med någon annan.
Nej, jag vill inte ha nåt jävla hemligt förhållande för jag vill inte vara någons jävla hemliga sidekick.
Jag vill definitivt (oops, igen) inte vara någons second choice eller reservBitch.
(been there thank you very much)
Jag vill inte bli utnyttjad, på något jävla vis
för jag utnyttjar inte någon, på något jävla vis.
Kort und gott;
någon att dela allt KUL med.
Dock med stora doser av ömsesidig respekt & lojalitet.
Jag har fått NOG av att bli kränkt och förnedrad.
Att bara slängas bort
att bli utbytt som en jävla skitig strumpa.
För jag har all rätt att få ha kul
att få tycka om någon
att bli omtyckt.
Det är väl till syvende och sist det de flesta vill.
T.o.m. jag.
Jag har fan rätt att kräva.
Jag vill fan inte vara med vem som helst bara för att ha NÅGON.
Och jag vill definitivt inte vara vem-som-helst för någon.

FYI så går jag inte omkring och funderar på det här konstant.
Jag är inte desperat (förutom ibland jättesällan någongång för korta stunder)
How hard can it be?
Really hard, obviously.

And I am fascinated by the spiritual man
I am humbled by his humble nature
What I wouldn't give to find a soulmate
Someone else to catch this drift
And what I wouldn't give to meet a kindred
Enough about me, let's talk about you for a minute
Enough about you, let's talk about life for a while
The conflicts, the craziness and the sound of pretenses
Falling all around...all around
Why are you so petrified of silence
Here can you handle this?
(den där Alanis-låten)

... if you tolerate this

Om att snacka skit om andra.
Ja, alla gör det, mer eller mindre.
JAG gör det.
Oftast handlar det dock om harmlöst skvaller.
(en liten bisats; MÄN är de värsta skvallerkärringarna. just saying)
MEN
hur i helvete ser man ut i sin hjärna när man inte kan snacka om annat än skit om andra?
När man talar illa om precis alla. Konstant, hela tiden.
När en tredje person knappt hunnit bakom hörnet när det redan börjar.
Man tycker själv att det är aningen lustigt men till slut fattar man att
hey, denna människa snackar crap om precis alla åt mig.
Vad kommer ur denna människas käft när JAG inte är med?
Mhm, svårt att gissa.
Det tog ett tag innan den berömda poletten föll ner.
Eller jag fattade väl när jag fick första egentliga "beviset".
Fast man hade haft allt under näsan hela tiden.

När man kontinuerligt talar illa om någon samt MEDVETET försöker förstöra för någon
så är man ju inget annat än alarmerande vriden i huvudet.
Och sedan ljuga och förneka.
Men ändå fortsätta.
(och naturligvis skylla allt på sitt/sina offer)
Det slutar oftast med offret ber om förlåtelse och sedan börjar allt om från början.
Jag vill använda här ett speciellt ord
men jag gör det inte.

Nej, det här är ingen gammal historia från högstadiet.
Det handlar om vuxna människor i nutid.
Jag vill app-se-lut inte ha sådana i min närhet.
Aldrig mer.
Det är jävligt många saker jag är trött på men på top 5-listan finns definitivt
att vara "tvungen" att be om ursäkt när man själv blivit behandlad som skit.
Jag har inga som helst problem att säga förlåt men då ska det fananamma vara RÄTT SORTS förlåt.

Vad är det för FEL på människor!?!

Gjorde pasta med avocado första gången igår.
Riktigt jävla gott. (tack Yen)
Och sådaär annars are things rätt hyfsat.
Tror jag.
Behöver bara klura ut var vissa Människor i min närhet egentligen står.
Att sånt.

 
 

I've got nothing to do, but hang around and get screwed up on you

Screwed up?
Screwed over?
Or just screwed?
Lite av allt det där tror jag. Känns det som.
Definitivt trött på att bli screwed over.
Done. Finito. Slut. Loppu. Amen.

Det har varit dags att gå vidare rätt länge nu.
Men det har varit allt annat än simpelt när känslorna bara tar över förståndet.
(vilket jag dock ändå inte saknar. oftast)
Kanske jag äntligen klarar av det.
Det känns så iaf., oavsett vad som än sker.
Men
kanske det är äntligen dags att ta sig upp ur geggan?
För det är ju ändå något man (tyvärr) måste göra helt på egen hand.
Jag är beredd på bakslag, visst, naturligtvis. (forever pessimist ya know)
 
En sak vet jag iaf.
Som jag funderat på en tid redan.
Jag har aldrig haft så bra vänner som jag har nu just.
Och jag bara vet att de jag har nu, vårt GÄNG,
kommer att hålla ihop.
Ibland mindre, ibland tightare, men de kommer att finnas.
Fina, roliga, smarta (ähum?), bästa Människor!
+ de några jag har på andra sidan vattnet.
Ni är precis exakt lika viktiga.

En annan sak vet jag definitivt.
Jag har fått NOG av bullshit och hjärtesorger.
Speciellt det senare.
Så det kommer att vara allt annat än simpelt att försöka känna något
när man i över 1 år har gjort sitt bästa för att inte känna.
Skadad och kränkt.
Fy fan.
Likväl kommer vissa känslor aldrig att försvinna.
Blekna, kanske, så småningom.
Men aldrig försvinna.
Men
vad som än händer,
så VET jag vem eller vilka som aldrig nånsin sviker.
puss.

