Jag behöver verkligen skärpa mig och skriva som förr. Oftare.
Jag behöver ju det här och saknar det. Skrivandet.
Tiden bara flyger iväg.
Svårt ibland att finna balans mellan att njuta av ensamhet och att känna sig ensam.
För den där känslan av ensamhet smyger sig på en när man minst anar det
och slår en med en slägga i huvudet och sedan sitter man där och.. och..
tycker fan synd om sig själv.
Och vem vill nu göra det?
Tycka synd om sig själv.
Patetiskt.
Men,
det går bättre och bättre.
Men det är också svårt (ibland) att få andra att fatta att man behöver Den Där Ensamheten.
Som inte har ett dyft att göra med att man inte VILL umgås eller följa med någonstans.
När man inte orkar med ljud och o-ljud. När huvudet sprängs bara av att lyssna på andra och man gör vad som helst för att få ha tystnad omkring sig.
När andra tror att man är sur (fy fan jag hatar det ordet) eller dryg för att man inte orkar delta i snack för att man inte alltid orkar öppna käften i onödan.
När man samtidigt tycker det är kul att träffa nya Människor men också tycker att det är jävligt jobbigt.
Eller att träffa Människor överhuvudtaget.
Ibland vill man bara inte.
Okej, ofta vill man bara inte.
Kan fortfarande inte komma ifrån känslan av att jag slösat bort mer än halva mitt liv.
Slösat bort på vad?
På att må dåligt.
På fel Människor.
På att avsky mig själv. Vara så låst och nere i skiten att man är helt totalt handlingsförlamad.
På att ångra, övertänka, överanalysera.
Det är jävligt svårt att bryta sådana destruktiva mönster.
Men det går. Det går faktiskt.
Det är dock så in i helvete svårt att inte falla tillbaka när man har människor runtomkring
en som hela tiden påminner en om hurudan man varit.
Vilken dålig och usel Männsika man varit.
Att man är värdelös och inte har rätt att Må Bra.
Att man fortfarande är usel och värdelös.
Att hela tiden med jämförd med sådana som har.. "lyckats i livet".
- jaså du lever ensam med ditt barn. men HUR är det möjligt? det kan väl inte vara så svårt att hitta en karl.
- jaså du jobbar inte. jaja, du har då aldrig lyckats med någonting.
- jaså du har mentala "problem". jaja, det finns faktiskt värre saker här i världen. ryck upp dig.
etc. etc etc.
Ibland vill man bara säga
*Ameh ät skit och DÖ*
och vända ryggen och bara gå och gå och aldrig komma tillbaka.
Lugn, ro, respekt.
ska det vara så jävla svårt!?!
Men trots allt,
jag mår riktigt riktigt bra nu just.
Och det tänker jag banne mig fortsätta med.
