Efter bara 2 timmars sömn kanske inte världens bästa ide' att skriva men jag bara måste få ut någonting.
Vad detta någonting är vet jag inte.
Det liksom bara trycker, gnager och sväller och STÖR men jag vet inte riktigt vad.
Jag är konstigt tom ändå.
Kanske tom. likgiltlig.
Den där inre glöden jag fann i vintras är så gott som bortblåst.
Tiden, livet bara rusar förbi
och jag hänger inte alls med.
Samtidigt står ändå tiden och livet stilla.
Nåväl, det går ju inte bakåt. Tacka fan för det.
Jag är väl inte direkt olycklig.
Eller missnöjd.
Ändå fattas mig något.
Jag tänker på vänner som inte längre finns.
Förhållanden som runnit ut.
Inte direkt någon eller något jag saknar.
Eller jo.. M jag var tillsammans med förra hösten.
Den känslan saknar jag även om jag inte vill ha det med samma person.
Eller jag vet inte.
Mest av allt saknar jag mig själv.
Mig själv när jag vill och orkar.
Min inre glöd och passion som jag vet finns där någonstans.
Den finns nog där, någonstans men jag vet inte om jag når den eller om jag inte vill nå den.
Man blir liksom van med detta vakuum.
van med ensamheten.
Ensamheten som är som en befrielse
men ändå en förbannelse.
Jag vet inte längre om det är jag som undviker folk eller folk som undviker mig.
Det är nog ömsesidigt.
Jag vill men ändå inte.
Det slutar oftast (alltid) med att jag blir besviken eller någon gör mig besviken.
Oftast (alltid) är det ändå jag som känner mig skyldig.
Jag vill inte såra någon, vill inte bli sårad.
Detta eviga kretslopp av missförstånd, svek, ouppnådda förväntningar.
Sagt är sagt och
gjort är gjort.
Allt är ändå för sent.
Eller är det?
Vad fan är det jag vill?
Stabilitet.
Runt mig och inom mig.
Lycka till.