Screw that
Forget about that
I don't want to think about anything like that

Screw that
Forget about that
I don't want to know about anything like that

there's no cure for beeing a cunt

Hmm.
Vet inte riktigt vad jag ska säga.
Nå, kanske först och främst; varrförr ska det genast vara komplicerat när det äntlingen händer något.. bra (?) ?
Eftersom jag inte riktigt vet åt vilket håll flaggan ska hissas så holder jag min keft än så länge.
Men någon enstaka fjäril i magen har definitivt vaknat.
(fast jag egentligen inte vill. but what can you do)

Det är rätt så katastrofalt med sovandet. Fortfarande. Fattar inte hur jag orkar.
Har dock varit en ovanligt skön helg med viloläge i 2 dygn, seriemaraton + trevligt sällskap.
Ovanligt trevligt sällskap.
(men det skulle jag ju inte prata om)

Får tydligen ta en ordentlig funderare på vissa kompisförhållanden.
Om man bara duger vissa dagar (eller veckor) eller då när man möjligtvis kan göra en tjänst
så anser jag att förhållandet är rätt ensidigt.
Eller att man duger i slutna rum men i möblerade rum förvandlas man till en narr som andra ska skratta åt och se på en som en billig utgången hundkorv
så...
ja, kräver knappast förklaringar.
Jag vägrar att vara någons hål eller någon sorts LÖST GRUS.
Tycker jag om någon på ri.. på riktigt så är jag en klippa.
Tycker jag om någon på ri.. på riktigt så SÄGER jag det.
För det ska man göra.
Men,
jag har fortfarande inte riktigt förstått pointen med att säga att man tycker om någon
men sedan ändå behandla denna någon som crap.
Varör gör man så?

Nähä, nu ska jag gå vidare och FÖRSÖKA ta vara på allt bra, som trots allt, finns i mitt liv.

firestarter

"Det kunde ha varit ett havererat skämt, en nattlig fylletabbe, en mer eller mindre mental kollaps.

... fri, lösryckt, på flykt någonstans i "molnet" - djupt oroväckande. Men det var ändå abstrakt."

"Det kom så gränslöst oväntat. Det märkliga välbefinnandet. Trivseln tillsammans med nya människor som man bara i all hast hade kommit att uppskatta. Och så bara pang."

Tyvärr inte mina egna ord. 

Men kunde vara det.

När jag läste dessa meningar igår natt (i en bok jag nu läser för 2a gången)

så bara hajade jag till.

Men...

det är ju mig man beskriver här. 

(fast det egentligen är ngt helt annat som beskrivs)

Men ja, det var som om någon hade slagit mig med en slägga.

Jag kan inte sluta förvånas över hur någon som påstår sig tycka om dig och bry dig om dig

ändå gör narr av dig bland andra människor.

Fan, jag hatar det verkligen.

Man blir bara så jävla

KRÄNKT.

Få se nu vad som händer.

Kanske det blir en förändring.

Måste bara våga.

I wan't to be firestarter.

För en gångs skull.

(detta inlägg är tillägnat min själavän HatisRaris för jag VET att hon vet EXAKT vad jag menar med citaten. puss.)

pointless outburst

Varför är det så att de sår man får tidigt i livet inte försvinner med tiden?
Antingen de uppstår pga misshandel eller förödmjukelse eller ensamhet?

Det beror på att de händelserna aldrig blir till vare sig sår eller ärr utan till små delar av dig själv som människa. De sitter fast i dig som kroppsdelar som är en liten smula förvridna. De kan inte ses med blotta ögat, men de påverkar ändå alla dina rörelser och allt du säger och gör - ända till den dag du dör.


Idag har varit en riktigt tung dag.
En bajsdag.
"Ursäkta mig min älskling, Mamma går in på sitt rum och bryter ihop en smula."
Säger jag inte högt.
Naturligtvis inte.
Jag är ju absolut inte dum i huvudet.
Varför ska det vara så jävla svårt då?
Varför är det så fruktansvärt kul att göra narr av mig?
Vem har bestämt att det är okej?
När bestämdes det?
Vad är pointen?
Att bryta ned mig totalt?
Att jag ska bli knäpp, på riktigt?
Det enda jag har kvar är att jag vet att jag inte är ngn dum puckobrud.
Ta inte DET också ifrån mig.
Sluta!

the very fine art of not feeling anything

Om det vore så enkelt.
Nå, nu har jag sagt DET iaf till Dig.
Att bara Du har en plats i mitt hjärta.
Eller den där saken i min bröstkorg som pumpar blod. Den.

Den där känlsan av att alltid vara lite överflödig och onödig,
var och med vem man än befinner sig.
Att inte bli tagen på allvar.
Att bara bli tagen för en fånig (inte på ett bra sätt) h o r a
som inte riktigt klarar av någonting.
Är det sant?
Att jag väljer att känna som jag gör.
Ja, på ett vis gör jag väl det.
Jag vet inte om Livet inte riktigt vill ge mig en chans eller om det är jag som inte vill ge Livet en chans.
Ja, jag litar på mina Vänner. Ändå känns det som att jag inte kan lita på någon.
Och jag vet varför det känns så.

Frestelsernas Berg är så jävla nära igen.
Jag vet att ingen någonsin kommer att rädda mig.
Men jag klarar det inte själv.

Modig, stark och glad?
I wish.
Den där obehagliga klumpen i halsen,
den vill liksom inte försvinna.