not mentally well? let me remove you from my friends

Jaha, hej. Det var länge sedan.
Har haft många tankar jag borde ha plitat ned men det har varken funnits ork eller lust.
Vad funderar jag på nu just?
Det finns fler runtomkring mig, viktiga Människor jag bryr mig om, som inte mår bra.
Så jag har tänkt väldigt mycket på mental hälsa samt inre välbefinnande på sista tiden.
Och naturligtvis tänker jag även då på mig själv.
På hur jag mår, hur jag har mått under större delen av mitt liv.
Egna erfarenheter.
Speciellt på erfarenheter med andra människor som vet att man inte mår bra.
Det finns så många olka sorters vänner.
Det har det funnits i mitt liv, olika människor.
Som kommit och gått. De flesta har gått (eller så har jag gått). Några få har stannat.
De som just nu finns i mitt liv, i min vardag, i mina tankar har alla en sak gemensamt.
De har aldrig vänt mig ryggen hur dåligt jag än mår/har mått.
De är Människor som envisas med att hålla kontakt med mig fast jag ibland är ytterst fåordig, ibland tom. direkt bortstötande.
Fast jag säger att jag vill isolera mig totalt, inte prata med någon, inte träffa någon.
De här Människorna stöter ändå inte bort mig.
Vilken jävla satans tur jag ändå har!
Jag vet inte hur många gånger det har hänt att någon ringer, eller kontaktar en på något vis och genast de inser att man inte mår psykiskt bra säger de något i stil med
"jahaja, kanske vi kan träffas/snacka sedan nångång när du mår bättre"
och skyndar sig att avsluta samtalet.
Sedan hör de inte av sig och när man stöter på dem så ser de på en med stora ögon samt SÅRAT undrar varför JAG inte tagit kontakt.
Jahaja, det var väl konstigt!?!
Eller är det det?
Tyvärr har jag inget intresse av att umgås, hålla kontakten med folk som anser att jag duger endast när jag mår bra.
Bara för att mina blåmärken och ärr är psykiska innebär det inte att min smärta inte är verklig.
"Amen det är bara att bita ihop".
Jag undrar ofta hur jag skulle bli bemött om mina blåmärken syntes utanpå.
"Det är ju ändå fadern till ditt barn, det är nu bara att stå ut".
Jag kan ärligt säga att om jag hade en vän som blev fysiskt misshandlad av sin partner skulle jag ALDRIG säga så. ALDRIG.
Ofta önskar jag att våldet var fysiskt. Då skulle jag ha fått hjälp för länge sedan.
Vad gör jag med sådana i mitt liv som jag kan fika med, ringa till endast när jag är på gott humör?
För visst mår jag även bra, ibland.
Jag vill så finnas där för de av mina Människor som har det tungt nu just.
Det är svårt, men jag gör så gott jag kan.
Eftersom de är just precis exakt de Människor som aldrig, ALDRIG tappar taget om MIG.
Jag får inte, vill inte, någonsin förlora dessa Människor.
De som jag vill förlora är de som anser att jag nu bara ska ta skeden i vacker i hand och härda ut.
Härda ut? Med psykisk terror?
Amen visst, det är ju inte ett riktigt problem.
Det är bara nåt jag hittar på för att få uppmärksamhet.
Det är bara nåt jag hittar på just för fun för jag tycker det är så attans kul att göra mig till ett jävla offer och att folk ska tycka synd om mig.
För det är ju sådan jag är.

Jag själv då?
Det är inte så bra. Inte alls bra.
Min själavän i väst skrev till mig häromdagen
"Du borde flytta hit. Vet att du har polare, din son osv. Men du skulle passa här och jag tror att du skulle läka bättre om du fick ett rejält miljöombyte".
Det där var som ett slag i nyllet (fast jag såklart tänkt tanken, ofta)
Speciellt det där med att läka.
Jag är totalt oförmögen att läka här var jag befinner mig nu just.
Ingen kan egentligen hjälpa mig, allra minst jag själv.
Det handlar om denna förbannade plats där det finns för många typer som med flit vill ha mig ner i skiten (tack, ni har lyckats), som gång efter gång förpestar samt förgiftar min tillvaro, mina tankar, mitt LIV.
Jag säger det nu för jag vet inte vilken gång i rad;

jag   orkar   inte  längre

Mitt liv går inte framåt här. Bara bakåt. Till något allt värre och sämre.
Det handlar inte om lättja eller att jag skulle vara dum i huvudet.
Det handlar om att jag är så in i helvete låst i mig själv.
Det handlar om att vara lamslagen, oförmögen.
Att vara så in i helvete trött på att bli sparkade när man redan ligger nästan medvetslös.
Att inte ha RÄTT att gå vidare, må bra.
Så som mitt liv ser ut nu kommer jag ALDRIG att kunna jobba eller plugga.
Jag vill inte att det ska vara så här.
Jag vill också känna mig meningsfull, viktig, bra.
Jag vill bli lämnad ifred av de som bara vill mig illa.
Det kan fan inte vara för mycket begärt.
Jag vill allt oftare sluta existera.
Försvinna.
Dra dit pepparn växer.
Slå, skrika, misshandla, sparka, vråla, gråta hysteriskt.
Fy fan fy fan fy fan fy fan.
 

Ska jag verkligen dö såhär?
Det vill jag inte. 

 

in your face

Vart i helvete tog juni vägen?
Vart fan tog alla Människor vägen?
Man kan inte bara komma instormande i någons liv och sedan försvinna utan ett ord.
Inte i min värld.
(iofs så är det en hel del som är annorlunda i min värld).

Holy bananas of Buddha jag är trött på allas perfekta tillvaro.
Instagram. Fejan. Blogg-gruppen.
Vart man än vänder sig så får man upptryckt i nyllet
*härliga sommarbilder där man ligger i gräset och njuter med sin älskade*
(för att inte tala om alla bilder på folks sommarstugor och resor)
*vilket herrans huvudbry det orsakar när man inte vet hur man ska inreda sin nybyggda flashiga terrass*
*i vilken jävla fart man skaffat sig supersexiga magmuskler*
*bilder på alla helvetes jordgubbstårtor och quinoa-hästbajs-någon äcklig frukt-ännu äckligare bär-smoothies som bara är sååååå hälsosamma och gudomliga*
*allt superhyper-tjolahopp-hejsan man gör tillsammans med sina ungar. varje dag. varenda jävla dag*

Nej, jag missunnar inte andra att vara lyckliga.
Det är väl fan bra att människor har det bra och att deras största problem är vilken nyans det ska vara på nya fruktskålen man ska köpa till matsalsbordet. Eller att gardinerna säkert matchar med kuddarna i soffan.
Det är bra att det finns vackra och lyckliga familjer som har en fungernade vardag.
Det är bra att inte alla är mentalt störda och sover minst 7 timmar i ett sträck varje natt.
Men det allra bästa är nog att det faktiskt finns föräldrar som själva får bestämma över sin fritid och kan strunta i alla andra utan att blinka.
Det är ännu bättre att man har ett fast jobb på bekostnad av andras hela jävla tillvaro.
Det är bra.
Men, som sagt, jag unnar alla precis allting.
Är man en jävla loser som knappt klarar av att ta hand om sig själv så har man inte rätt att säga till om något som helst.
Så är det bara. Så ser världen ut.

Hur många gånger har Människor sagt till mig
"ta över kontrollen. över ditt liv. din tillvaro".
Många.
Jo tack. Jag har försökt.
Men när man har att göra med självaste Fan så går det inte.

Nåja. Det var det.
Nu tar vi gift på allt det där skitet.
Nu glömmer vi allt och klistrar på ett leende.
Nu inser vi att de som på riktigt inte hör av sig på riktigt inte bryr sig.

MEN.
Snart får jag åka bort härifrån.
Bara för några dagar.
MEN.
Jag får umgås med Människor som Betyder.
Jag har lovat mig själv att lämna all ångest och skit här hemma.
Jag kommer att njuta, ha kul, vara lycklig, äta god mat, skratta tills jag kissar på mig, krama katt-vänner och Människo-vänner.
MEN.
När jag kommer tillbaka kommer allt att finnas kvar här och det är jag livrädd för.
När jag öppnar dörren till mitt hem kommer Ångesten att sparka skiten ur mig.
Men det blir den dagen den sorgen.